Den 22 december är så långt bort i medvetandet, att det knappt går att tänka på hur länge sedan det var, innan jul och nyår och allt. Det var åtminstone den dagen, då blåmesen och jag sågs över Skype för att diskutera sidorna 116-220 i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Här kommer en reviderad version av det vi skrev.
Stjärtmes: Maj har gift sig! Hade hon gjort det förra gången vi skrevs?
blåmesen: Nej! Giftermål och julhelgerna från helvetet har passerat sedan dess
Stjärtmes: Tyckte det var jättejobbigt att vara i Majs huvud under hela julhelgen. Så stressad och orolig.
blåmesen: Ja, verkligen!
Stjärtmes: Hade jättesvårt att skilja på rösterna, som jag antar var Majs allihop?
blåmesen: Ja det tror jag, eller, det var inget jag tänkte på
blåmesen: Jag lyckades till och med känna så stor samhörighet med Maj att jag nästan gillade henne ett tag där när hon planerade och genomförde sin födelsedagsbjudning
Stjärtmes: Haha ja..jag kunde tänka mig dig i den situationen faktiskt ...
blåmesen: Är nog lite likadan när jag ska bjuda in till saker (fast brukar inte hallucinera om att gästerna slänger maten, mer: oj ingen sa att det var gott, då är det nog vidrigt). Sedan slutade jag raskt sympatisera med henne för att hon är så himla konstig gentemot sin bebis.
Stjärtmes: Oj var det hallucination? Tyckte det också var förvirrande
blåmesen: Nja, hennes svärmor sa att fisken var rå, men jag är rättså övertygad om att övriga inte skanderade "fisken är rå, fisken är rå, låt oss slippa då!" och sen slängde fisken under högtidliga former
blåmesen: Vad tycker du om släkten Berglund nu då? När vi har hunnit hänga lite mer med dem?
Stjärtmes: Ja… jag vet inte? Tycker inte vi har fått någon djupare bild av dem? Annat än att de har hushållerskor som gör allt som Maj fick göra själv.
blåmesen: Åh, men Maj kunde ju också ha fått hjälp, hon ville ju inte ha det bara.
blåmesen: Jag hade garanterat inte orkat gå på så många julmiddagar hos min partners släkt som Maj fick uthärda i alla fall. Skönt att det är 2010-tal nu...
Stjärtmes: Det var en scen där Maj satt och konverserade ed någon, som när ”samtalet var över” vände sig till den på andra sidan. Jag tyckte den beskrivningen var otroligt träffande. Något med crescendon?
blåmesen: Minns inte riktigt den passagen. (Det gick nog lite fort att läsa den här gången, men det var ju för att det var en sådan känsla i boken med all Majs stress).
Stjärtmes: Jaa, jag fick huvudvärk av att läsa den då
blåmesen: Men å andra sidan tycker jag den är fantastiskt välskriven. Krävs ändå en del för att förmedla en sådan stresskänsla via ett papper, där läsaren (i mitt fall) sitter hemma i en soffa och tar det lugnt.
Stjärtmes: Känns det som att Maj har blivit djärvare mot Tomas? I sista kapitlet tilll idag, så frågar hon varför Astrid och Tomas inte fick några barn
blåmesen: Mja, jag tänker mig att hon tänker så mycket att till slut kommer en del av tankarna ut genom munnen också, lite bara sådär
Stjärtmes: Ja, så kan det vara
blåmesen Även intressant att vi har fått vår första framtidsflash, om Maj som pensionär med hemhjälp och vinbox i garderoben
Stjärtmes: Den märkte jag knappt. Jag tycker att vissa scener är ganska otydliga
blåmesen: Exempel?
Stjärtmes: Som när hon hallucinerade på födelsedagsmiddagen, skiljelinjerna mellan det hon ser och det hon verkligen ser
blåmesen: I just det fallet tyckte jag det var ganska tydligt. Fast jag hann nog bli lite chockad innan jag insåg att det inte hände på riktigt
Stjärtmes: jag kanske inte har varit alldeles koncentrerad när jag läst heller :)
blåmesen: Det jag tycker bäst om med Maj som karaktär är eventuellt att hon är så oerhört mänsklig. Sämst just nu som sagt att hon är så... taskig mot sitt ofödda barn
Stjärtmes: Ja, hon är lätt att ta i som person! Trots att hon är väldigt ängslig
blåmesen: Hade du något mer från den här gången? Det känns som att man borde diskutera Tittis missfall och vad det säger om hennes karaktär (eller vad det säger om Maj, för den delen) men jag vet inte
Stjärtmes: [Maj] har en ganska skev kroppsuppfattning som jag tror härstammar från mamman
blåmesen: Ja, det verkar ju lite konstigt det där med att mamman hade sagt till hennes syster att hon var så äcklig när hon var gravid
Stjärtmes: Hon vill inte visa sin kropp inför Tomas heller för att hon är rädd för att han ska tycka att hon är äcklig (för att hon tycker det)
blåmesen: Just det. Och sen tycker hon att Tomas är larvig när han pratar om/med deras barn
Stjärtmes: tror du Tomas blir en bra far?
blåmesen: Njae... jag lutar fortfarande åt att han är alkis. Frågan är också om Maj blir en bra mor. Kan man vara en bra mor utifrån pliktkänsla? För det verkar ju Maj ha gott om
Stjärtmes: Jag tror, eller snarare hoppas, att Maj kommer klara det. Att Maj kommer försvara barnet om Tomas blir en dålig far
blåmesen: Mm det är klart hon kommer att fixa det. Men jag tycker spontant lite synd om barnet.
blåmesens 2016
Hej nya året! Därmed även: hejdå gamla året!
Som vanligt tar jag årsskiftet med ro och har inga storslagna planer på radikal livsstilsförändring, men väl en lång lista med saker jag skulle kunna ta mig för under året, om tid och lust finns. På tal om listor verkar jag ha blivit sämre på att uppdatera mina sådana kontinuerligt, vilket naturligtvis gör det klurigare att få ihop en årssammanfattning. Här kommer i alla fall tre (/fyra) topp två! De trender jag kan identifiera för 2016 är för övrigt fortsatt brist på fransk litteratur och blogginlägg.
Årets litterära topp två:
Jag vet allt det här av Annika Paldanius.
Omläsning är planerad - förhoppningsvis kommer det ett blogginlägg då.
"Jag vet vad kärlek är.
Jag vet att det är en evolutionerad impuls som är till nytta för oss jag vet att det är pådrag av dopamin och oxytocin, jag vet att det är att spegla sig själv i en påhittad projektion, jag vet att det handlar om basala saker som att få älska och banala saker som att känna sig älskad, jag vet att en förälskelse per definition tar slut, jag vet att efter det kan djupare känslor ändå finnas kvar och jag vet att chansen för oss inte borde vara mindre än för några andra. Jag vet att ungefär hälften av alla par skiljer sig och jag tänker att det trots allt blir femtio procent kvar. Femtio procent är inte så dåligt, jag undrar om någon tittat på faktorer som utmärker de procenten och jag tänker att jag inte orkar fundera på det, att jag bara vill veta om faktorerna talar för mig och Gustav. Jag vet att jag aldrig kommer att lyssna på något som talar emot, jag vet att jag är jävig, biased, jag har aldrig hävdat att jag är objektiv även om det är det enda som räknas."
Brave new world av Aldous Huxley.
Publicerad 1932 och oerhört
aktuell. Ett av de bästa underlagen till att diskutera vad lycka
egentligen är jag stött på. En av bokcirkeldeltagarna (japp, bokcirkeln
vidgar läshorisonten - hittills framför allt med fantasy och dystopier)
tyckte att alla samtalsämnen som förekommit i hennes vardag under
de kanske två veckor som gått mellan det att hon läst ut boken och att
vi diskuterade den kunde kopplas till Brave new world. Jag upplevde
något liknande.
"Words can be like X-rays if you use them properly - they'll go through anything. Your read them and you're pierced."
Årets cinematiska topp två:
Star Wars episode VII: The force awakens. Ja, jag vet att handlingen är ganska lik den i Star Wars episode IV: A new hope. I mina ögon är det icke desto mindre en bra film: genomtänkt ,välklippt och som för en Star Wars-nörd light som undertecknad väcker många intressanta frågor (som för en gångs skull utelämnas på grund av att jag inte vill spoila). För övrigt letar jag fortfarande efter en vettig fackbok om Star Wars (utan atlas över Star Wars-universat och med berättelser om inspelningar, kritik och dylikt), någon som sitter på en titel?
The imitation game. Otroligt spännande - check. Otroligt tankeväckande - check. Otroligt bra skådespelarinsatser - check. Jag blev helt tagen av den här filmen. Om du inte sett ännu rekommenderas den varmt.
Årets musikaliska topp två:
I en värld där det fastnat något i ögat är en kväll med Emil Jensen något av det mest hoppingivande man kan unna sig. Året avslutades sedan lovande med Säkert!s nya singel, Snooza.
Bubblare: Årets fågel-topp två:
Stjärtmes: för sin förmåga att fortfarande blåsa lite liv i den här sidan med tänk- och sevärda detaljer. Och för sitt utmärkta bokcirkeldeltagande... och i brist på övriga nominerade: blåmesen: för ett par halvbra inlägg. Det är tanken som räknas.
Som vanligt tar jag årsskiftet med ro och har inga storslagna planer på radikal livsstilsförändring, men väl en lång lista med saker jag skulle kunna ta mig för under året, om tid och lust finns. På tal om listor verkar jag ha blivit sämre på att uppdatera mina sådana kontinuerligt, vilket naturligtvis gör det klurigare att få ihop en årssammanfattning. Här kommer i alla fall tre (/fyra) topp två! De trender jag kan identifiera för 2016 är för övrigt fortsatt brist på fransk litteratur och blogginlägg.
Årets litterära topp två:
Jag vet allt det här av Annika Paldanius.
Omläsning är planerad - förhoppningsvis kommer det ett blogginlägg då.
"Jag vet vad kärlek är.
Jag vet att det är en evolutionerad impuls som är till nytta för oss jag vet att det är pådrag av dopamin och oxytocin, jag vet att det är att spegla sig själv i en påhittad projektion, jag vet att det handlar om basala saker som att få älska och banala saker som att känna sig älskad, jag vet att en förälskelse per definition tar slut, jag vet att efter det kan djupare känslor ändå finnas kvar och jag vet att chansen för oss inte borde vara mindre än för några andra. Jag vet att ungefär hälften av alla par skiljer sig och jag tänker att det trots allt blir femtio procent kvar. Femtio procent är inte så dåligt, jag undrar om någon tittat på faktorer som utmärker de procenten och jag tänker att jag inte orkar fundera på det, att jag bara vill veta om faktorerna talar för mig och Gustav. Jag vet att jag aldrig kommer att lyssna på något som talar emot, jag vet att jag är jävig, biased, jag har aldrig hävdat att jag är objektiv även om det är det enda som räknas."
Brave new world av Aldous Huxley.
Publicerad 1932 och oerhört
aktuell. Ett av de bästa underlagen till att diskutera vad lycka
egentligen är jag stött på. En av bokcirkeldeltagarna (japp, bokcirkeln
vidgar läshorisonten - hittills framför allt med fantasy och dystopier)
tyckte att alla samtalsämnen som förekommit i hennes vardag under
de kanske två veckor som gått mellan det att hon läst ut boken och att
vi diskuterade den kunde kopplas till Brave new world. Jag upplevde
något liknande."Words can be like X-rays if you use them properly - they'll go through anything. Your read them and you're pierced."
Årets cinematiska topp två:
Star Wars episode VII: The force awakens. Ja, jag vet att handlingen är ganska lik den i Star Wars episode IV: A new hope. I mina ögon är det icke desto mindre en bra film: genomtänkt ,välklippt och som för en Star Wars-nörd light som undertecknad väcker många intressanta frågor (som för en gångs skull utelämnas på grund av att jag inte vill spoila). För övrigt letar jag fortfarande efter en vettig fackbok om Star Wars (utan atlas över Star Wars-universat och med berättelser om inspelningar, kritik och dylikt), någon som sitter på en titel?
The imitation game. Otroligt spännande - check. Otroligt tankeväckande - check. Otroligt bra skådespelarinsatser - check. Jag blev helt tagen av den här filmen. Om du inte sett ännu rekommenderas den varmt.
Årets musikaliska topp två:
I en värld där det fastnat något i ögat är en kväll med Emil Jensen något av det mest hoppingivande man kan unna sig. Året avslutades sedan lovande med Säkert!s nya singel, Snooza.
Bubblare: Årets fågel-topp två:
Stjärtmes: för sin förmåga att fortfarande blåsa lite liv i den här sidan med tänk- och sevärda detaljer. Och för sitt utmärkta bokcirkeldeltagande... och i brist på övriga nominerade: blåmesen: för ett par halvbra inlägg. Det är tanken som räknas.
Stjärtmes 2016 - höjdpunkterna
Förra året var ett himla sorgsamt år, med allt för många förluster och avsked. Det var inte heller något superår för min läsning - när jag räknar ihop alla böcker jag har läst är det fler blanka ark, än fyrverkerier i minnet - och mitt bloggande har om möjligt varit ännu sämre. Jag tänker inte lista samtliga läsningar, som jag räknar till 90 stycken, eftersom det var så många halvljumma upplevelser. Kort sammanfattat blev det en spretig samling som mest bestod av barnböcker och annat jox, men det blev ändå några höjdpunkter som jag tänker bära med mig till framtiden. Här kommer den - min årsbästa-lista!
Januari
Steglitsan av Donna Tartt
"Rykten och omdömen lyfte Steglitsan till skyarna, i samma takt som mina förhoppningar. Och jag ska väl säga att Steglitsan inte möter mina förväntningar fullt ut. Det är en långdragen berättelse, men Tartt lyckas ändå flera gånger om vända historien till någonting oväntat."
Straff av Paula Polanski (recension från 2014)
Detta var min andra läsning av det fantastiska pusslet och det var minst lika fantastiskt som jag beskrev det som, om än mindre klurigt den här gången. Det gav mersmak till att läsa mer Nesser i framtiden. Efter drygt ett år, har detta dock inte hänt. Men snart, hoppas jag.
Februari
Möss och människor av John Steinbeck
Blåmesen och jag läste den här för att kunna diskutera den tillsammans och även om kortromanen var bra även innan vi pratade om den, så blev den ännu bättre efteråt. Ni vet, ibland när man står inför en klassiker och får en tung känsla i kroppen, för att det inte var så roligt att läsa sådana i skolan? En sådan känsla får jag av Steinbeck, men det finns en anledning till att klassiker blir klassiker. Det är något jag måste jobba på. Så här skrev blåmesen om varför Möss och människor blivit klassiker:
"Jag tror att det beror på att karaktärerna känns så levande och säkert kommer att bli svåra att glömma, men även på att det går att tolka många aspekter av boken helt olika beroende på vilket perspektiv man har"
Morkels alfabet av Stian Hole
Stian Hole har kommit att bli en av mina favoritförfattare inom bilderboksgenren. Så här skrev jag på jobbets facebooksida: "Om ni inte har bekantat er med Stian Hole är det dags att ni gör det nu. Hans bilderböcker kan läsas av både liten som stor. Hans språk, både bildligt och bokstavligt, är fenomenalt. Hans böcker behandlar allvarliga ämnen som döden och ensamhet."
Mars
Emanons minnen av Shinjo Kajio & Kanji Tsuruta
Det här är en serieroman som handlar om en ung man som träffar en kvinna på en båt. Den här kvinnan säger sig ha ett minne som sträcker sig bak till ur-livets födelse. Hon säger inte sitt riktiga namn, utan kallar sig Emanon - No name baklänges. Jag minns uttryckligen att jag under läsningen tänkte att den var vacker.
April
Vattnet drar av Madeleine Bäck
Jag läste inte många ungdomsromaner förra året, men Vattnet drar av Madeleine Bäck var en av dem. Så här skrev jag på jobbets facebooksida:
"Är
du sugen på något övernaturligt och spännande? Madeleine Bäcks
debutroman Vattnet drar utspelar sig i Gästrikland, där gamla krafter
som aldrig borde vakna väcks och sätter människors liv i fara. Det är
inte många som vet vad eller vilka som ligger bakom, knappt ens läsaren,
men tur är då att Vattnet drar är första boken i en trilogi och
förhoppningsvis får vi veta mer i kommande böcker! Tips till
alla unga vuxna (och äldre) som tycker om när det övernaturliga blandar
sig in i vanliga miljöer. Inget för den känsliga kattälskaren."
Juni
Alldeles röd av Kristina Olsson
Detta är en annan Kristina Olsson än ovan nämnda. Jag skrev om den när jag hade hunnit cirkus halvvägs in och skrev då så här:
"Handlingen utspelar sig i en stad någonstans i Sverige under 1970-talet. Det är kollektiv, demonstrationer mot kriget i Vietnam, kärlek, klass och röd politik. I huvudrollerna får vi följa tjugoåriga Eva ur ett jag-perspektiv och nittonåriga Isabell ur ett tredje person-perspektiv. [...] Språket är enkelt utan att vara för banalt och liven tillräckligt intressanta för att jag ska vilja läsa den i stora sjok och hoppas att den inte tar slut." (OBS spoilervarning: Jag läste som synes slut på den och tyckte nog inte att slutet höll samma kvalitet som de tidigare två tredjedelarna, men den får komma med här ändå.)
Den sommaren av Mariko Tamaki och Jillian Tamaki
En fin växa upp-skildring i form av en serieroman i endast blå toner.
Pojken och havet av Sofia Hellman
Fin bilderbok om en pojke som inte kan se, som frågar sin pappa hur havet ser ut.
Juli
Jag läser alltid som minst innan och under semestertider. Under hela juli läste jag bara en.
Easter Parade av Richard Yates
Yates har jag alltid föreställt mig som en av de där manliga fossilerna som man borde ha läst, åtminstone en gång. När jag skulle iväg på tågluff i somras och jag sa till min kompis att jag inte hade tänkt ta med någon bok på resan (vem var jag ens?), gav hon mig denna och sa att den nog skulle passa mig. Och det gjorde den! Jag skrev väldigt hastigt om den i min dagbok, så kanske dyker det upp ett inlägg om den även här i framtiden.
Augusti
Som hund och katt av Per Nilsson
Skulle jag nämna en författare som kännetecknar min högstadietid, skulle denna författare utan tvekan vara Per Nilsson. Som hund och katt är inte olik t ex Hjärtans fröjd som dels handlar om att ha sex första gången. I Som hund och katt är det trassligt och trasigt, men fint och mjukt, som det brukar vara i Per Nilssons romaner.
De fem skavankerna av Beatrice Alemagna
En bilderbok om fem skavanker och en som är perfekt och om vikten att vara precis som man är och att det är okej att vara lite annorlunda.
September
Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg
Bland det bästa jag läste förra året.
Epidemin av Åsa Ericsdotter
En välutvecklad dystopi om när vikt- och hälsohetsen har gått för långt.
Oktober
Miss Peregrine's home for peculiar children av Ransom Riggs
Denna roman gick på bio förra året och det var mestadels en av anledningarna till att jag äntligen kom till skott med att läsa den. Första gången jag såg någon som rekommenderade den var för ett par år sedan, i en youtube-video, när den kom ut på engelska, och då var jag inte så intresserad av den. Men jag är glad att jag läste den, för jag ville nästan direkt efteråt läsa fortsättningen. De svartvita bilderna förstärkte känslan av realism, fastän historien med all säkerhet inte är verklig.
Hemligt: Jördis hjärta Harry av Elin Lindell
Detta är tredje boken om Jördis, men min första. Den handlar om Jördis som har gått och blivit kär i Harry Hansson, men kan inte berätta det för någon för att det är pinsamt - hon har tidigare gått ut med att hon hatar honom och hennes tjejkompisar tycker att han är konstig - så hon kan bara träffa honom när de andra är upptagna. Jördis förstorar katastrofen såklart, och det är dråpligt på ett mellanstadievis. Jag älskar Jördis och skulle inte ha något emot att läsa mer om henne.
Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman
Viktig bilderbok om att inte ha råd.
November
Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp
Augustprisnominerad bilderbok om att inte minnas vem man är.
Inmurade av Lena Ollmark
När skolan i Firnby renoverats klart och öppnat igen, börjar det hända kusliga saker. En elev skadar sig i nya träslöjdsalen - kan det ha varit något som väckts när de öppnade salen i källaren? Första delen i en serie om firnbarnen - spännande ända till slutet.
Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
Fantasifull diktbok om lite ensliga och aviga djur som man tidigare inte har sett.
December
En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge
Myran som egentligen heter Morgan har det svårt, fastän han bara är sex år. Han har inte tappat någon tand än till exempel, och hans föräldrar pratar allt oftare på ett språk som han inte förstår, men som han varje gång får ont i magen av och vill gråta. Myran är otroligt älskvärd, en man vill kunna krama om.
Lördagslänkar: Gäris, gäris, gäris
 |
| Bildkälla: Kadosa |
Gäris
Jag har länge känt att Facebook varit ett nödvändigt ont, att inläggen som visas i mitt flöde varit ointressanta, men att jag har varit tvungen att ha mitt konto kvar. Nu har det dock seglat upp intressanta grupper för kvinnor och icke-binära, som gör att jag kollar mitt flöde flera gånger om dagen! De är alla tre systergrupper till Streetgäris som ska "ge kraft till varandra genom systerskap, inspiration och kompetensutbyte".⇢ Inredningsgäris
⇢ Litteraturgäris
⇢ Växtgäris
Female Friendships | Swing Time by Zadie Smith, Sula + The Mothers
Jag har följt Rosianna i flera år nu. Hennes analyser är alltid väl genomförda och intressanta. I den här videon pratar hon om hur kvinnlig vänskap skildras i romaner av Zadie Smith, Brit Bennet och Toni Morrison.
Bonustips: I en annan vacker video pratar hon om förlusten och sorgen efter sin pappa som dog för fem år sedan, och om sorg i allmänhet - An absent letter, an envelope too small.
Bonustips: I en annan vacker video pratar hon om förlusten och sorgen efter sin pappa som dog för fem år sedan, och om sorg i allmänhet - An absent letter, an envelope too small.
Intertwined EP av Dodie
Ända sedan Dodie släppte sin EP, har jag lyssnat på den non stop. Jag har funderat på varför jag dras till just Dodie och jag tror att det dels beror på hennes uppriktighet när det gäller hennes mentala hälsa och privata liv och att det dels beror på att hon känns genuin mot sin publik.Dagbok från ditt försvinnande
Dramatikern Malin Lagerlöf träffade sin man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när de båda var i sjuttonårsåldern. Sedan dess har de hunnit växa samman, gifta sig, bli ett, få tre barn, tappa uppfattningen om var den ena slutar och den andra tar vid.
Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.
Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.
Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?
Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.
(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)
Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.
Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.
Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?
Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.
(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)
bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1)
Vår lilla bokcirkel tar sig an Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Här följer en reviderad* version av den diskussion som ägde rum 16 november 2016. Varning för spoilers!blåmesen: Ska vi snacka Maj nu?
Stjärtmes: Ja! Tycker jättemycket om att du valde denna. Skulle nog inte ha läst den själv, är lite trött av/på hypen.
blåmesen: Nu har vi läst första femtedelen ungefär. Under den tiden har vi hunnit träffa Maj, som flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att jobba på café, som är kär i en Erik som inte verkar speciellt trevlig, men som sedan ligger med en Tomas som är gammal , utan att kanske egentligen vilja det såvärst mycket, och blir gravid ---> förlovad.
Stjärtmes: Och hon vet inte vem som är pappan egentligen men Tomas har stadig ekonomi och så vidare, så hon .. väljer? Tomas. Erik är en idiot
blåmesen: Jag fick uppfattningen att hon var ganska säker på att det var Tomas som var pappan. Visserligen verkar Erik vara en idiot men det är ju ändå honom Maj är kär i?
Stjärtmes: Jag fick lite Lena Anderssons Ester-vibbar.
blåmesen: Intressant! Vilka paralleller kan man dra mellan dem två?
Stjärtmes: Som att hon förlåter Erik för att hon är kär fastän han har ett behovsproblem (behöver ha uppmärksamhet från kvinnor liksom)
blåmesen: ... att hon är klängig på samma sett som Ester?
Stjärtmes: Ja.
blåmesen: Det kanske är lika bra att jag erkänner att jag stör mig en del på Maj; mycket tankar, lite verkstad, att hon inte kan ryta ifrån, ta hand om sig själv
blåmesen: (jag tänker också massor som jag inte säger eller gör så jag antar att detta borde göra att jag sympatiserar med henne och inte tvärtom)
Stjärtmes: Jag känner likadant. Jag tycker att hon också tänker väldigt mycket och osammanhängande. Och att hon borde sluta tänka på vad andra ska tycka om henne
blåmesen: Tror du att hon är en produkt av sin samtid? Det måste ju ha varit svårare att gå sin egen väg då än det är nu. Som tjej i alla fall.
Stjärtmes: Men Ingrid verkar ju inte lika orolig? Är det för att hon är äldre? Är hon äldre?
Stjärtmes: Hennes [Majs] föräldrar är ju ganska strikta också, könsrollsmässigt sett.
blåmesen: Nej, väninnorna verkar ha hittat sätt att hantera tillvaron, både Ingrid som verkar tryggare i sig själv och Margit som hittar någon sorts stabilitet i sin religion. Men könsrollerna var väl onekligen lite tydligare då...
Stjärtmes: Kanske är det just för att vi inte är uppvuxna med lika tydliga könsroller som Maj som vi tycker att hon borde skärpa sig.
blåmesen: Fast om nu Ingrid inte är mjäkig så kan väl inte mjäkigheten ha ingått i könsrollen?
Stjärtmes: Jag hoppas inte Tomas är alkoholist.
blåmesen: Mm, det verkar ju inte som att han har en speciellt sund relation till alkohol. Det måste ju också finnas en anledning till att han är skild trots att detta är så kontroversiellt - kan ju ha berott på alkoholism.
Stjärtmes: Faaan.
blåmesen: ?
Stjärtmes: Om han är alkis. Synd om Maj.
blåmesen: Det är redan synd om Maj. Men jag hade tyckt ännu mer synd om henne om hon inte tyckte så synd om sig själv redan.
Stjärtmes: Ska man tycka om Maj?
blåmesen: Jag tror inte det är meningen att man ska tycka om henne. Inte ännu i alla fall. Å andra sidan tycker jag inte det dykt upp någon karaktär ännu som man förväntas tycka om.
Stjärtmes: Titti, tomas syster verkar ju sjysst?blåmesen: Ja, men som Maj själv säger: ska hennes snällhet räcka för hela resten av släkten då..?
Stjärtmes: Ja, det är sant. Men ändå. Kanske den enda kvinnliga karaktären i historien som jag tyckt var ok
blåmesen: Sant! Tomas mamma är ju verkligen inget att ha. Och inte fröken... Näslund? Som hon bor hos. Och Ingrid verkar ju inte bry sig om hur Maj känner direkt. Övriga kvinnliga karaktärer är väl typ Majs mamma som vi inte fått träffa personligen ännu, och så Eriks lumparkompisars flickvänner som säkert är trevliga men Maj upplever ju det inte så.
Stjärtmes: Särskilt inte Ella... Av förklarliga skäl.
Gå till samlingssidan för bokcirkeln om Maj.
* Likt en livsstilsbloggare retuscherar sitt liv innan det hamnar på sociala medier har jag tagit mig friheten att klippa bort sånt som inte känns relevant eller sammanhängande, sådant som får oss att låta allt för ointelligenta... och komplettera med skiljetecken vid behov. Samtalet såg alltså inte ut exakt såhär. Förhoppningsvis framgår innehåll och stämning hyfsat ändå.
Rekviem för en vanskapt
Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.
Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.
I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.
Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.
Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.
Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp
Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.
I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.
Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.
Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.
Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)