Flyttfågel: Europa är vi allihopa

Europa är vi allihopa, som Herman Lindqvist skrivit är en samling kåserier. Den beskrivs som ”en bruksanvisning i konsten i att leva i Europa” på baksidan och ja, det stämmer alldeles utmärkt. Boken är skriven 1991, vilket märks ibland, men inte så mycket att det stör.

Boken består av berättelser om seder och traditioner runt om Europa. Om vad som är vett och etikett och hur Sverige är i jämförelse. Hur hälsar man i Spanien? Hur är det att köra bil i Paris? Kan man dua en tysk? Lindqvist berättar om sina erfarenheter som utlandssvensk på ett dråpligt och mycket underhållande sätt, jag skrattade högt flera gånger medan jag läste. Boken är skriven i jag-form och det gör att det känns mer verkligt och det gör ju såklart att det inte känns som en faktabok, då boken är baserade på Lindqvists egna erfarenheter.

Boken är både underhållande och lärorik, man får lära sig vilken roll Eurovision spelar i resten av Europa och hur joggare blir behandlade i Spanien. Språket är trevligt och läsningen flyter på bra, och om man vill ta en paus från läsningen är det inte så svårt då varje ”kapitel” bara är några sidor.


/H

Flyttfågel: Slumpvandring

Det tog lång tid för mig att läsa ut Slumpvandring, som Majgull Axelsson skrivit. Att detta är en bok man sträckläser, som en recensent skrivit om boken kan jag inte hålla med om. Men den väcker fantasin och det är fina miljöbeskrivningar. Boken handlar om tre kvinnor. Den äldsta är Augusta, som först arbetar som piga i Stockholm och sedan kommer till en liten bruksort i början av 1900-talet.

Hennes barnbarn, Alice blir skickad till Augustas hus när hon får ett utomäktenskapligt barn. Angelica, som i sin tur är Alices barnbarn är sexton år och använder Augustas hus som gömställe. Hon har det inte särskilt lätt hemma och delar ut reklam samt träffar en äldre gift man regelbundet som hon har sex med.

I boken får vi följa dessa tre kvinnors berättelser från tre olika tider. Anledningen till att jag inte sträckläste denna boken var att jag aldrig tyckte boken var så fängslande att jag hela tiden undrade vad som skulle hända sedan. För det hände inte så mycket. Men boken berörde mig så pass mycket att jag grät när en av huvudpersonerna dör i slutet av boken.

/H

Flyttfågel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society

En flyttfågel med täcknamnet Flyttfågel M har stannat till på vår boplats. Med sig har hon pocketboken The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.

Första gången skildringen av ett krig kröp under skinnet på mig, var när jag som 8-åring läste om de kanadensiska soldaternas öden i första världskriget, som det skildrades i sista delen av Anne på Grönkulla-serien (Lilla Marilla, av L.M. Montgomery).

Som vuxen får jag nu samma känsla av att läsa den amerikanska författarinnan Mary Ann Schaffers roman ”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society”. Boken skildrar livet på ön Guernsey, en självstyrande ö under brittiska kronan, belägen i engelska kanalen strax utanför Normandies kust, under tiden under och efter andra världskriget.

Att bl a Norge och Frankrike ockuperades av tyskarna under andra världskriget är välkänt och skildrat av många i litterär form (läs t ex Herbjorg Wassmo eller Irene Nemirovsky), men att denna lilla engelsktalande ö var tyskockuperad 1940-45 var nytt för mig.

Boken är en ren roman - författaren anger inga källor och gör inga hänvisningar till verkliga händelser. Den har till stora delar formen av en brevroman, där en engelsk kvinnlig journalist och författare efter kriget av en slump får brevkontakt med en bokälskande, grisuppfödande lantbrukare på ön. Genom honom får hon sedan kontakt med andra medlemmar i G.L.P.P.P.S och historien om hur detta märkliga sällskap bildats och utvecklats rullas upp. Så småningom reser hon till ön för att träffa sina nya vänner. Fortsättningen ska inte avslöjas, läs själv...

Boken är skriven med mycket humor och värme på ett artigt, lite gammaldags sätt som fångar tidskänslan och återigen ger associationer till Anne på Grönkulla. Den har också vad många bokälskare med mig gillar men litteraturkritiker hatar, nämligen ett lyckligt slut.

Boken köptes av en god vän på en engelsk flygplats under en semesterresa och därför läste jag den på originalspråket. Engelskan är lättläst och inte på något sätt ett hinder, men boken finns även översatt i pocket. Rekommenderas varmt för gråt och skratt i solstolen, under äppelträdet eller som medicin för den flygrädde!

/Flyttfågel M

Flyttfågel: Bekantas bekanta

Bekantas bekanta är skriven av Mats Strandberg, som skriver krönikor i Aftonbladet Söndag. Allting i boken utspelar sig på 1990-talet, och det är stundom lite nostalgisk att läsa den. Boken har tre huvudpersoner, Camilla som är drygt trettio år och har jobbat som fotomodell. Hennes livs kärlek, Carlo som hon var otrogen mot skall hon ha tillbaka till varje pris har hon bestämt sig för. Camilla skall också förverkliga sin stora dröm om att bli popstjärna.

Den andra huvudpersonen heter Daniel. Daniel är Camillas allra bästa vän. Han jobbar som dragqueen på en klubb och kallar sig där Malin Melanom. Daniel vill finna en partner, vilket inte är så lätt för honom då han är överviktig och har svårt att få tummen ur.

Daniels syster, Lilly är den tredje huvudpersonen. Hon har just flyttat till Stockholm och har en vision om att bli känd. Lilly flyttar in till Daniel och genast skapar det konflikter mellan henne och Camilla.

Boken är ganska ytlig och man kan inte direkt kalla den lärorik. Det är mycket festande, prat om relationer och konflikter. Samtidigt känns boken en aning osannolik – men det kanske är nödvändigt för att det ska hända något i boken som får en att vilja läsa vidare. För det vill man, trots att huvudpersonerna lever liv jag aldrig kommer vara i närheten av. Men ändå, man känner igen 1990-talet när de pratar om musiken, kläderna, stämningen... Jo, den är värd att läsa. I trädgården, på stranden eller i hängmattan när du vill ta en paus från lite tyngre böcker.

/H

Flyttfågel: En tunn bok om att vara tjock

Bookbirds flyttfågel H är tillbaka med ett nytt gästinlägg, den här gången handlar boken om övervikt.

En tunn bok om att vara tjock är skriven av Kråke Lithander som bor utanför Kristianstad och driver ett gårdshotell. I sin bok berättar hon om sin ständiga kamp mot vikten, om farlig jojobantning och modellvärldens press att vara smal. Boken är stundvis en rörande historia om den fjortonåriga tjocka olyckliga flickan som tröstade sig med mat och ville vara en av de populära tjejerna i klassen. Vi får läsa om dråpliga händelser och situationer man hamnar i som gravt överviktig, stolar som går sönder och stoltheten hon tvingas bära.

Vi får läsa om hela Kråkes uppväxt, den är händelserik och väldigt rolig att läsa. Det är dessutom en del fina bilder med i boken och det är lite svårt att ta in att den vackra flickan på bilderna är samma som den gravt överviktiga kvinnan. Kråke har jobbat som modell i Paris, startat ett eget hotell, haft en restaurang och givit ut en matlagningsbok. Jag förstår inte hur hon har hunnit göra så mycket i sitt liv som hon faktiskt har gjort.

Vikten pendlar hela tiden och en dag när hennes dotter ber henne knäppa koftan för att magen inte skall synas får hon nog och ställer sig på vågen som visar den svindlande siffran hundrafyrtio kilo. Kråke sätter igång med en helrenovering av sin kropp, som hon kallar det. Vi får följa hennes resa från hundrafyrtio till åttio kilo.

I slutet av boken finns det fakta om olika operationer och lite annan fakta angående övervikt, som en läkare har svarat på. Summan av kardemumman, jag tyckte detta var en spännande bok och jag beundrar Kråke – hon har hunnit med oerhört mycket och har fått kämpa mycket för det hon har idag. Boken är inte särskilt tjock alls, precis som titeln antyder. Den är lättläst och jag tyckte den var absolut värd den kvällen jag vigde åt att läsa den.

Flyttfågel: Livläkarens besök

Låt mig få presentera H, en flyttfågel, som idag gästar oss med ett litet inlägg. H skriver till vardags i den här bloggen och när hon har tid så letar hon efter fina pocketböcker i second hand-affärer.

Livläkarens besök, en bok som bland annat belönats med Augustpriset år 1999, är en historisk roman skriven av Per-Olov Enquist. Den handlar om den sinnessjuke danske kungen Christian VII och hans liv som regent i Danmark under en tid då regenten var envåldshärskare och faktiskt bestämde väldigt mycket till skillnad från hur det är idag. Christian VII tvingas gifta sig med den engelska prinsessan Caroline Matilde, ett äktenskap som är ömsesidigt kärlekslöst. Då kungen är i dåligt skick psykiskt, och tjänstemännen runt honom har hand om makten, låter hovet anställa en livläkare vid namn Struensee för att ta hand om honom. Det tar inte lång tid förrän Struensee har kungens tillit, och kan ta makten själv. Struensee sätter genast igång att i snabb takt reformera Danmark med upplysningsidéerna. När hovet ser att makten långsamt försvinner från dem anar de oråd. När det sedan sprider sig ett rykte om att Struensee och Caroline Mathilde har ett förhållande, som visar sig vara sant tar motreformatorn Guldberg tag i det hela och gör allt för att få bort Struensee från makten.

Trots att bokens slut avslöjas redan på första sidan är boken ändå spännande att läsa – i alla fall när man läst de första hundra sidorna och börjar komma in mer i boken samt förstå vilka alla personer i boken är. I början fann jag boken aningens rörig och komplicerad, men efter ett tag kommer man in i Enquists språk och meningsuppbyggnad och i alla fall jag fäste mig vid sättet boken är skriven på. Ett citat jag särskilt fäst mig vid och tycker är väldigt vackert är detta, då Caroline Mathilde och Struensee pratar om vart gnistan tagit vägen.
” - Du har tänt den i mig, sade hon. I mig. Och nu skall vi brinna tillsammans. Kom.
- Vet du om, hade han då svarat, vet du om att du är stark. Och ibland är jag rädd för dig.”
Detta citat tycker jag beskriver Enquists skrivsätt väldigt bra, boken är aningens avskalad i språket, något korthuggen – men ändå skriven på ett vackert, nästan lite poetiskt sätt. Den första känslan av att boken skulle vara en tungläst skapelse försvinner som sagt rätt snabbt, boken är indelad i fem delar som i sin tur är uppdelade i kapitel. Dessa kapitel är sen indelade i små numrerade stycken som omfattar några sidor. Detta gör att det inte känns så jobbigt att läsa boken och känslan av att ”jag-måste-läsa-klart-detta-kapitlet-innan-jag-slutar-läsa” inte behöver infinna sig tack vare bokens upplägg.

Den här boken är inte skriven enbart för att underhålla läsarna. Enquist har flera budskap med den här boken. Först och främst, för att skriva en sådan här bok måste man ha ett historiskt intresse, då mycket i boken är påhittat. Om man skriver en sådan här bok måste man ha en del fantasi och kunna sätta sig in i hur det var, och hur det hade kunnat vara. En del av det Enquist hittat på har han naturligtvis skrivit för att göra oss påverkade och argumentera. Man kan ju tänka sig att han förvrängt vissa av personligheterna i boken, kanske idealiserat dem eller framställt de som mindre sympatiska än vad de kanske egentligen var. Stundom känns det som att författaren står på Christians sida, han framställer honom som väldigt svag och hjälplös. Det gör att man nästan automatiskt tycker synd om Christian, något man kanske inte alls gjort om Enquist valt att beskriva Christian på ett annat sätt. Såklart är en stor del av informationen i boken sann, och jag tror nog att Enquist har för avsikt att göra oss mer informerade också. Och han lyckas. Jag hade bara hört namnet ”Christian VII” innan men hade inte en aning om vem det var eller vad han gjort eller under vilken tid han levde. Kort sagt, jag har lärt mig massor av att läsa boken. Inte bara om just Christian VII och människorna runt honom utan även om upplysningstiden överhuvudtaget.

Vilka läsare lämpar sig då denna boken till? Jag tror inte man skall vara alltför ung om man ska få något ut av Livläkarens besök. Självklart så är alla väldigt olika i språk- och läsutvecklingen i stadiet mellan ungdom och vuxen, och har olika mycket intresse – både för läsning och historia. Men generellt sett behöver man nog vara 16-17 år och uppåt för att uppskatta boken. Ett litet intresse för historia skall man nog också ha om man skall uppskatta denna bok – då spelar det ingen roll om man så är 85 år gammal och förstår precis alla ord och begrepp i boken om man om man är helt ointresserad av historiska händelser och upplysningstiden i sig. Är man hyfsat bra på att läsa och har en liten gnutta intresse av historia och är intresserad på att lära sig mer tycker jag absolut att man skall läsa den här boken, då jag själv tycker den är mycket läsvärd. Enquist skriver väldigt bra, jag beundrar honom för att kunna uttrycka sig så stämningsfullt som han gör samtidigt som han skriver väldigt kort och koncist. Jag vet inte om det kanske hade blivit lättare att komma in i boken i ett tidigare skede om man läst något av Enquist tidigare. Om jag någon gång stöter på någon annan bok skriven av honom kan jag mycket väl tänka mig att läsa den – om jag har lite tid att lägga ned på läsningen, då det inte är som att läsa en deckare skriven av Liza Marklund exempelvis. Det krävs lite mer från läsaren, speciellt i början.

Sammanfattningsvis är Livläkarens besök en mycket välskriven roman som både är historisk och politisk samtidigt som det är en berättelse om kärlek och relationer mellan människor. Det är en bok med en läsupplevelse som stannar kvar länge.