L'envol

Jag ville uppleva kicken av fransk ljudbok igen. Helst ville jag inte ha något som var för långt, och så ville jag ha en uppläsare som jag gillar. Den enda jag känner till är Françoise Cadol, så jag sökte på henne och tog något som lämpligt ut. Kanske skulle jag ha kollat lite noggrannare innan jag lånade just den här, för det visar sig att det här rör  sig om dubbla uppläsare: Cadol, men också författaren själv, Aurélie Valognes.

Romanen L'envol (som är svåröversatt men betyder ungefär starten, flykten, frisläppandet) är nämligen skriven med växlande perspektiv - ett stycke ur mammans perspektiv, nästa ur dotterns, tillbaka till mamman, och så vidare. Inte som en dialog, utan som att de berättar varsin historia och vi som lyssnar får båda perspektiven. Till en början är det inte helt lätt att hänga med, men efter en stund vänjer jag mig.

Gabrielle bor i hyresrätt i en förort till Paris, har jobbat inom hemtjänsten sedan hon var 17 och är ensamstående mamma till Lili. Gabrielle formar villigt hela sitt liv efter Lili och överöser henne med kärlek. I början, när Lili är liten, är de ett dream team, lyckliga i sin egen lilla bubbla. Men så småningom kommer tonåren med sin ofrånkomliga(?) schism mellan barn och förälder, och inte blir det bättre av att Lili är ett ambitiöst och vetgirigt barn, ständigt på väg uppåt. Redan när hon börjar gymnasiet befinner sig i miljöer hennes mamma inte känner till. Båda tror att den andra är missnöjd och hellre hade velat ha en annan mamma/dotter, samtidigt som de tycker att de själva fått den bästa dotter/mamma man kunnat föreställa sig.

När Lili efter flera års enorma kraftuppbåd tar examen från högskolan skriver hon ett avslutningstal om och till sin mamma, och hur tacksam och stolt hon är över henne, men modet sviker; pappret stannar kvar i fickan. Därefter flyttar hon till London där hon fortsätter att jobba av själ och hjärta. Gabrielle undrar när hon ska ta sig tid för sig själv, och om hon är lycklig. Lili är helt uppslukad av karriären, men lyckas ändå haffa en man och få ett barn, bara för att sedan fortsätta jobba med full gas. Inte förrän Gabrielle drabbas av en stroke tvingas hon fundera över hur hon egentligen vill leva sitt liv.

I den efterföljande författarintervjun (är detta vanligt i franska ljudböcker? Jag tror aldrig jag varit med om det för en svensk dito) berättar Valognes att startskottet för romanen var en intervju med en journalist som skrev en bok om barn som uppnått en annan samhällsklass än den föräldrarna befinner sig i. Berättelsen är alltså baserad på en sann historia. Det är för övrigt Valognes nionde roman, och något utanför hennes vanliga genre som är "comédie"... feelgood? Kanske. Själv hade jag aldrig tidigare hört talas om Valognes, som heller inte översatts till svenska.

Så vad tycker jag då? Jag kom med tiden att uppskatta formatet, att de båda kvinnorna som berättar från varsitt håll. Det som jag till en början upplevde som så förvirrande. Det är fint att få höra de båda rösterna och lite extra intressant blir det hur det hos Lili så småningom börjar dyka upp ord och begrepp som jag inte känner till. Hennes franska växer ifrån min, medan Gabrielles förblir begriplig. Jag uppskattar också den nyanserade bild som målas upp av Gabrielles och Lilis relation. Problemet är bara att det ibland, särskilt framåt slutet, blir lite väl sentimentalt och smetigt. Lilis klassresa är intressant, men hennes drivkrafter beskrivs bara skissartat.

Valognes har velat göra sin och mammans relation rättvisa, och även skildra sin egen upplevelse av klassresa och att aldrig riktigt höra till... Men jag tror det hade kunnat bli en ännu bättre roman om hon vågat avvika lite mer från sanningen, kanske till och med vrida om kniven med ett olyckligt slut?

Slutbetyget blir således... 3+/5? Egentligen ganska mellanmjölk, men franskan och allt vad den ger mig ger ett stort plus i kanten.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.

Hoppas det smakar bra

Jag stänger boken med ett "wow", utan att riktigt veta varför.

Junko Takase har skrivit en roman som huvudsakligen handlar om tre kollegor på ett företag som arbetar med förpackningsdesign. Mest handlar det om Nitani-san, vars mest utmärkande drag kanske är att han är fullständigt ointresserad av mat. Han äter mest snabbnudlar och önskar att det fanns ett piller man kunde ta istället för att äta. I övrigt jobbar han mest, Det finns någon sorts slumrande intresse för litteratur, men det är oklart i vilken utsträckning han faktiskt ägnar sig åt det. Det verkar mest vara jobba, äta snabbnudlar och scrolla mobil, sova, repetera. Samtidigt verkar han vara lågmält arg på det mesta.

"/.../ Men Nitani-san kände på sig att han ändå skulle jobba här fram till pensionen, så det spelade nog ingen roll. Det var 30 år fram till dess. Om pensionsåldern höjdes till 70 år innebar det att det var närmare 40 år kvar. Lång tid Lång tid, men inte så svindlande lång. Inte längre. Fortsatte man bara att äta och sova, vakna och äta, skulle dagarna gå fort. Och rätt var det var hade all tid förflutit."

På samma kontor hittar vi Oshio-san. Hon tycker om mat, på en rimlig nivå. Och sitt jobb, också på vad som verkar vara en rimlig nivå. Kanske tycker hon allra mest om att prestera. Hon tycker dock inte om personer som hon upplever inte drar sitt strå till stacken. Därför är hon öppet arg på den tredje huvudpersonen, Ashikawa-san.

Ashikawa-san verkar vara just en sådan person som inte bidrar lika mycket som alla andra. Hon verkar sätta en stolthet i att vara lite av ett våp, och går ofta hem "tidigt" (vilket väl skulle vara normal tid för oss, men inte i Japan där man förväntas jobba helt sjuka dagar) på grund av huvudvärk... För att sedan komma tillbaka dagen därpå med prydligt förpackade hembakta sötsaker som alla förväntas ooh:a och aah:a över. "Varken ryggrad eller pannben. En känsla lika grumlig som vattnet på botten av en odiskad kastrull tog form i hans inre när orden kom till honom. Då gav han upp alla sina ansträngningar att respektera henne." så tänker Nitani om Ashikawa. Ändå börjar han, av oklara skäl, dejta henne.

I början av romanen tror jag att det skulle bli ett solklart fall av "je suis Ashikawa-san", den som värderar annat än jobbet och gör tveksamma prioriteringar som att baka istället för att jobba. Men såhär med facit i hand kan jag känna igen mig i vissa drag hos alla tre karaktärer. I Nitani-sans pragmatiska inställning till jobbet (typ det är inte speciellt kul men vad ska man annars göra om dagarna), i Oshio-sans irritation över att man ska behöva göra sådant ståhej över fikan på jobbet, och irritation över folk som smiter undan och ökar belastningen på alla andra. I Ashikawa-sans baknörderi.

Arbetskulturen står i bjärt konstrast mot den västerländska; att arbeta från tidig morgon till midnatt måndag-söndag är väl olagligt här, eller i alla fall verkligen inte något som förväntas av en (eller vad vet jag om hur det är att jobba på typ McKinsey, har hört att det ska vara gräsligt). Matkulturen däremot har definitivt sina likheter. De få personer som inte alls är intresserade av mat lär ha det lika besvärligt här som Nitani-san har det i Japan. Själv blir jag också lite generad av allt för mycket uppmärksamhet kring något jag tagit med till jobbfikan. Fika och var glad men lägg ner ooh- och aah:andet...

Det jag inte gillar något vidare med den här boken är att den då och då, utan förvarning, skiftar perspektiv från Nitani-san till Oshio-san. Utöver att göra mig förvirrad tycker jag heller inte att Oshio-sans perspektiv tillför något. Jag antar att Takase ville ge sig själv möjligheten att beskriva Nitani-san utifrån, visa läsaren hur en mindre extrem karaktär ser på honom, men jag tycker att det framgår utmärkt ändå. Och om det nu ska växlas perspektiv, varför i hela friden får vi inte komma in i Ashikawa-sans huvud? Det hade varit betydligt intressantare om ni frågar mig.

Allt annat gillar jag, och Hoppas det smakar bra seglar rakt in på min favoritlista.

Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

jag for ner till göteborg och gick på bokmässa

Det har nu gått mer än fyra veckor sedan jag kom hem från bokmässan i Göteborg. Mina känslor för bokmässan är tveeggade. Det är kanske för att det varje gång jag har varit där blir så tydligt att jag arbetar med något jag också har som ett fritidsintresse - läsningen - för alla gånger har min vistelse varit villkorad. Det har alltid skett genom jobbet, men nu var det ännu tydligare riktlinjer: vi skulle ha barnfokus, för att det var det som stod i vår ansökan om dessa fortbildningspengar. Och bara den begränsningen gör att min egen lust hämmas.

Visserligen känns det som att vi alltid får för kort tid på mässan, men i år var det faktiskt extra lite tid - en dag och några timmar andra dagen - som jag olyckligt disponerade mycket dåligt. Jag skyller det på dåligt förarbete. Läsningen har inte varit på topp det senaste och tiden för att förbereda hade varit knapp. Fast i ärlighetens namn har bokmässeresorna till Göteborg börjat handla mindre om själva bokmässan och mer om att hinna träffa vänner : - )

Tåget avgick från Hudiksvall tidigt på onsdagen och var framme på eftermiddagen. Hotellet vi bodde på var litet och mitt rum hade utsikt mot ett bostadsområde med förskola. Jag hann med en kort runda på stan, hamna i en störtskur och se utställningen med Ilon Wiklands illustrationer på konstmuseet innan jag mötte upp några av mina kollegor på en sån där samtidstypisk restaurang där man skulle beställa minst 3 smårätter från menyn för att få en hel måltid. Det var mycket trevligt och maten var jättegod. 

Torsdagen var första mässdagen. Vi hade fått seminariekort och min plan var att fokusera på endast seminarierna. Av tidigare erfarenhet vet jag följande: jag går alltid vilse i mässhallen, det är alldeles för surrigt på mässgolvet för att ta in information och programpunkterna handlar oftast om att förlagen gör pr för deras utgivning. I ett seminarierum får man sitta ner på sköna stolar. Det är tyst i rummet. Fokus är på de på scenen. Oftast författare som blir utfrågade kring ett specifikt ämne i deras arbete. Men det finns nackdelar med seminarierna också. De upptar mycket mer tid i ens schema och om man känner mitt i att det här inte var något för mig, är det pinsamt att gå ut ur rummet. Jag är kanske luttrad, men jag känner också ofta att titlarna på seminarierna och presentationstexten lovar mer än vad de ger. 

Jag gick till exempel på ett seminarium som hette Lekens landskap där två bilderboksförfattare skulle ha ett "samtal om att skildra barns fantasifulla utforskande i text och bild", men det blev inte så intressant som jag hade hoppats för en av författarna jobbade med utgångspunkten "jag tänker inte så mycket när jag målar". Något mer substans var önskvärt. Mer substans hade jag också önskat av kulturministern och skolministern, som deltog i två andra seminarier jag gick på, bland annat en som hette Varför är det så viktigt att hela Sverige läser? Det var absolut bara gamla nyheter.

Torsdagen avslutades åtminstone med ett bra seminarium - Varför ska vuxna läsa bilderböcker? med Anna Höglund och Baek Heena. Frågan snuddades vid bara en kort sekund för att sen övergå till Höglunds och Heenas verk och arbete bakom. Samtalet kändes ledigt mellan två skapande konstnärer på ett språk som ingen av dem kan flytande. Det var ett rart ögonblick.

På kvällen skulle jag och blåmesen ses, men hon fick förhinder så jag gav mig ut på en löprunda istället. Influerad av Julia hade jag fått spring i benen, men inte hittat tillfälle och tänkte att det är kanske lättare att börja i en stad där ingen känner mig. Efter löprundan gick jag och två kollegor till den vietnamesiska restaurangen som låg bara alldeles runt hörnet på hotellet. Det var också jättegott och jättetrevligt. Om det är något mina kollegor pratar om från när vi var i Göteborg så är det maten vi åt. 

På fredagen avverkade jag ett seminarium om huruvida folk har slutat bry sig (om klimatet t ex) och ett trevligt scenprogram med Ellen Strömberg och Johan Ehn, modererat av Johanna Lundin, innan jag avrundade hela mässvistelsen med att träffa några av mina boi-kompisar från universitetstiden. Är mycket glad över att Bokmässan finns, så att det finns tillfälle att ses även när vi bor flera mil ifrån varandra. Fredagen var också avresedagen och efter lunchen hanns det inte med så mycket mer innan jag tog mina proppfyllda väskor och gick mot tågstationen.

I mina väskor hade jag följande böcker som jag hade köpt och fått signerade: Magiska godiskulor av Baek Heena, Skuggan av Anna Höglund, Ingen början inget slut av Ellen Strömberg och Pythian Pratar av Liv Strömqvist. Tre av fyra böcker är redan utlästa. Tack för den här gången, Göteborg.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Netanyahus

Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.

Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.

Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.

Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen: Ben-zion som är en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.

Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.