Charles Balanda: en tunnhårig blivande femtioåring som arbetar för mycket och, om jag ska vara uppriktig, en ganska tråkig huvudperson. Vardagen, fylld av flygresor och delad med en kvinna som han inte älskar längre och hennes Mathilde som han älskar så mycket som någon kan älska sitt barn, får ett abrupt slut när han får ett brev från en före detta vän med beskedet att hans första stora kärlek, nämnde väns mamma (Oidipusvarning?) är död.
Konsekvenserna låter dock vänta på sig; den direkta följen av beskedet blir snarare en ännu intensivare inaktivitet än tidigare. Insikten om vilket meningslöst liv som pågått runt omkring Charles kommer tidigt men det tar desto längre tid för honom att bryta sig ut och starta något nytt.
Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att jag för tillfället genomför ett, hmm, litet projekt, som innebär att jag mest läser franska romaner. Detta går av naturliga skäl, typ att franska inte är mitt modersmål, oerhört långsamt och mången finess går mig förbi då jag kämpar för att hänga med. När början av den här boken var fruktansvärt svårtuggad tänkte jag alltså att det kanske var språkbarriären som ställde till det istället.
Dock känner jag flera som tycker att inledningen på denna roman är seg, och när jag malt mig igenom de första cirka 300 sidorna lossnar det så tillslut och blir Anna Gavalda när hon är som bäst: 100% feelgood. Charles liv får en nytändning och det är bara för läsaren att läsa med. Lite som Mamma Mia! i bokform.
Frågan är dock om det verkligen är värt att ta sig igenom den träiga första halvan av romanen bara för att få flyta med i lyckoruset en allt för kort tid (det hela blir ju inte bättre av att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man väl kommit in i den, med följden att den tar slut snabbt). Och inte har Gavalda nått upp till sin egen superba TÄMME-kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar