Flyttfågel: Livläkarens besök

Låt mig få presentera H, en flyttfågel, som idag gästar oss med ett litet inlägg. H skriver till vardags i den här bloggen och när hon har tid så letar hon efter fina pocketböcker i second hand-affärer.

Livläkarens besök, en bok som bland annat belönats med Augustpriset år 1999, är en historisk roman skriven av Per-Olov Enquist. Den handlar om den sinnessjuke danske kungen Christian VII och hans liv som regent i Danmark under en tid då regenten var envåldshärskare och faktiskt bestämde väldigt mycket till skillnad från hur det är idag. Christian VII tvingas gifta sig med den engelska prinsessan Caroline Matilde, ett äktenskap som är ömsesidigt kärlekslöst. Då kungen är i dåligt skick psykiskt, och tjänstemännen runt honom har hand om makten, låter hovet anställa en livläkare vid namn Struensee för att ta hand om honom. Det tar inte lång tid förrän Struensee har kungens tillit, och kan ta makten själv. Struensee sätter genast igång att i snabb takt reformera Danmark med upplysningsidéerna. När hovet ser att makten långsamt försvinner från dem anar de oråd. När det sedan sprider sig ett rykte om att Struensee och Caroline Mathilde har ett förhållande, som visar sig vara sant tar motreformatorn Guldberg tag i det hela och gör allt för att få bort Struensee från makten.

Trots att bokens slut avslöjas redan på första sidan är boken ändå spännande att läsa – i alla fall när man läst de första hundra sidorna och börjar komma in mer i boken samt förstå vilka alla personer i boken är. I början fann jag boken aningens rörig och komplicerad, men efter ett tag kommer man in i Enquists språk och meningsuppbyggnad och i alla fall jag fäste mig vid sättet boken är skriven på. Ett citat jag särskilt fäst mig vid och tycker är väldigt vackert är detta, då Caroline Mathilde och Struensee pratar om vart gnistan tagit vägen.
” - Du har tänt den i mig, sade hon. I mig. Och nu skall vi brinna tillsammans. Kom.
- Vet du om, hade han då svarat, vet du om att du är stark. Och ibland är jag rädd för dig.”
Detta citat tycker jag beskriver Enquists skrivsätt väldigt bra, boken är aningens avskalad i språket, något korthuggen – men ändå skriven på ett vackert, nästan lite poetiskt sätt. Den första känslan av att boken skulle vara en tungläst skapelse försvinner som sagt rätt snabbt, boken är indelad i fem delar som i sin tur är uppdelade i kapitel. Dessa kapitel är sen indelade i små numrerade stycken som omfattar några sidor. Detta gör att det inte känns så jobbigt att läsa boken och känslan av att ”jag-måste-läsa-klart-detta-kapitlet-innan-jag-slutar-läsa” inte behöver infinna sig tack vare bokens upplägg.

Den här boken är inte skriven enbart för att underhålla läsarna. Enquist har flera budskap med den här boken. Först och främst, för att skriva en sådan här bok måste man ha ett historiskt intresse, då mycket i boken är påhittat. Om man skriver en sådan här bok måste man ha en del fantasi och kunna sätta sig in i hur det var, och hur det hade kunnat vara. En del av det Enquist hittat på har han naturligtvis skrivit för att göra oss påverkade och argumentera. Man kan ju tänka sig att han förvrängt vissa av personligheterna i boken, kanske idealiserat dem eller framställt de som mindre sympatiska än vad de kanske egentligen var. Stundom känns det som att författaren står på Christians sida, han framställer honom som väldigt svag och hjälplös. Det gör att man nästan automatiskt tycker synd om Christian, något man kanske inte alls gjort om Enquist valt att beskriva Christian på ett annat sätt. Såklart är en stor del av informationen i boken sann, och jag tror nog att Enquist har för avsikt att göra oss mer informerade också. Och han lyckas. Jag hade bara hört namnet ”Christian VII” innan men hade inte en aning om vem det var eller vad han gjort eller under vilken tid han levde. Kort sagt, jag har lärt mig massor av att läsa boken. Inte bara om just Christian VII och människorna runt honom utan även om upplysningstiden överhuvudtaget.

Vilka läsare lämpar sig då denna boken till? Jag tror inte man skall vara alltför ung om man ska få något ut av Livläkarens besök. Självklart så är alla väldigt olika i språk- och läsutvecklingen i stadiet mellan ungdom och vuxen, och har olika mycket intresse – både för läsning och historia. Men generellt sett behöver man nog vara 16-17 år och uppåt för att uppskatta boken. Ett litet intresse för historia skall man nog också ha om man skall uppskatta denna bok – då spelar det ingen roll om man så är 85 år gammal och förstår precis alla ord och begrepp i boken om man om man är helt ointresserad av historiska händelser och upplysningstiden i sig. Är man hyfsat bra på att läsa och har en liten gnutta intresse av historia och är intresserad på att lära sig mer tycker jag absolut att man skall läsa den här boken, då jag själv tycker den är mycket läsvärd. Enquist skriver väldigt bra, jag beundrar honom för att kunna uttrycka sig så stämningsfullt som han gör samtidigt som han skriver väldigt kort och koncist. Jag vet inte om det kanske hade blivit lättare att komma in i boken i ett tidigare skede om man läst något av Enquist tidigare. Om jag någon gång stöter på någon annan bok skriven av honom kan jag mycket väl tänka mig att läsa den – om jag har lite tid att lägga ned på läsningen, då det inte är som att läsa en deckare skriven av Liza Marklund exempelvis. Det krävs lite mer från läsaren, speciellt i början.

Sammanfattningsvis är Livläkarens besök en mycket välskriven roman som både är historisk och politisk samtidigt som det är en berättelse om kärlek och relationer mellan människor. Det är en bok med en läsupplevelse som stannar kvar länge.

Ayurvedisk vegetarisk kokbok

... Nja, Cecilia Kjerrulf. Jag kan nog bara säga Ayur-Veda - nej tack.

Omslaget är gulligt och ger intrycket av en lättsinnig och trevlig kokbok. Men redan i författarinnans förord blir jag tveksam. Hon har tydligen provat mängder av olika "dieter", och bland annat föreläst och hållit kurser i en annan kosthållningslära under åtta år, tills den "inte kändes tillräcklig" längre, och hon bytte till Ayur-Veda. Det känns som att hon är en person som är snabb att hoppa på flugor.

Förordet följs av en introduktion till Ayur-Veda (som betyder något i stil med livskännedom) skriven av Peter Ljungsberg. Själva kosthållningen utgår från tre doshor - kroppstyper - och vad dessa bör äta eller undvika. Bland annat ska personer som har lätt att lägga på sig vikt undvika för mycket fett. Nyskapande, eller hur? Personligen får jag intrycket att Ayur-Veda är en blandning av klyschor och kvacksalveri. Men då har jag också en ganska enkel relation till mat, och intresserar mig främst för rent kemiska egenskaper hos livsmedel.

Knappt hundra recept presenteras i en enhetlig, något tråkig stil nästan helt utan bilder. De flesta verkar krångliga, och innehåller många konstiga ingredienser. Vad sägs t ex om malt, strödadlar, hings, bockhornsklöver och rosenbladsmarmelad? Men självklart lät jag inte detta avskräcka mig, utan valde ut ett gäng recept att prova. Resultatet var knappast lysande. Jag gav upp efter fyra provade recept, eftersom att den minsta gemensamma nämnaren för maten i boken då var klart synlig; alla rätterna har samma smak av spiskummin och gurkmeja.

Visst, lite spännande var det väl att prova. Och vissa av maträtterna blev väldigt vackra. Men ärligt talat, hur kul är det när varje ny maträtt smakar som den förra? Ska du testa ayurvedisk mat, välj en annan kokbok.

Bästa receptet: Kryddris.

Citat: F. Dostojevskij



Vilken fantasi kan hämta näring ur förtvivlan? Man känner att den till sist tröttnar, sinar i sin ständiga anspänning, denna outsinliga inbillningskraft, eftersom du blir äldre och mognar, växer ifrån dina gamla ideal, de krossas till skärvor och stoft. Men samtidigt tigger själen om någonting annat! Och drömmaren söker förgäves som i en askhög i sina gamla drömmerier i hopp om att hitta en enda gnista att blåsa liv i och väcka till liv allt det som en gång var så kärt, så berusande och fick blodet att svälla, ögonen att tåras, detta ljuva bedrägeri!


(Vita nätter)

Sputnikälskling

Det är sannerligen något underligt som stannar inuti min kropp när mina ögon snabbt ramlat över de sista sidorna, som det alltid oftast händer när jag avslutar Haruki Murakamis böcker. Mina tidigare erfarenheter av honom har varit långlivade och det var med en hoppfull inställning som jag hade när jag till sist fick tag i Sputnikälskling.



Redan på utsidan kunde jag säga att den uppenbarligen inte var lika massiv och tung som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, som båda har öppnat världar för mig och som inte har lämnat mig oberörd. Och redan efter några hundra sidor kändes det som om spänningen i boken hade dött.

Läraren Ks vän Sumire försvinner spårlöst från en grekisk ö under en resa med en äldre affärskvinna som hon i hemlighet älskar. Det är ett svårlöst mysterium som endast under ett fåtal gånger får läsaren att vidga ögonen lite mer än vanligt men det blir inte mer än så. Det slutar helt abrupt.

Några likheter som Sputnikälskling har med de tidigare nämnda böckerna är mystiken mellan två världar och Grekland som Murakami ständigt återkommer till. Den är dock mycket mer lättåtkomlig än de som jag läst förut. Det är ett triangeldrama som aldrig uppenbarar sig, bara för K som inte berättar för någon att han är kär i Sumire. Bara det, och det faktum att boken är flera hundra sidor tunnare, tror jag lockar läsare som inte tyckt om när det funnits alldeles för många lösa trådar som i Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. För mig är det som om någonting, eller till och med flera saker, saknas. Spänningen, dramat och den där hemliga ingrediensen finns inte där.

Skrik om du brinner

Jag gillar Navid Modiri. Jag gillar hans sätt att tänka, och hans sätt att prata.
Det hjälper lite att liksom kunna höra honom läsa upp sina dikter, kunna höra hans inandningar och hans dialekt. Det är väl sådana (positiva?) biverkningar som man som författare får räkna med om man arbetat som radiopratare.

Men det hjälper inte så himla mycket. Jag har lite svårt att förstå mig på den här typen av poesi. Orden är vackra, rytmen fin. Men det är så mycket man ska läsa mellan raderna, som jag inte förstår. Eller som jag tror att jag inte förstår.
Om krig, om kärlek, om att växa upp.


Kanske inget för poesinybörjaren (finns det någon bra nybörjarpoesi? Hör av er i så fall). Men det här fint. Det är det. Och en jäkligt snygg framsida har den också.

Kreativiteten kommer av sig själv

Bengt Renander har skrivit en liten bok om kreativiteten och hur man ska komma i kontakt med den. Med tanke på titeln hade jag hoppats att hans råd skulle vara att slappna av och ta det lugnt och lita på att kreativiteten kommer så småningom.

Men icke sa nicke, Renander har istället personlighetsklyvt oss i ett ego som stressar upp, längtar, fasar, kör på repeat samt ett själv, varifrån kreativiteten kommer. Med frasen "jag fick en idé av mig själv" syftar han helt enkelt på att man måste sätta sitt "ego" i kontakt med sitt "själv", genom närvaro, acceptans och mod.

Det är möjligt att hans metoder fungerar på seminarier eller på pigga människor. Själv blir jag bara cynisk.

Stjärtmes summerar april

Två oavslutade böcker:
Stjärnor och äpplen som faller, Ulf Danielsson
Of mice and men, John Steinbeck



Nio utlästa böcker:
Alkemisten, Paulo Coelho

Breaking dawn, Stephenie Meyer
Vem ska trösta knyttet?, Tove Jansson

Vad hände sen?, Tove Jansson
Den sista expeditionen, Kristofer Flensmarck
Allt är upplyst, Jonathan Safran Foer

Bonjour tristesse, Françoise Sagan
Drömfakulteten, Sara Stridsberg
Egalias döttrar, Gerd Brantenberg



En väldigt fin second hand-bok för fem kronor:

Pappa Pralin, Anna Jörgensdotter


En påbörjad bok:
En lycklig dag i mitt liv, Mircea Cărtărescu