Sputnikälskling

Det är sannerligen något underligt som stannar inuti min kropp när mina ögon snabbt ramlat över de sista sidorna, som det alltid oftast händer när jag avslutar Haruki Murakamis böcker. Mina tidigare erfarenheter av honom har varit långlivade och det var med en hoppfull inställning som jag hade när jag till sist fick tag i Sputnikälskling.



Redan på utsidan kunde jag säga att den uppenbarligen inte var lika massiv och tung som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, som båda har öppnat världar för mig och som inte har lämnat mig oberörd. Och redan efter några hundra sidor kändes det som om spänningen i boken hade dött.

Läraren Ks vän Sumire försvinner spårlöst från en grekisk ö under en resa med en äldre affärskvinna som hon i hemlighet älskar. Det är ett svårlöst mysterium som endast under ett fåtal gånger får läsaren att vidga ögonen lite mer än vanligt men det blir inte mer än så. Det slutar helt abrupt.

Några likheter som Sputnikälskling har med de tidigare nämnda böckerna är mystiken mellan två världar och Grekland som Murakami ständigt återkommer till. Den är dock mycket mer lättåtkomlig än de som jag läst förut. Det är ett triangeldrama som aldrig uppenbarar sig, bara för K som inte berättar för någon att han är kär i Sumire. Bara det, och det faktum att boken är flera hundra sidor tunnare, tror jag lockar läsare som inte tyckt om när det funnits alldeles för många lösa trådar som i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. För mig är det som om någonting, eller till och med flera saker, saknas. Spänningen, dramat och den där hemliga ingrediensen finns inte där.

3 kommentarer:

  1. Hej du. Grym blogg!
    Maila mig på navid@365saker.se
    Jag har lite frågor om din blogg.
    Peace / Navid.

    SvaraRadera
  2. Jag fullkomligen ÄLSKADE Sputnikälskling. När jag hade sträckläst den skrev jag så här i bloggen Wind Up Women: "ÅÅÅÅÅÅÅ vad jag tyckte om den. Jag tror faktiskt att den seglar upp på vinnarpallen av mina Murakami-favoriter. Eller tampas i alla fall om den där förstaplatsen i hård konkurrens med Fågeln som vrider upp världen. Ibland så lämnar ju Murakami läsaren lite åt sitt eget öde och det är många lösa tåtar att försöka knyppla ihop. Ibland kan det verka störande, många har jag märkt, irriterar sig på bristen av vägledning genom ibland komplexa texter. Men här tycker jag att han trots ett halvöppet slut knyter ihop historien - om än löst - men ändå."

    Tänk så olika det kan vara! Vi är stora Murakami-fans i Wind Up Women som man kanske kan ana av namnet på salongen ...

    SvaraRadera
  3. Älskar bilden. Och texten också för den delen. Förstår inte vad det är för fel på mig just nu... Men några bra bokbloggar har det inte blivit. Men snart kommer väl Allt. Och då blir det bättre.

    SvaraRadera