Systrar i jeans, Ann Brashares
Detta är förmodligen den mest ultimata sommarläsningen. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om den och önskat att jag var Lena, Bridget, Tibby och/eller Carmen. Systrar i jeans är en bok jag lutar mig mot, när ingen annan läsning lockar. Den slår Tove Janssons Sommarboken med hästlängder i min mening, när det gäller sommarläsning. Jag skrev ett inlägg om den redan 2009 och jag känner ungefär likadant nu som då. Den här gången med lite mindre tårar, men mina känslor för den är desamma. Kanske beror det på att jag förstår många av de kulturella referenserna som nämns i förbifarten, väldigt implicit, som den där talkshowen Ricki Lake. Kanske beror det på att månen och saturnus befann sig i precis så långt ifrån varandra för att perfektion mellan läsare och text ska uppstå. Vad det än berodde på så kan jag säga att min förstagångsläsning säkert påverkar hur jag tycker om den idag och varje gång jag har läst om den sedan dess, eftersom det ligger så pass mycket nostalgi mellan raderna och i trycksvärtan, att den tar mig tillbaka, inte bara till USA, Grekland och Mexiko, där dessa tjejer befinner sig under sommaren, utan också till mig själv.
Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter, Jonas Gardell
Det är i dessa stunder, när jag verkligen vill skriva om en bok som på riktigt var vettig och viktig på samma gång, men har ett för kasst minne för att komma ihåg smådetaljer som karaktärernas namn, som jag inte har skrivit ned. I alla fall handlar Jonas Gardells roman med träffande titel om en grupp människor i en småstad någonstans i Sverige. Tiden är kring sekelskiftet till tjugohundratalet. Det är så självklart att skriva år tjugohundranågonting idag att det är svårt att tänka sig att det ens fanns någonting innan det. Dessa människor är inte lyckliga någonstans. En kvinna är singel, kanske i medelåldern, och alla omkring henne har familj och tjoar "se vad lyckliga vi är" och hennes egen familj undrar när också hon ska hitta någon. En annan kvinna befinner sig i ett olyckligt förhållande, liksom mannen hon är gift med. Båda letar efter någonting, de själva, som försvunnit med tiden och det liv de har byggt upp med sina barn. En annan man lever i sin ensamhet, efter att ha blivit lämnad i sin ensamhet. Trots att denna lilla roman är skriven i slutet av 90talet, kändes den fortfarande aktuell. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Gardell skriver skarpt och varsamt om dessa karaktärers misär och mer kan man väl inte begära. Läs den bara.
Höstsläppslängt, del 2: September
Några titlar jag ser fram emot att läsa från hösten/vintern 2014.
Information hämtad från förlagens hemsidor samt www.
När Annikas lillebror föds för tidigt blir sommaren ställd på ända. Istället för att åka till torpet i Småland blir de kvar i stan och Annika drar runt i Vasastan i jakt på något att göra.
I Observatorielunden lär hon känna den tuffa Kaja som bor i en stor våning på Östermalm, Ingrid som kallas Kex och vars mamma är på turné, Tobbe som har smitit ifrån föräldrarnas påtvingade sportaktiviteter och så Finnen och Lövet. Lövet som är alldeles för liten för att hänga i parken. Tillsammans leker de sanning och konsekvens, men bara med konsekvenser, för som Kaja säger: "Ingen bryr sig ändå om sanningen."
Caroline och David växer upp på Södermalm, med ett särskilt band mellan sig. Syster och bror, två hjärtan som slår i takt, fyra öron som lyssnar. Tillsammans upptäcker de sin del av staden, skapar sig en värld långt från det som är svårt och obegripligt.
Men världens sorger kryper allt närmare David, och han ser det som sin uppgift att bekämpa alla orättvisor, att rädda människorna. Till slut kan inte Caroline skydda honom från hans tankar och infall, från en likgiltig och oförstående omgivning. När han glider in i psykisk sjukdom och hon samtidigt vill börja en ny tillvaro klipps bandet. Under många år lever de parallella liv, men så sker något som åter för dem samman.
Information hämtad från förlagens hemsidor samt www.
I Observatorielunden lär hon känna den tuffa Kaja som bor i en stor våning på Östermalm, Ingrid som kallas Kex och vars mamma är på turné, Tobbe som har smitit ifrån föräldrarnas påtvingade sportaktiviteter och så Finnen och Lövet. Lövet som är alldeles för liten för att hänga i parken. Tillsammans leker de sanning och konsekvens, men bara med konsekvenser, för som Kaja säger: "Ingen bryr sig ändå om sanningen."
Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.
Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.
Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.
Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.
Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.
Med en ironisk, ömsint och klarsynt blick på människan utforskar Margaret Atwood våra mellanmänskliga relationer och vårt förhållande till tidens gång, naturen och skrivandet. Det på en gång personliga och politiska tilltalet som karaktäriserar hela hennes författarskap är också mycket påtagligt i denna diktsamling.
Innan vi faller är ett tätt och lågintensivt familjedrama om fåfänga, förlorade illusioner, medelålderskris - och en längtan efter att bara ha någon att älska. Kanske finns där en väg tillbaka för en familj som efter alla år tillsammans gått vilse. Frågan är bara om den okände mannen är en olycksbådande inkräktare eller en räddare i nöden.
Det är 1918 i Reykjavik, året då Island blir självstyrande. Ute i världen pågår första världskriget. Spanska sjukan härjar och når också Island. Tusentals människor blir sjuka och dör. Vulkanen Katla spyr upp eld och lavasten, och färgar himlen både dag och natt. Mitt i denna turbulens rör sig den sextonårige Máni Steinn, i utkanten av alla händelser, en outsider, dyslektisk och gay.
Hans livlina blir filmens värld, filmen som gjort sitt intåg och lockar islänningarna till de två biograferna i Reykjavik och den ständigt nya repertoaren av stumfilmer.
Máni Steinn - Pojken som inte fanns är en roman med ett mångfacetterat spel mellan skuggor och ljus, lik projektionen på en filmduk.
Straff är en tät och gåtfull thriller där inte mycket är vad det synes vara, och där upplösningen visar sig vara själva startpunkten.
{Länk till recension på Bookbirds}
Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar – i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.
Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.
Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.
De är en helt vanlig familj: Bengt, psykiatriker, Mariette, lärare och deras sjuttonårige son Erik. När Bengt är på väg till en konferens i Kapstaden byter han plats ombord på planet med en okänd man och de inleder ett oväntat intimt samtal. Denna triviala omständighet sätter igång en oväntad händelsekedja i vilken mannen snart börjar ta över Bengts hustru och son under tiden han är borta. Vilket är mannens motiv? Är familjen Sund så harmonisk som den kan te sig på ytan? Vem sviker vem?
Innan vi faller är ett tätt och lågintensivt familjedrama om fåfänga, förlorade illusioner, medelålderskris - och en längtan efter att bara ha någon att älska. Kanske finns där en väg tillbaka för en familj som efter alla år tillsammans gått vilse. Frågan är bara om den okände mannen är en olycksbådande inkräktare eller en räddare i nöden.
Hans livlina blir filmens värld, filmen som gjort sitt intåg och lockar islänningarna till de två biograferna i Reykjavik och den ständigt nya repertoaren av stumfilmer.
Máni Steinn - Pojken som inte fanns är en roman med ett mångfacetterat spel mellan skuggor och ljus, lik projektionen på en filmduk.
Motståndets melankoli är en surrealistisk roman i Gogols anda som utspelar sig i en liten ungersk stad. Fru Plauf sitter på ett försenat tåg på väg hem och kan inte låta bli att tycka att alla hennes medpassagerare är sorgliga skepnader. Så fattiga och obetydliga. Väl hemma får hon besök av den illasinnade fru Eszter som planerar att ta över hela staden med politiskt ränkspel. Hennes make, Valuska, som kan sägas symbolisera den naiva godheten, har gått in i sin egen drömvärld och skriver numera musik för duvorna.
Brev från Tove Jansson är ett urval brev till människor som har stått Tove Jansson mycket nära. Det är fråga om långa, fortlöpande brevsviter. De sträcker sig från 1930-talet till 1980-talet, inledda av den sextonåriga Toves brev från tiden vid Tekniska skolan i Stockholm hem till familjen.
Urval och kommentarer av Boel Westin och Helen Svensson.
Ett så starkt ljus är en roman om att försöka älska i en heteronormativ värld. Det är en skildring av hur krampaktig och cynisk man kan bli av att leva med en hotbild som de flesta inte verkar se. Men framför allt handlar den om en bländande längtan. Om Saras långsamt framväxande insikt att det är just i känslan av att berättelsen aldrig får börja, som en ny historia kan skrivas fram.
Författaren Max Schmeling får ett brev från Tibor Schittkowski, en bekant som han inte träffat på fyrtio år. Denne är döende och vill ha hjälp med någonting, men vägrar berätta vad det är frågan om. Eftersom Max står i tacksamhetsskuld till Tibor bestämmer han sig för att ställa upp. Han reser tillbaka till sin barndomsstad, träffar sin borttynande gamle skolkamrat och får ett uppdrag.
Vari detta uppdrag består är dock höljt i dunkel, åtminstone till en början, och Max dras in i en historia där hans egen roll blir allt tyngre men samtidigt alltmer svårbegriplig.
Vari detta uppdrag består är dock höljt i dunkel, åtminstone till en början, och Max dras in i en historia där hans egen roll blir allt tyngre men samtidigt alltmer svårbegriplig.
Straff är en tät och gåtfull thriller där inte mycket är vad det synes vara, och där upplösningen visar sig vara själva startpunkten.
{Länk till recension på Bookbirds}
Caroline och David växer upp på Södermalm, med ett särskilt band mellan sig. Syster och bror, två hjärtan som slår i takt, fyra öron som lyssnar. Tillsammans upptäcker de sin del av staden, skapar sig en värld långt från det som är svårt och obegripligt.
Men världens sorger kryper allt närmare David, och han ser det som sin uppgift att bekämpa alla orättvisor, att rädda människorna. Till slut kan inte Caroline skydda honom från hans tankar och infall, från en likgiltig och oförstående omgivning. När han glider in i psykisk sjukdom och hon samtidigt vill börja en ny tillvaro klipps bandet. Under många år lever de parallella liv, men så sker något som åter för dem samman.
Läst i juli
På grund av sommarhettan har jag inte riktigt memorerat vad allt jag läst handlat om och det som jag har kommit ihåg är en enda röra - c'est la vie. Kort sammanfattning: mycket bra poesi och böcker om kärlek.
---------
Ljuset kommer in underifrån, Eva Ribich
Diktsamling. Scener ur barndomen.
Utdrag:
Längs med gräns, Eva Ribich
Ytterligare en diktsamling, den här något abstraktare än ovan.
Mandeln, Nedjma
Om Badra och hennes sexualitets födelse. Som tonåring giftes hon bort till en äldre man som ständigt försökte göra henne gravid. Badra flydde efter fem år i misären, till sin moster i Tanger, där hon träffade Driss, som öppnade upp hennes ögon för hennes egen sexualitet. Lite förvirrande i sina svängningar.
Det här är ett CV, Lovisa Eklund
Dikter om det hårda livet som ung, studerande, arbetssökande och ensam.
Kär i kärleken, Lina Forss
Timotej af Lilja, även kallad Timmy, flyttar till London, med sin styvpappa och mamma. Där börjar hon på en ny skola och får nya vänner. Problemet med Timmy är väl att hon blir kär i alla killar som visar något intresse för henne och snart börjar man undra om hon inte istället är kär i Kärleken. Jag hittade, via Boktipset, en rolig recension av boken, skriven av en tjej som heter Sofie. Här är ett utdrag ur recensionen:
Tramsbok! Förlöjligar tjejer, och killarna beskrivs som machomän utan känslor eller rätt att snacka med sina vänner om tjejer. Jag skummade igenom hela boken, läst bara på vissa delar, bara för att se om det blev bättre. Men nej, det är samma visa hela tiden: Timmy ser en kille, blir "kär", suktar efter honom, snackar med sina kompisar om detta så att de blir tokiga, ligger med killen och ältar sig sedan i självförakt för att det inte blir något mer. Sedan är hon på nästa kille. Otroligt långtråkigt och patetiskt, jag blir bara arg!
För hela recensionen, klicka här.
Semlan och Gordon - Pappan med de stora skorna, Moni Nilsson
Trots att jag inte är i närheten av att befinna mig i bokens tilltänkta målgrupp (9-12 år), älskar jag Semlan som är 12 (och ett halvt) år och rolig och intelligent. Gordon är Semlans bästa vän och för honom berättar hon allt. Nåja, nästan. Hon har inte berättat att hon kanske är lite kär i Lino. Det har kommit ut fler böcker om Semlan och Gordon, men den här är nog den första. Den handlar om hur det är att bli ett skilsmässobarn och om att få mens första gången mitt i natten hos sin pappa som är kändis och som inte har någon koll. Jag kommer definitivt att läsa mer om Semlan och Gordon i framtiden.
Absolut Per Nilsson - The very best of, Per Nilsson
☆☆☆☆☆
Blunda och hoppa, Sarah Dessen
Ända sedan jag hamnade i den här delen av bloggsfären, har Sarah Dessen cirkulerat kring mig i periferin, som av många titulerad ungdomsförfattardrottning bland fler. Att det sedan skulle ta mig mer än ett halvt decennium att se vad man egentligen surrar om, är kanske inte en bedrift jag helst viftar hejvilt med. Blunda och hoppa är alltså den första Dessen-bok jag tog mig an och säkert inte den sista. Jag vill nog helst se vad Dessen har att ge på sitt originalspråk (vilket är engelska) innan jag ger ett slutgiltigt betyg. Blunda och hoppa är en sådan bok som mitt högstadie-jag hade älskat. Den handlar om Remy och hennes negativa syn på kärleken. Hennes mamma har gift sig för femte gången och Remy ger äktenskapet en viss tid, innan det krackelerar. Det är som att hon har kommit på en ekvation för det perfekta förhållandet som inte kräver känslomässigt engagemang. Remy har bara en dröm och det är att börja på college i Stanford. Men så stöter hon på Dexter som är allt som Remy inte är och tycker om. Det är en ganska förutsägbar fortsättning på historien, men störst och bäst av allt är kärleken och vad mer ska jag säga.
Sandslott, Magnus Carlbring
Diktsamling.
Ur mörkret över axeln, Sara Sum Jensson
Fantastisk poesi som gjorde mig mållös.
Hamlet, William Shakespeare
Hamlet, som kanske är mest känd för sina "att vara eller inte vara"-repliker, innehåller förutom existentiell ångest också en dos humor, tro det eller ej, och en stor portion av konspirationer. En typisk tragedi, eftersom alla dör.
Alltings början, Karolina Ramqvist
Jag har verkligen försökt skriva ett enskilt inlägg om Alltings början ända sedan jag läste ut den, men hur jag än gör så känns det som att jag säger emot mig själv, för att det a) i mitt minne inte det händer något speciellt nämnvärt, för att huvudpersonen är helt besatt av en man, som behandlar henne som en hund, som han bara kan kalla på och skicka iväg som han vill, samtidigt som den b) har en stark huvudperson med mycket girl power och är jävligt skarp och därför känns väldigt Nu. Dessutom sträckläste jag den i princip från början till slut.
Den handlar om Saga och hennes 90-talsstockholm, om hur hon och hennes väninna kommer in på klubbar och barer, trots att de inte har åldern inne, om hur hon får jobb på en tidning och arbetar sig uppåt och inåt branschen och så handlar den om hur Saga först inte alls ser vad hennes väninna ser i Victor Schantz, men senare blir besatt av honom och vill komma honom nära. Victor Schantz som känner alla i mediavärlden och som till sitt sätt påminner mig om den där ökände Hugo Rask. Mest handlar den om det sistnämnda - besattheten. Den handlar också om Sagas relation till hennes feministiska mamma och hennes lika feministiska väninnor, om vänskap och att växa upp, bli vuxen i en storstad.
---------
Ljuset kommer in underifrån, Eva Ribich
Diktsamling. Scener ur barndomen.
Utdrag:
Jag står med ansiktet nära stammen. Håller händerna för sidorna, för att täcka gliporna. Mina händer blir som broar mellan mig och trädet. Jag försöker att göra helt mörkt. Men underifrån kommer ljuset in. / Det är min tur att räkna. Min tur att stå här i mörkret, mot stammen, med ryggen vänd mot de andra. Jag blundar och hör hur de rör sig.
Längs med gräns, Eva Ribich
Ytterligare en diktsamling, den här något abstraktare än ovan.
Mandeln, Nedjma
Om Badra och hennes sexualitets födelse. Som tonåring giftes hon bort till en äldre man som ständigt försökte göra henne gravid. Badra flydde efter fem år i misären, till sin moster i Tanger, där hon träffade Driss, som öppnade upp hennes ögon för hennes egen sexualitet. Lite förvirrande i sina svängningar.
Det här är ett CV, Lovisa Eklund
Dikter om det hårda livet som ung, studerande, arbetssökande och ensam.
Kär i kärleken, Lina Forss
Timotej af Lilja, även kallad Timmy, flyttar till London, med sin styvpappa och mamma. Där börjar hon på en ny skola och får nya vänner. Problemet med Timmy är väl att hon blir kär i alla killar som visar något intresse för henne och snart börjar man undra om hon inte istället är kär i Kärleken. Jag hittade, via Boktipset, en rolig recension av boken, skriven av en tjej som heter Sofie. Här är ett utdrag ur recensionen:
Tramsbok! Förlöjligar tjejer, och killarna beskrivs som machomän utan känslor eller rätt att snacka med sina vänner om tjejer. Jag skummade igenom hela boken, läst bara på vissa delar, bara för att se om det blev bättre. Men nej, det är samma visa hela tiden: Timmy ser en kille, blir "kär", suktar efter honom, snackar med sina kompisar om detta så att de blir tokiga, ligger med killen och ältar sig sedan i självförakt för att det inte blir något mer. Sedan är hon på nästa kille. Otroligt långtråkigt och patetiskt, jag blir bara arg!
För hela recensionen, klicka här.
Semlan och Gordon - Pappan med de stora skorna, Moni Nilsson
Trots att jag inte är i närheten av att befinna mig i bokens tilltänkta målgrupp (9-12 år), älskar jag Semlan som är 12 (och ett halvt) år och rolig och intelligent. Gordon är Semlans bästa vän och för honom berättar hon allt. Nåja, nästan. Hon har inte berättat att hon kanske är lite kär i Lino. Det har kommit ut fler böcker om Semlan och Gordon, men den här är nog den första. Den handlar om hur det är att bli ett skilsmässobarn och om att få mens första gången mitt i natten hos sin pappa som är kändis och som inte har någon koll. Jag kommer definitivt att läsa mer om Semlan och Gordon i framtiden.
Absolut Per Nilsson - The very best of, Per Nilsson
☆☆☆☆☆
Blunda och hoppa, Sarah Dessen
Ända sedan jag hamnade i den här delen av bloggsfären, har Sarah Dessen cirkulerat kring mig i periferin, som av många titulerad ungdomsförfattardrottning bland fler. Att det sedan skulle ta mig mer än ett halvt decennium att se vad man egentligen surrar om, är kanske inte en bedrift jag helst viftar hejvilt med. Blunda och hoppa är alltså den första Dessen-bok jag tog mig an och säkert inte den sista. Jag vill nog helst se vad Dessen har att ge på sitt originalspråk (vilket är engelska) innan jag ger ett slutgiltigt betyg. Blunda och hoppa är en sådan bok som mitt högstadie-jag hade älskat. Den handlar om Remy och hennes negativa syn på kärleken. Hennes mamma har gift sig för femte gången och Remy ger äktenskapet en viss tid, innan det krackelerar. Det är som att hon har kommit på en ekvation för det perfekta förhållandet som inte kräver känslomässigt engagemang. Remy har bara en dröm och det är att börja på college i Stanford. Men så stöter hon på Dexter som är allt som Remy inte är och tycker om. Det är en ganska förutsägbar fortsättning på historien, men störst och bäst av allt är kärleken och vad mer ska jag säga.
Sandslott, Magnus Carlbring
Diktsamling.
Ur mörkret över axeln, Sara Sum Jensson
Fantastisk poesi som gjorde mig mållös.
Hamlet, William Shakespeare
Hamlet, som kanske är mest känd för sina "att vara eller inte vara"-repliker, innehåller förutom existentiell ångest också en dos humor, tro det eller ej, och en stor portion av konspirationer. En typisk tragedi, eftersom alla dör.
Alltings början, Karolina Ramqvist
Jag har verkligen försökt skriva ett enskilt inlägg om Alltings början ända sedan jag läste ut den, men hur jag än gör så känns det som att jag säger emot mig själv, för att det a) i mitt minne inte det händer något speciellt nämnvärt, för att huvudpersonen är helt besatt av en man, som behandlar henne som en hund, som han bara kan kalla på och skicka iväg som han vill, samtidigt som den b) har en stark huvudperson med mycket girl power och är jävligt skarp och därför känns väldigt Nu. Dessutom sträckläste jag den i princip från början till slut.
Den handlar om Saga och hennes 90-talsstockholm, om hur hon och hennes väninna kommer in på klubbar och barer, trots att de inte har åldern inne, om hur hon får jobb på en tidning och arbetar sig uppåt och inåt branschen och så handlar den om hur Saga först inte alls ser vad hennes väninna ser i Victor Schantz, men senare blir besatt av honom och vill komma honom nära. Victor Schantz som känner alla i mediavärlden och som till sitt sätt påminner mig om den där ökände Hugo Rask. Mest handlar den om det sistnämnda - besattheten. Den handlar också om Sagas relation till hennes feministiska mamma och hennes lika feministiska väninnor, om vänskap och att växa upp, bli vuxen i en storstad.
Höstsläppslängt, del 1: Augusti (Redan utgivna)
Några titlar jag ser fram emot att läsa från hösten/vintern 2014.
Information hämtad från förlagens hemsidor samt www.
Att skriva, Marguerite Duras näst sista bok, utgiven två år före hennes död, innehåller fem texter som på olika sätt förhåller sig till den skrivande och konstnärliga processen. Det självklara huvudnumret är den fyrtio sidor långa titeltexten som blir till ett litterärt testamente där det självbiografiska och det fiktiva sömlöst smälter samman. Här återfinns de teman hon ständigt kom tillbaka till i slutet av sitt liv - barndomen, andra världskriget, de egna böckerna, men framför allt skrivandet, dess förutsättningar och konsekvenser: platsen, ensamheten, alkoholen.
Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.
Rävsång är en genreöverskridande skildring av komplicerade familjerelationer, sorg och förlåtelse. Och brännande förälskelse. Precis som i Christin Ljungqvists tidigare romaner Kaninhjärta och Fågelbarn, får vi även här möta Hanna, som ser sådant som andra inte ser.
Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger den nya världen. En rättvis värld utan egendom, utan pengar, utan våld och kriminalitet. Alla delar på det arbete som behöver göras, alla barn är allas. Och alla kan välja att dö utan lidande. Eftersom alla vet vad som ledde fram till de stora katastroferna som utplånade resten av mänskligheten, så förstår alla att man måste följa Reglerna. Men Miqi möter en hon inte borde möta. Och hon ställer de förbjudna frågorna: Finns det en mur runt paradiset? Och vad finns i så fall på andra sidan muren?
Kristian Lundbergs nya diktsamling låter det politiska och privata mötas i en dikt om flyktingförvar och deportering.
Förvaret, Åstorp
En människas kropp
är hela tiden i rörelse, till slut bara
in mot sig själv, dörr efter dörr slås upp,
gränser passeras, skändas, och vi når en
nollpunkt
En vän dör. Verkligheten blir då också i ett enda ögonblick kristallklar. Och frågan kommer direkt: vad är en människa? Vilken plats får vi ta? Detta är en dikt där människan blir större än de fiktiva gränser som skiljer oss åt.
När Sam var sex veckor gammal fick hans föräldrar beskedet att han måste opereras, annars dör han. Sam blev Mirakelpojken, han fick ny lever tre gånger, han fick en hjärnblödning. Han verkade överleva allt och hans föräldrar var alltid beredda. Ändå kom hans död, vid tio års ålder, som en chock. Det var något annat de alltid hade varit beredda på.
Annika Koldenius berättar om en familj som försökte leva ett vanligt liv i skuggan av sjukdomen. Var det bara en illusion? Och det hon aldrig kunde förbereda sig på var hur hotfulla och olika reaktionerna på döden kunde vara.
När Trude Lorentzen är 15 år tar hennes mamma livet av sig. Det sker plötsligt efter en kort tids psykisk sjukdom och Trude kan inte förstå varför, hur hennes mamma kan välja att överge henne. Hon flyttar hem till sin pappa och de stuvar in alla mammans saker på vinden, försöker lämna det bakom sig.
Tiden går, Trude blir vuxen och har nästan lyckats förtränga självmordet. Tills hon själv blir mamma. Då bestämmer hon sig för att gå upp på vinden för att försöka förstå vad som hände och lära känna sin mamma på nytt.
Mysteriet mamma är en dotters kärleksförklaring till en mor som inte klarade av att leva. Det är en historia om vanmakt och hopp, sorg och överlevnad. Och om fruktan att vakna upp en morgon och vara en annan än när man somnade kvällen innan.
Hilda-Maria Sandgren tecknar i blyerts melankoliskt upp början av resan genom det där gränslandet mellan barn och vuxen. Kampen, skratten och de sår som rivs upp för att kanske aldrig riktigt läka.
Trettonåriga Aida bor på landsbygden runt en liten stad i Småland. Hon och hennes kompisar, Marre och Tess, har precis börjat sjuan i en ny klass. De möter för första gången allt som tonåringar tampas med och inser att det gäller att visa sig stark för att inte förlora sin plats i statusordningen eller sin egen stolthet. De tre kompisarna måste förhålla sig till den nya gruppen, de sociala reglerna och forma sin egen identitet så att de passar in.
Hon drivs av en längtan efter att vara en god människa men tycks hela tiden att hamna i ett ensamhetstillstånd, trots flera nära relationer.
"De säger att den jag är en dag kommer att försvinna. Jag vill inte tro på deras ord. Jag tvekar inför deras påhitt. Jag vill äga förmågan att styra mitt eget liv. Jag vill kontrollera känslan och samtidigt släppa den fri. Jag är den unga kvinnan som lever ensam i städerna dit jag flyr. Den unga kvinnan som reser ensam till andra länder. Sökandet av gemenskapen är tröttsam."
Jag duger inte åt lycka är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. Om att vara ung kvinna och att försöka hitta ett sätt att leva. Det är en bok om kvinnor utan kronologisk ordning, skriven av Märta Fohlin.
Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: ”kräva ett liv som väger upp för döden”.
Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.
Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?
Amiras man sköts till döds under protesterna mot diktatorn Ben Ali. Mitt i sorgen måste hon påbörja ett nytt liv och försörja sig själv, men grannarna och släkten i den lilla tunisiska byn är ständigt på sin vakt. Vad får man egentligen göra som ensamstående mamma?
Samtidigt ska ett nytt, demokratiskt Tunisien byggas upp och i den kampen är kvinnors rättigheter i samhället en central stridsfråga. Parallellt med berättelsen om Amira följer vi med demokratikämparna Selma, Meherzia och Mabrouka under tre turbulenta år, från den arabiska vårens gryning och fram till Tunisiens nya konstitution.
Med en närhet utöver det vanliga följer Fanny Härgestam sina huvudpersoner, varav flera är centrala politiska aktörer i det nya Tunisien, under tre år av demokratiskt fotarbete. Tillsammans skapar de ett unikt dokument över den arabiska våren och en tidlös bild av hur kvinnors rättigheter alltid måste försvaras.
När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.
Beckomberga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.
{Länk till recension på Bookbirds}
Utifrån aktuell forskning beskriver författarna hur kroppsuppfattningen skapas under barndom, tonår och vuxenliv samt vilket inflytande kultur, media, familj och vänner har. De berättar även om den fysiska träningens både positiva och negativa inverkan. Utvecklingspsykologiska och sociokulturella perspektiv samt genusfrågor löper som en röd tråd genom boken.
Ett nytt spännande område är positiv kroppsuppfattning, där man studerar vad som utmärker de personer som faktiskt är nöjda med sina kroppar. I boken läggs särskild tonvikt vid vad som kan göras för att individer ska få ett mer accepterande förhållningssätt till den egna kroppen.
Information hämtad från förlagens hemsidor samt www.
Att skriva, Marguerite Duras näst sista bok, utgiven två år före hennes död, innehåller fem texter som på olika sätt förhåller sig till den skrivande och konstnärliga processen. Det självklara huvudnumret är den fyrtio sidor långa titeltexten som blir till ett litterärt testamente där det självbiografiska och det fiktiva sömlöst smälter samman. Här återfinns de teman hon ständigt kom tillbaka till i slutet av sitt liv - barndomen, andra världskriget, de egna böckerna, men framför allt skrivandet, dess förutsättningar och konsekvenser: platsen, ensamheten, alkoholen.
Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.
Rävsång är en genreöverskridande skildring av komplicerade familjerelationer, sorg och förlåtelse. Och brännande förälskelse. Precis som i Christin Ljungqvists tidigare romaner Kaninhjärta och Fågelbarn, får vi även här möta Hanna, som ser sådant som andra inte ser.
Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger den nya världen. En rättvis värld utan egendom, utan pengar, utan våld och kriminalitet. Alla delar på det arbete som behöver göras, alla barn är allas. Och alla kan välja att dö utan lidande. Eftersom alla vet vad som ledde fram till de stora katastroferna som utplånade resten av mänskligheten, så förstår alla att man måste följa Reglerna. Men Miqi möter en hon inte borde möta. Och hon ställer de förbjudna frågorna: Finns det en mur runt paradiset? Och vad finns i så fall på andra sidan muren?
Kristian Lundbergs nya diktsamling låter det politiska och privata mötas i en dikt om flyktingförvar och deportering.
Förvaret, Åstorp
En människas kropp
är hela tiden i rörelse, till slut bara
in mot sig själv, dörr efter dörr slås upp,
gränser passeras, skändas, och vi når en
nollpunkt
En vän dör. Verkligheten blir då också i ett enda ögonblick kristallklar. Och frågan kommer direkt: vad är en människa? Vilken plats får vi ta? Detta är en dikt där människan blir större än de fiktiva gränser som skiljer oss åt.
När Sam var sex veckor gammal fick hans föräldrar beskedet att han måste opereras, annars dör han. Sam blev Mirakelpojken, han fick ny lever tre gånger, han fick en hjärnblödning. Han verkade överleva allt och hans föräldrar var alltid beredda. Ändå kom hans död, vid tio års ålder, som en chock. Det var något annat de alltid hade varit beredda på.
Annika Koldenius berättar om en familj som försökte leva ett vanligt liv i skuggan av sjukdomen. Var det bara en illusion? Och det hon aldrig kunde förbereda sig på var hur hotfulla och olika reaktionerna på döden kunde vara.
Tiden går, Trude blir vuxen och har nästan lyckats förtränga självmordet. Tills hon själv blir mamma. Då bestämmer hon sig för att gå upp på vinden för att försöka förstå vad som hände och lära känna sin mamma på nytt.
Mysteriet mamma är en dotters kärleksförklaring till en mor som inte klarade av att leva. Det är en historia om vanmakt och hopp, sorg och överlevnad. Och om fruktan att vakna upp en morgon och vara en annan än när man somnade kvällen innan.
Hilda-Maria Sandgren tecknar i blyerts melankoliskt upp början av resan genom det där gränslandet mellan barn och vuxen. Kampen, skratten och de sår som rivs upp för att kanske aldrig riktigt läka.
Trettonåriga Aida bor på landsbygden runt en liten stad i Småland. Hon och hennes kompisar, Marre och Tess, har precis börjat sjuan i en ny klass. De möter för första gången allt som tonåringar tampas med och inser att det gäller att visa sig stark för att inte förlora sin plats i statusordningen eller sin egen stolthet. De tre kompisarna måste förhålla sig till den nya gruppen, de sociala reglerna och forma sin egen identitet så att de passar in.
Hon drivs av en längtan efter att vara en god människa men tycks hela tiden att hamna i ett ensamhetstillstånd, trots flera nära relationer.
"De säger att den jag är en dag kommer att försvinna. Jag vill inte tro på deras ord. Jag tvekar inför deras påhitt. Jag vill äga förmågan att styra mitt eget liv. Jag vill kontrollera känslan och samtidigt släppa den fri. Jag är den unga kvinnan som lever ensam i städerna dit jag flyr. Den unga kvinnan som reser ensam till andra länder. Sökandet av gemenskapen är tröttsam."
Jag duger inte åt lycka är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. Om att vara ung kvinna och att försöka hitta ett sätt att leva. Det är en bok om kvinnor utan kronologisk ordning, skriven av Märta Fohlin.
Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: ”kräva ett liv som väger upp för döden”.
"[...]Boken ligger mej varmt om hjärtat. Inte för att den har drag av självbiografi, men för att den ledde mej tillbaka till mina tidiga inspirationskällor och till människoöden som varit avgörande för mitt sätt att uppleva och hantera tillvaron.
Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager - som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.
Boken fanns redan inom mej men skrevs ut under vackra träd, vid vackra fönster och aldrig långt från caféterrasserna, där staden fällde sin skugga - skuggan av hänsynslösa orättvisor, skuggan av en växande mängd hemlösa."
- Bruno K. Öijer
Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager - som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.
Boken fanns redan inom mej men skrevs ut under vackra träd, vid vackra fönster och aldrig långt från caféterrasserna, där staden fällde sin skugga - skuggan av hänsynslösa orättvisor, skuggan av en växande mängd hemlösa."
- Bruno K. Öijer
Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.
Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?
Samtidigt ska ett nytt, demokratiskt Tunisien byggas upp och i den kampen är kvinnors rättigheter i samhället en central stridsfråga. Parallellt med berättelsen om Amira följer vi med demokratikämparna Selma, Meherzia och Mabrouka under tre turbulenta år, från den arabiska vårens gryning och fram till Tunisiens nya konstitution.
Med en närhet utöver det vanliga följer Fanny Härgestam sina huvudpersoner, varav flera är centrala politiska aktörer i det nya Tunisien, under tre år av demokratiskt fotarbete. Tillsammans skapar de ett unikt dokument över den arabiska våren och en tidlös bild av hur kvinnors rättigheter alltid måste försvaras.
När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet. Beckomberga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.
{Länk till recension på Bookbirds}
Utifrån aktuell forskning beskriver författarna hur kroppsuppfattningen skapas under barndom, tonår och vuxenliv samt vilket inflytande kultur, media, familj och vänner har. De berättar även om den fysiska träningens både positiva och negativa inverkan. Utvecklingspsykologiska och sociokulturella perspektiv samt genusfrågor löper som en röd tråd genom boken.
Ett nytt spännande område är positiv kroppsuppfattning, där man studerar vad som utmärker de personer som faktiskt är nöjda med sina kroppar. I boken läggs särskild tonvikt vid vad som kan göras för att individer ska få ett mer accepterande förhållningssätt till den egna kroppen.
Endast nitton år gammal fick Mary Shelley en idé: Hon skulle skriva en
roman om en man som skapar ett monster; ett liv ur död. Resultatet blev
Frankenstein, en berättelse som än idag lever vidare i populärkulturen.
Merete Mazzarella skildrar Marys stormiga och udda liv, hennes
originella krets och äktenskapet med poeten Shelley. I korselden mellan
äktenskapliga krav, tidens vetenskapliga upptäckter och sin egen
konstnärliga strävan framhärdade Mary Shelley, en tänkare med kännedom
om själens nattsida, långt före Sigmund Freud. I denna bok ställer
Merete Mazzarella oss inför frågan: Vad vill det egentligen säga att
vara mänsklig?
Inte intet, utan allt
Text från 2010, ursprungligen skriven för den sista inlämningsuppgiften i Filosofi B. Till L. M.
----
Stjärnkarta
Filosofer
Platon, Jean-Paul Sartre, John Locke, Descartes, sofisterna, Albert Camus, Berkely
Fiktionärer
Too-Ticki, Sisyfos, Lydia
Faktionärer
Jag, Du, Vi
Kommissionärer
Mamma, M, S
Konstellationer
Myten om Sisyfos, Albert Camus
Äcklet, Jean-Paul Sartre
Trollvinter, Tove Jansson
Det amfibiska hjärtat, Jonas Brun
Vredens druvor, John Steinbeck
Tyngd, Jeanette Winterson
(Drömfakulteten, Sara Stridsberg)
(Jag smyger förbi en yxa, Beate Grimsrud)
*
Jag:
För vem eller vilka menade Albert när han sa att vi var tvungna att tänka oss Sisyfos lycklig? Var det för dem, vars händer skapade våra leder, för oss själva eller var det för dem, vars liv kommer vara våra visioner?
Du:
Spelar det någon roll om vi dör lyckliga eller om vi inte vet vad meningen med livet är?
Jag:
Det spelar ingen roll just nu, men ibland, när man inte riktigt vet vem eller vad det är man kämpar för. Om det är för världsfred eller för att inga hjärtan ska krossas mot sin vilja.
Du:
Jag försöker tänka mig dig komplett, som ett färdigt pussel, men misslyckas. Varför är det så? Det är inte för att jag inte hoppas att du någonsin kommer att känna dig hel utan för att jag aldrig sett dina ögon glöda, en tunn dimma framför din iris.
Jag:
Jag lånade en bok åt mamma från biblioteket för några dagar sedan, jag förstod inte vad titeln var så jag utgick väl mest från framsidan. Senare sa hon att den handlade om en man som varit i krig och förlorat sitt ben och att han numera lämnade spår med kryckor och inte med sina fotspår.
Jag:
Jag önskar att det handlade mer om helheten och lite mindre om det vi själva vill, att våra argument var grundade på mer än egoism.
Du:
Även om döden skulle vara det enda lyckliga slutet måste du inte vara olycklig när du lever.
Jag:
En gång sa M att jag ibland försvinner. Han sa det långsamt, som om fel valda ord skulle utlösa minor i en förfluten krigszon, och med blicken riktad långt bortifrån, själv inte riktigt närvarande. Han sa att jag tenderar att hamna i en egen värld och att det hade varit bra om jag koncentrerade mig lite bättre. Han är nog först med att säga det rakt ut och ändå inte.
Jag visste ju allt det där redan innan.
Du:
Albert Camus skrev: Tragedin börjar i det ögonblick då han vet.
Jag:
Jag är drunknaren; Drunknaren är alltid tanklös, en som glömmer sig och av misstag beger sig för långt ut under simturen. All kunskap sköljd ur huvudet, allt om förrädiska underströmmar och tidvattnets riktningar, ända till dessa att land är ohjälpligt utom synhåll. /…/ Lederna stelnar i kramper och nacken orkar inte längre hålla huvudet ovanför vattenytan. En lång tid flyter drunknaren med ansiktet nedvänt. Så småningom blir drunknarens hud slapp och vattensjukt rynkig, den lättar allt mer från köttet till dess att den går att krypa ur som en gammal säck. Det är en oskuld återfödd, en inverterad födelse. (J. B.)
Du:
När du vaknar har du två val:
1. att stanna kvar i sängen eller 2. att gå ut och ta reda på vad snö är.
Jag:
Om inte Too-Ticki vet vad snö är, vet ingen; Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Och jag stannar nog kvar.
Du:
Det enda som är säkert är att det inte finns något nu. Vi tror att vi är fria men vi uppfinner tiden, orden och allt det andra som begränsar oss genom våra definitioner. Winterson; Dragningskraften mellan det förflutna och framtiden är så stark att nuet krossas av den. Vi ligger där hjälplösa, utlämnade åt mönster som vi har ärvt och mönster som återskapas av vårt eget beteende.
Jag:
Hur ska jag kunna veta om jag inte längre minns? Sartre skrev: Men jag ser inte längre någonting: det hjälper inte att jag gräver i mitt förflutna, jag hämtar bara upp fragment av bilder och jag vet inte riktigt vad de föreställer eller om det är minnen eller fiktioner.
Där är jag nu. När jag ligger sömnlös om nätterna konstruerar min hjärna nya ord av redan befintliga ord och jag vet inte riktigt om de har några definitioner eller om de bara är ett påhitt.
Du:
Du består av allt du upplevt och lärt dig, du kan inte börja om när du väl har börjat. Det är som Steinbeck skrev: Du och jag – vi är allt som har varit. Ett ögonblicks upphetsning och tusen minnesbilder, det är vi. Och Winterson bekräftar; Vad finns inuti oss? De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor. I var och en av oss är det varje minut några miljoner kaliumatomer som går under i radioaktivt sönderfall. Den energi som driver dessa atomära händelser har legat instängd i kaliumatomerna ända sedan en bomb av stjärnformat sprängde detta ingenting till existens.
Jag:
Var gör man av med all uppgivenhet som tar upp all plats?
Du:
Man lägger den under fötterna, så att den komprimeras till något hårt. Då kan du ta fram den igen och slänga bort den. Som en snöboll.
Jag:
Jag är rädd för att jag försvinner för mycket i fiktionerna och inte längre har något grepp om verkligheten, den jag tror är verkligheten vill säga.
En dag i november tänkte jag: nu har jag Lydias armar.
Och jag trodde att om jag rörde dem för mycket skulle ledsamheten sprida sig till övriga organ och förgifta mig. Jag var verkligen säker på att det var Lydias ledsna armar. Jag höll armarna raka längs med kroppen och ibland knäckte jag fingrarna, försökte leda bort det sorgsna genom lederna.
Du:
Jag tänkte på snön igår kväll. Att den är vackrast när det ser ut som om det faller stora dunfjädrar eller när det yrar små eterneller som är lika förvirrade som du.
Jag:
Sista dagen bad jag S klippa mina band runt min handled. Jag trodde att det skulle vara nån slags försoning med alla mina jag och att det skulle vara som en omstart inför det nya året.
Du:
Men vi tror ju inte på det där, med att börja om, hur ont ditt hjärta än slår.
Jag:
Jag vet. Vi kan bara vara John Locke en gång i livet.
----
Stjärnkarta
Filosofer
Platon, Jean-Paul Sartre, John Locke, Descartes, sofisterna, Albert Camus, Berkely
Fiktionärer
Too-Ticki, Sisyfos, Lydia
Faktionärer
Jag, Du, Vi
Kommissionärer
Mamma, M, S
Konstellationer
Myten om Sisyfos, Albert Camus
Äcklet, Jean-Paul Sartre
Trollvinter, Tove Jansson
Det amfibiska hjärtat, Jonas Brun
Vredens druvor, John Steinbeck
Tyngd, Jeanette Winterson
(Drömfakulteten, Sara Stridsberg)
(Jag smyger förbi en yxa, Beate Grimsrud)
*
Jag:
För vem eller vilka menade Albert när han sa att vi var tvungna att tänka oss Sisyfos lycklig? Var det för dem, vars händer skapade våra leder, för oss själva eller var det för dem, vars liv kommer vara våra visioner?
Du:
Spelar det någon roll om vi dör lyckliga eller om vi inte vet vad meningen med livet är?
Jag:
Det spelar ingen roll just nu, men ibland, när man inte riktigt vet vem eller vad det är man kämpar för. Om det är för världsfred eller för att inga hjärtan ska krossas mot sin vilja.
Du:
Jag försöker tänka mig dig komplett, som ett färdigt pussel, men misslyckas. Varför är det så? Det är inte för att jag inte hoppas att du någonsin kommer att känna dig hel utan för att jag aldrig sett dina ögon glöda, en tunn dimma framför din iris.
Jag:
Jag lånade en bok åt mamma från biblioteket för några dagar sedan, jag förstod inte vad titeln var så jag utgick väl mest från framsidan. Senare sa hon att den handlade om en man som varit i krig och förlorat sitt ben och att han numera lämnade spår med kryckor och inte med sina fotspår.
Jag:
Jag önskar att det handlade mer om helheten och lite mindre om det vi själva vill, att våra argument var grundade på mer än egoism.
Du:
Även om döden skulle vara det enda lyckliga slutet måste du inte vara olycklig när du lever.
Jag:
En gång sa M att jag ibland försvinner. Han sa det långsamt, som om fel valda ord skulle utlösa minor i en förfluten krigszon, och med blicken riktad långt bortifrån, själv inte riktigt närvarande. Han sa att jag tenderar att hamna i en egen värld och att det hade varit bra om jag koncentrerade mig lite bättre. Han är nog först med att säga det rakt ut och ändå inte.
Jag visste ju allt det där redan innan.
Du:
Albert Camus skrev: Tragedin börjar i det ögonblick då han vet.
Jag:
Jag är drunknaren; Drunknaren är alltid tanklös, en som glömmer sig och av misstag beger sig för långt ut under simturen. All kunskap sköljd ur huvudet, allt om förrädiska underströmmar och tidvattnets riktningar, ända till dessa att land är ohjälpligt utom synhåll. /…/ Lederna stelnar i kramper och nacken orkar inte längre hålla huvudet ovanför vattenytan. En lång tid flyter drunknaren med ansiktet nedvänt. Så småningom blir drunknarens hud slapp och vattensjukt rynkig, den lättar allt mer från köttet till dess att den går att krypa ur som en gammal säck. Det är en oskuld återfödd, en inverterad födelse. (J. B.)
Du:
När du vaknar har du två val:
1. att stanna kvar i sängen eller 2. att gå ut och ta reda på vad snö är.
Jag:
Om inte Too-Ticki vet vad snö är, vet ingen; Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Och jag stannar nog kvar.
Du:
Det enda som är säkert är att det inte finns något nu. Vi tror att vi är fria men vi uppfinner tiden, orden och allt det andra som begränsar oss genom våra definitioner. Winterson; Dragningskraften mellan det förflutna och framtiden är så stark att nuet krossas av den. Vi ligger där hjälplösa, utlämnade åt mönster som vi har ärvt och mönster som återskapas av vårt eget beteende.
Jag:
Hur ska jag kunna veta om jag inte längre minns? Sartre skrev: Men jag ser inte längre någonting: det hjälper inte att jag gräver i mitt förflutna, jag hämtar bara upp fragment av bilder och jag vet inte riktigt vad de föreställer eller om det är minnen eller fiktioner.
Där är jag nu. När jag ligger sömnlös om nätterna konstruerar min hjärna nya ord av redan befintliga ord och jag vet inte riktigt om de har några definitioner eller om de bara är ett påhitt.
Du:
Du består av allt du upplevt och lärt dig, du kan inte börja om när du väl har börjat. Det är som Steinbeck skrev: Du och jag – vi är allt som har varit. Ett ögonblicks upphetsning och tusen minnesbilder, det är vi. Och Winterson bekräftar; Vad finns inuti oss? De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor. I var och en av oss är det varje minut några miljoner kaliumatomer som går under i radioaktivt sönderfall. Den energi som driver dessa atomära händelser har legat instängd i kaliumatomerna ända sedan en bomb av stjärnformat sprängde detta ingenting till existens.
Jag:
Var gör man av med all uppgivenhet som tar upp all plats?
Du:
Man lägger den under fötterna, så att den komprimeras till något hårt. Då kan du ta fram den igen och slänga bort den. Som en snöboll.
Jag:
Jag är rädd för att jag försvinner för mycket i fiktionerna och inte längre har något grepp om verkligheten, den jag tror är verkligheten vill säga.
En dag i november tänkte jag: nu har jag Lydias armar.
Och jag trodde att om jag rörde dem för mycket skulle ledsamheten sprida sig till övriga organ och förgifta mig. Jag var verkligen säker på att det var Lydias ledsna armar. Jag höll armarna raka längs med kroppen och ibland knäckte jag fingrarna, försökte leda bort det sorgsna genom lederna.
Du:
Jag tänkte på snön igår kväll. Att den är vackrast när det ser ut som om det faller stora dunfjädrar eller när det yrar små eterneller som är lika förvirrade som du.
Jag:
Sista dagen bad jag S klippa mina band runt min handled. Jag trodde att det skulle vara nån slags försoning med alla mina jag och att det skulle vara som en omstart inför det nya året.
Du:
Men vi tror ju inte på det där, med att börja om, hur ont ditt hjärta än slår.
Jag:
Jag vet. Vi kan bara vara John Locke en gång i livet.
Absolut Per Nilsson
I Absolut Per Nilsson ger Nilsson några av sina karaktärer en andra chans. Vi får återse bland annat Hannah, från Ett annat sätt att vara ung, Andreas, från Anarkai, och så Anon, från min högt älskade Du & du & du. Men också en rad andra karaktärer, några av dem som endast funnits i bakgrunden, men ändå varit viktiga, får nu en röst. Samtliga karaktärer får egna kapitel, berättarperspektivet är rörigt och skiftar från tredje till andra till första person singularis, han hon jag och du. Språket, tilltalet, är bekant. Per Nilssons karaktärer är osäkra och sökande. Deras världar krockar i den här och allt är planerat från första bokstaven till sista punkten. Jo, så är det nog, att ingenting är lämnat åt slumpen i Per Nilssons böcker, även om han kanske vill få läsaren att tro det. Som när han nästan alltid skriver in sig själv i smyg, han gömmer sig bakom anagram på sitt eget namn och initialer som tillsammans bildar ordet gud. Det är inte som att han skapar ett alter ego, utan mer att han vill ha en dialog med sina karaktärer, som vore de levande personer och har makt att bestämma över sin framtid. Genom att skriva in sig själv, suddar han ut gränsen mellan fiktion och verklighet - för vem är Per Nilsson, egentligen? Mitt enda svar är att han är gud. Han är författare, därför är han också gud.
Läst i maj-juni
Maj
Egen död, Peter Nadas (Skönlitteratur)
Ett berättarjag upplever en hjärtattack och läsaren får ta del av hur det känns inuti samt berättarjagets tankar parallellt om hur det är att dö, för det tror jaget att det gör. Efter denna upplevelse har jaget en helt annan syn på livet samt dess oundvikliga utgång. Betagande.
Colombines kyss, Andrea Lisboa (Skönlitteratur)
När baksidetexten drar paralleller till både Eternal sunshine of the spotless mind och In the mood for love, samt talar om att den handlar om en författare som går ut i havet och försvinner, under ett arbete med att skriva en roman baserad på en poets dikter och att dennes pojkvän ska försöka ta reda på varför hans flickvän försvann, genom att läsa dikterna och manuskriptet, är det nästan givet att den får följa med hem. Colombines kyss, levde dock inte upp till mina förväntningar som jag skapade nästan direkt på plats, sökandet gick för långsamt och kändes monotont. Jag läste ut den, trots det. Det måste ha varit något som drog i mig ändå, som hoppades och väntade, kanske rentutav visste, att slutet skulle vara något speciellt.
The fault in our stars, John Green (Skönlitteratur)
Den här historien har fått mig att gråta tills jag inte kan andas längre, varje gång jag har läst den, men inte den här gången. Jag fick panik naturligtvis och smsade två vänner som jag visste skulle förstå min förtvivlan. Som svar fick jag av en av dem: "Åh nej, du har blivit avtrubbad!". Hur en bok påverkar/berör en, beror mycket på omständigheter och att läsa TFiOS just då, var kanske inte det smartaste. Kanske är jag klar med den, men jag vågar inte säga för mycket, eftersom jag inte har sett filmen ännu. Jag ska göra det, #förrellersenare*. Vad TFiOS handlar om, kanske redan tillhör "allmän kunskap" och ramberättelsen kanske låter enkel (en cancersjuk flicka, Hazel Grace, träffar en arrogant (eller självsäker) pojke på ett gruppmöte för cancersjuka och de som har överlevt cancer, de blir kära och reser till Amsterdam för att möta Hazels favoritförfattare, men allt blir inte som förväntat), men John Green skriver komiskt, insiktsfullt och vackert på samma gång. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag har läst den från pärm till pärm, men varje gång är det som att jag hittar ännu en ny tråd i berättelsen, som till exempel det ständigt återkommande vattnet: att Hazel Graces lungor känns som att de är fyllda med vatten ibland, Augustus Waters, Amsterdam (som också kallas för "Venedig i norr") och så vidare. Jag skrev ett sjukt känslosamt inlägg (tror jag) i februari, 2012, i början av mina läsningar av den här boken. Jag vet inte hur mycket substans det faktiskt finns i inlägget, jag har inte riktigt vågat läsa om det, ens två år senare, av rädsla för att det ska vara ogenomtänkt och miserabelt. Här är inlägget.
Juni
Expeditionen - Min kärlekshistoria, Bea Uusma
Harens år, Arto Paasilina (skönlitteratur)
I Harens år återberättas historien om en man vid namn Vatanen, vars liv tar en ny vändning efter att denne av misstag kört på en hare under ett tidningsjobb. Vatanen lämnar sin fru (i hemlighet), sitt jobb och säljer sin båt. Det blir början på en, inte helt okomplicerad, odyssé genom Finland, där han tar små ströjobb och lär känna fantastiska personer som platsar precis i den bild jag har fått av Finland genom filmer som Mannen utan minne och Lapland Odyssey. Med sig på resan har han haren, som han tar hand om.
*Ett inte lyckat försök från Fox Sverige att skapa en svensk hashtag för filmen som fick den svenska titeln när den släpptes i Sverige, Förr eller senare exploderar jag. Jag skriver misslyckat, eftersom det dels i somras började ett program på Tv4 med namnet Förr eller senare och dels för att den internationella hashtaggen är en annan, #littleinfinites.
Ps
Jag har skapat en anslagstavla på pinterest, där jag kommer att lägga till de böcker jag har läst under året. Den är något ouppdaterad än så länge men ändå. Här är den!
Egen död, Peter Nadas (Skönlitteratur)
Ett berättarjag upplever en hjärtattack och läsaren får ta del av hur det känns inuti samt berättarjagets tankar parallellt om hur det är att dö, för det tror jaget att det gör. Efter denna upplevelse har jaget en helt annan syn på livet samt dess oundvikliga utgång. Betagande.
Colombines kyss, Andrea Lisboa (Skönlitteratur)
När baksidetexten drar paralleller till både Eternal sunshine of the spotless mind och In the mood for love, samt talar om att den handlar om en författare som går ut i havet och försvinner, under ett arbete med att skriva en roman baserad på en poets dikter och att dennes pojkvän ska försöka ta reda på varför hans flickvän försvann, genom att läsa dikterna och manuskriptet, är det nästan givet att den får följa med hem. Colombines kyss, levde dock inte upp till mina förväntningar som jag skapade nästan direkt på plats, sökandet gick för långsamt och kändes monotont. Jag läste ut den, trots det. Det måste ha varit något som drog i mig ändå, som hoppades och väntade, kanske rentutav visste, att slutet skulle vara något speciellt.
The fault in our stars, John Green (Skönlitteratur)
Den här historien har fått mig att gråta tills jag inte kan andas längre, varje gång jag har läst den, men inte den här gången. Jag fick panik naturligtvis och smsade två vänner som jag visste skulle förstå min förtvivlan. Som svar fick jag av en av dem: "Åh nej, du har blivit avtrubbad!". Hur en bok påverkar/berör en, beror mycket på omständigheter och att läsa TFiOS just då, var kanske inte det smartaste. Kanske är jag klar med den, men jag vågar inte säga för mycket, eftersom jag inte har sett filmen ännu. Jag ska göra det, #förrellersenare*. Vad TFiOS handlar om, kanske redan tillhör "allmän kunskap" och ramberättelsen kanske låter enkel (en cancersjuk flicka, Hazel Grace, träffar en arrogant (eller självsäker) pojke på ett gruppmöte för cancersjuka och de som har överlevt cancer, de blir kära och reser till Amsterdam för att möta Hazels favoritförfattare, men allt blir inte som förväntat), men John Green skriver komiskt, insiktsfullt och vackert på samma gång. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag har läst den från pärm till pärm, men varje gång är det som att jag hittar ännu en ny tråd i berättelsen, som till exempel det ständigt återkommande vattnet: att Hazel Graces lungor känns som att de är fyllda med vatten ibland, Augustus Waters, Amsterdam (som också kallas för "Venedig i norr") och så vidare. Jag skrev ett sjukt känslosamt inlägg (tror jag) i februari, 2012, i början av mina läsningar av den här boken. Jag vet inte hur mycket substans det faktiskt finns i inlägget, jag har inte riktigt vågat läsa om det, ens två år senare, av rädsla för att det ska vara ogenomtänkt och miserabelt. Här är inlägget.
Juni
Expeditionen - Min kärlekshistoria, Bea Uusma
Harens år, Arto Paasilina (skönlitteratur)
I Harens år återberättas historien om en man vid namn Vatanen, vars liv tar en ny vändning efter att denne av misstag kört på en hare under ett tidningsjobb. Vatanen lämnar sin fru (i hemlighet), sitt jobb och säljer sin båt. Det blir början på en, inte helt okomplicerad, odyssé genom Finland, där han tar små ströjobb och lär känna fantastiska personer som platsar precis i den bild jag har fått av Finland genom filmer som Mannen utan minne och Lapland Odyssey. Med sig på resan har han haren, som han tar hand om.
*Ett inte lyckat försök från Fox Sverige att skapa en svensk hashtag för filmen som fick den svenska titeln när den släpptes i Sverige, Förr eller senare exploderar jag. Jag skriver misslyckat, eftersom det dels i somras började ett program på Tv4 med namnet Förr eller senare och dels för att den internationella hashtaggen är en annan, #littleinfinites.
Ps
Jag har skapat en anslagstavla på pinterest, där jag kommer att lägga till de böcker jag har läst under året. Den är något ouppdaterad än så länge men ändå. Här är den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)