Web Analytics Bookbirds: Kryptan

tisdag 12 juni 2012

Kryptan

Det här är ett utkast från den 8 november 2011 som har glömts bort och inte förrän nu återfunnits.




Hade det inte varit så att denna, till utseendet, tegelsten demokratiskt röstats fram till att vara ett nybildat sällskaps första diskussionsmaterial, skulle jag aldrig ha lagt märke till den. Ärligt talat, hade jag kunnat stå ut med att inte veta om dess existens ett litet tag till (läs: resten av mitt liv). Kryptan, skriven av Kate Mosse, är dessutom en fristående uppföljare i en Languedoc-trilogi.

Den här historien kan delas in i två: den ena utspelar sig i slutet av 1800-talet och skildrar syskonen Anatole och Léonies visit i södra Frankrike hos deras ingifta moster. I den andra får vi följa den amerikanska Meredith Martin, mer än ett sekel senare, i hennes jakt på mer fakta om Claude Debussy, för en bok hon skriver på. Föga anar väl läsaren att någonting kommer att binda ihop dessa två, för att på något sätt ge en mening med att berätta om två olika tidsperioder. Jag kan lika gärna berätta vad det är nu, för det står ändå på baksidetexten (som för övrigt lovar mycket, men håller lite!). Okej: (Léonie hittar en tarotkortlek i en gömd och glömd krypta "som påstås kunna styra över livet och döden", en kopia av den här kortleken hamnar sedan i Merediths händer, och på den vägen är det.)

Det finns en liten bihandling i båda historier, och det är väl de som mest av allt liknar varandra - för att dra en slags parallell. Det finns alltid en bov i ett triangeldrama, det råkar i den här berättelsen vara två stycken som inkluderar två män som är besatta: den ena av hämnd och den andra av pengar. Vänta, låter det krångligt? Jag vill inte avslöja för mycket, om du, mot förmodan, skulle vilja läsa boken. Så här mycket kan jag säga: Ja, triangeldrama. Nej, ganska lamt. Jag hade hoppats på mer.

Det är framför allt tre saker som jag vill klaga lite extra på, som hade kunnat sammanfattas med
"Kate Mosse måste lära sig att veta när det blir för mycket".

1) Tjockleken
Det är inte så mycket att själva sidantalet (659) irriterar mig, utan mer det faktum att Kate Mosse hade kunnat bortse från mer än cirkus hundra sidor, vilket hade gjort att handlingen blivit mer koncentrerad och, tja, jag vet inte, mer spännande? Mosse envisas med att försöka återge hela bilden av hela historien, det vill säga från alla möjliga vinklar - nej, okej, det var en överdrift, men inte en fullständig lögn heller. Att Mosse även hade kunnat välja att fokusera på endast en handling (eller en tidsperiod), verkar inte vara ett alternativ, eftersom hon använde sig av det här "stilgreppet" även i första boken, Labyrinten, enligt personen som valde ut böckerna vi skulle rösta om, och kommer säkert att ha gjort till den tredje.

2) Detaljrikedomen
"Han satt utsträckt i en av de tre låga fåtöljerna, som var placerade runt ett litet bord och hade på sig ungefär samma kläder som tidigare på dagen, blå jeans och vit T-shirt med enda skillnaden att han hade bytt den blå tröjan mot en ljusbrun. Medan hon iakttog honom lyfta han handen och förde undan det oregerliga håret från ansiktet." (s. 419, 2009)
Nå, nu var det inte alla i gruppen som hade problem med att Mosse ville berätta om allt i minsta detalj. De flesta, inklusive jag själv, hoppade över de flesta passagerna och riskerade att hoppa över de allra viktigaste och mest spännande detaljerna. Det är väldigt uttröttande att läsa om precis allting, hela tiden och .. ja, läs punkt 1.

3. Franskan
Säkert är det för att betona det faktum att handlingen är placerad i södra Frankrike, som Mosse väljer att ständigt skriva enstaka ord eller meningar på franska och sedan att översätta dem till svenska. Till exempel:
a) "Hon höjde armen. 'Porteus s'il vous plaît', ropade hon. Bärare hitåt."
b) "'Anatole, nous sommes là. Lève-toi.' Vi är framme. Res dig upp.
c) "'Måste ha slumrat till', sa han, och strök sina långa, vita fingrar över sitt svarta pomaderade hår. 'Desole.' Förlåt mig.
...

Jag menar, kom igen,  någon enstaka gång är väl okej, men efter ett tjugotal gånger kan vi dra slutsatsen att Mosse har gjort sin hemläxa. Très bien. Mycket bra.

Nu ska jag inte vara bitter över att ha varit tvungen att läsa ut en bok, som inte levde upp till mina förväntningar och som mest kändes som utdragen tortyr. Det är det här som är en del av tjusningen, med att läsa samma bok och sedan diskutera den, att man ibland upptäcker nya världar, som man aldrig skulle ha gått in i annars. Jag hoppas att vi någon gång kommer att hitta en gemensam nämnare (någon annan än J. K. Rowling), som James Frey är för bokcirkus.

1 kommentar:

  1. Hehe. Ja, James är sannerligen bra. Kul om ni också hittar en favorit.

    SvaraRadera