Tillsammans är man mindre ensam

Författarinnan Anna Gavalda är aktuell med en ny bok som heter Lyckan är en sällsam fågel, men en av hennes största framgångar (hittills) heter Tillsammans är man mindre ensam och har även filmatiserats, med Audrey Tautou i huvudrollen. Blåmesen kallar den TÄMME för att det är enklare att skriva, jag vet att den är en av hennes favoriter också. För mig är den en av de finaste böckerna som jag har läst.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig till Paris bakgator i en vindsvåning, som mer känns som en liten skrubb, där Camille bor. Hon är städerska och när hon är sjuk räddas hon av Philippe. Han bor på någon våning under i en alldeles för stor lägenhet tillsammans med hyresgästen Franck. Det är nästan som om Camille ramlar in i deras vardag och vänder den upp och ner, samtidigt som jag ramlar in i deras varje gång jag öppnar boken.

Tillsammans är man mindre ensam tar mig inte bara till Paris bakgator utan också till en majmånad för alldeles för många år sedan där jag låg bakom en rosenbuske och lyssnade på Yann Tiersen samtidigt som jag tog del av Gavaldas kärlekshistoria, och gömde mig för omvärlden. För det är en kärlekshistoria och det är en väldigt fin en.

När Franck river fasaden som han byggt upp blir han mjuk och känslig. Han börjar få känslor för Camille och vill snart visa henne allt.

Det blir lätt ibland att man, under läsningens gång, drar paralleller till filmen Amelie från Montmartre, speciellt om man lyssnar på kompositören och läser boken samtidigt, men den är inte alls som den. Jag vill nästan påstå att den är rakare och mer vuxen, den är inte lika naiv men söt.

När jag läste den fastnade jag nästan direkt och kunde inte lägga ifrån mig den. Det var som om jag var där, i den där världen med Camille, Franck och Philippe, och det är inte lögn när jag säger att den är fin. För det är den. Väldigt.