Vad boken är
Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.
Vad den handlar om
Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig.
Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill.
Varför jag läste den
På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet.
Vad jag ogillade
Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.
Vad jag gillade
Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar