När jag dog

Kombinerad dagbok/essäsamling av kulturjournalisten Per Svensson, från det att han diagnostiseras med sköldkörtelcancer till det att han går bort. Svensson formulerar elegant många intressanta tankar kring döden och dess plats i vårt samhälle, samt om patologin ("sjukdomsbiografin") som genre och sin egen tveksamhet kring att skriva i den. Någon av texterna hade jag tidigare läst i DN.

En lagom lång, lagom svår bok som till lejonparten faktiskt inte känns så sorglig. Sen dör han och då gråter jag ändå (...at the final moment I cry / I always cry at endings för att citera en av Stjärtmes gamla favoriter).

För övrigt hade jag velat vara en fluga på väggen när Svensson hade långa privata telefonsamtal med Björn Wiman (som efterträdde honom som kulturchef på DN, om jag förstod det hela rätt). Jag är rätt säker på att jag aldrig kommer att föra ett så belevat, bildat samtal som dessa båda herrar måste ha fört? Eller sätter jag bildningen på piedestal? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar