My year of rest and relaxation

Det är tidigt 2000-tal i New York. Ottessa Moshfeghs namnlösa huvudperson sörjer sina föräldrars bortgång och livets meningslöshet, och bestämmer sig för att sova ett helt år i förhoppningen att vakna som en ny människa. Med hjälp av en fullständigt omdömeslös psykiater proppar hon sig själv full av psykofarmaka, om och om igen, på jakt efter en fullständig och aldrig upphörande sömn.

Det är eländigt så att det sjunger om det, nästan i samma kategori som Kjell Höglunds Man vänjer sig eller Markus Krunegårds Tårar; så eländigt att man nästan måste skratta åt det. Jag vill liksom ruska om huvudpersonen, spola ner hennes piller, anmäla psykiatern till någon sorts myndighet. Säga åt henne att sluta knarka ihjäl sig och göra något rimligt av sitt "år av vila och avkoppling", tillika sitt liv, istället. Säga åt henne att vara lite snäll mot sin enda vän Reva som otaliga gånger avskrivs som fullständigt förutsägbar och banal.

Kanske är bokens syfte huvudsakligen att chockera (baksidestexten antyder i alla fall det), ifrågasätta att ung + snygg + rik = lycklig. Istället cementerar den väl vad alla redan vet, att meningsfullhet och relationer är viktigare för livskvaliteten än yta och status. Det hade förstås inte blivit en särskilt intressant bok om huvudperson börjat träna dagligen, äta bra, engagera sig i välgörenhet och bygga nya vänskapsrelationer. (Eller?)