Hur fan gör man slut?

Av Emma Arpstrand.

300 sidor om hur huvudpersonen Eira typ aldrig gillat sin sambo men inte vågar göra slut. Mest funderar jag över varför varenda beskrivning av huvudpersonens utekväll inkluderar beskrivning av hennes toalettbesök.

Jag tror det är meningen att det ska vara en humoristisk bok med igenkänningsfaktor, men tycker inte den når hela vägen fram.

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Herrgårdens hemlighet

 

Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med är första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.

Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.

I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.

Antiken

Sedan flera år är jag med i en bokcirkel bestående av mig och några kollegor. Vi läser cirka en bok i månaden, förutom under sommarsemestrarna. Det händer att jag inte hinner läsa ut boken i tid, men går ändå på träffarna, med risk för att få slutet förstört, inte bara på grund av fikat och det sociala sammanhanget, utan för att det alltid är något som sker med boken vi ska ha läst. Bokcirkelns magi är att den förvandlar texten från en isolerad och abstrakt upplevelse till att bli mer begriplig och bättre av samtalet, när man sätter ord på känslor och tillsammans slätar ut eventuella frågetecken. Det fascinerar mig alltid hur samma ord kan väcka olika känslor och tankar hos olika personer.

 

Till novembers bokcirkelträff läste vi Antiken, Hanna Johanssons debutroman. 

Som så många gånger läser jag ut den i sista sekunden, men den här gången vet jag inte om det beror på drivet i berättelsen, Hanna Johanssons språk eller för att det är knappt om tid. Jag rusar mig igenom de sista sidorna, kan inte/vill inte/får inte sluta.

Antiken utspelar sig under några månader i den grekiska staden Ermoupoli. I centrum finns ett diffust berättarjag som genom ett frilansjobb kommer i kontakt med konstnären Helena. Berättarjaget ska skriva ett porträtt och det slutar med att Helena avskyr utkastet och skriver ett nytt. De börjar ses fast de inte längre behöver det, när artikeln är klar och publicerad. Berättarjaget avbokar sina planer för att kunna träffa Helena, som frågar om de kan ses, inte sällan inom en timme. 

Ganska snart får vi veta att Helena, från ett tidigare förhållande, har en dotter med problem i skolan. Berättarjaget blir avundsjuk på dottern Olga, på relationen mellan mor och dotter, och hon tänker att hon hade varit en mycket bättre dotter än Olga. Avundsjukan växer sig än större, när Helena annonserar att hon och Olga ska spendera sommaren i deras sommarhus i Ermoupoli. Kanske kommer det göra gott för Olga att åka bort från Sverige ett tag. Det dröjer dock inte länge förrän Helena ringer berättarjaget och ber henne komma ner till dem. Och ingen annan fråga gör berättarjaget lyckligare.

Om Helena får vi veta mycket, om jaget nästan ingenting (i en passage uttrycker berättarjaget om lättnaden när en hårddisk från en förgången tid försvunnit, för då är bevisen för historien raderad och kan berättas om med egna ord: "[...] nu kunde jag skapa ett nytt liv åt mig själv"). Perspektivet är så centrerat att inga andra blickar, utom den läsaren får se genom berättarjaget, att det är svårt att få en helhetsbild av situationen. Hur ser egentligen Helena på deras relation? Är den ömsesidig eller känner Helena att hon är i maktposition? 

Miljöbeskrivningarna gör omgivningen tydlig, jag kan nästan känna saltvattenvindarna från stenstranden och se apelsinträden i trädgården framför mig, fast jag inte varit vid Medelhavet en enda gång i mitt liv. Allt kretsar kring Helena, som både kräver uppassning och att bli lämnad ifred för sina konstprojekt. Men där finns också Olga, som ofta håller sig för sig själv, på taket med en bok. 

Det är när berättarjagets fokus byts mot modern Helena till dottern Olga som det blir intressant, för då blir positionerna i spelet också annorlunda. Då byggs spänningen upp och jag håller andan i väntan på att något ska hända.

Avslutningsvis gav samtliga i bokklubben boken en stark 4, för spänningen och för språket, men slutet drog ner det. Vi var  allihop överens om att berättarjaget kändes mycket osympatisk, men övertygande. Jag besöker gärna Johanssons värld igen. 

Lite trött bara, annars bra

Det här är en bok om hur dess författare, journalisten Mirijam Geyerhofer, blev sjuk av småbarnsrelaterad sömnbrist. Innehållet har redan till stor del drunknat i en dimma av trötthet, men består bland annat i lite generell information om sömn (mest sånt du hört förut) och hur viktig den är (att jag kommer att bli sjuk och dö i förtid är ju verkligen vad jag vill höra när jag av valfri icke-påverkansbar anledning inte får sova), samt påminnelser om att man inte är ensam om problemet och uppmaningar om att dela på nätterna och be om avlastning samt söka hjälp eller vård.

Mest imponerad är jag av att Geyerhofer skrivit en bok som faktiskt går att ta sig igenom även om man är helt slut. Minst imponerad är jag över att jag inte hittade ett enda användbart tips på vad man faktiskt gör åt problemet. 

Sammanfattningsvis: en i stort sett menlös bok. 

Läs hellre: Må bra som förälder: psykologernas strategier för småbarnsåren av Helga Johnsson Wennerdal och Clara Zelleroth. Enligt den är ett par år eller så av sömnbrist inget som tar kål på en. 

Som pesten

Varning utfärdas härmed för denna bladvändare på 800s: påbörja den inte om du inte har tid att läsa, för då kan det komma att bli problem. Boken är nämligen fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig.

Danska Karoline Branner flyttar med man och son till Genève för att axla rollen som utbrottskoordinator inom WHO. Tillsammans med sina kollegor - sin besvärliga ryska chef, hans chef generaldirektören Rose Ochala, den byråkratiska brittiska kollegan som eventuellt också hade velat ha Karolines jobb, praktikanten Ana med flera med flera, ska hon hålla sitt vakande öga över världen. Medan kollegorna menar på att ökande antibiotikaresistens är det huvudsakliga hot de bör förhålla sig till, undrar hon själv vad som skulle hända om en ny stor influensapandemi bröt ut.

Ungefär samtidigt muterar ett influensavirus från bläsänder ihop med ett från svin någonstans i en politiskt osäker region i Ukraina. Av en olycklig slump tar sig viruset därifrån till Danmark, där det snabbt börjar sprida sig, och mer snart än man hade kunnat tro har Karolines farhågor besannats. Alle man till däck hos WHO, men att försöka hantera en pandemi visar sig vara en mycket större andel politiskt rävspel än Karoline kunnat räkna med. Och vad händer egentligen i Karolines familj när arbetslivet roffar åt sig en större och större del av kakan? En spänningsroman tar sin början.

Formatmässigt kan det vara värt att nämna att Holst istället för att använda regelrätta kapitel använder korta till medellånga avsnitt åtskiljda av endast en liten asterisk. Detta är antagligen en av anledningarna till att det är så fruktansvärt svårt att släppa boken ifrån sig. Man tänker "bara ett avsnitt till", men när det är läst har man redan ögnat igenom första meningarna i nästa av bara farten, och är fast igen. Avsnitten skildrar en mängd olika personer, vilket gör att man hela tiden har ett vidare perspektiv och lite mer kunskap än någon av de enskilda spelpjäserna i dramat. Flera av personerna har också intressanta problem av mer personlig karaktär, som vi ibland får ta del av; kanske inte så relevant för huvudintrigen, men gör mycket för djupet hos aktörerna i den.

Som pesten kom 2017 och författarinnan, danska Hanne-Vibeke Holst kunde naturligtvis inte se in i framtiden. Hennes fiktiva influensa, H7N9, är mer lik spanska sjukan och drabbar framförallt barn och unga hårt; genom att den tillhör samma stam som SARS och MERS är också vaccinframställning betydligt närmare förestående än vad som verkar sannolikt för vårt alldeles riktiga SARS-Cov-2-virus. Icke desto mindre känns det förstås både relevant och lite läskigt att läsa om den här påhittade influensan och vilka konsekvenser den får - somliga påfallande lika de konsekvenser vi håller i och håller ut med idag. Det är inte heller utan att man undrar vilka politiker som eventuellt läst den här romanen innan innevarande pandemi tog fart. Stängde Danmark och Norge ned just för att slippa bli som det fiktiva Danmark i Som pesten..?

Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?