Boken om Blanche och Marie

Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna: 
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.  

Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning",  Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.

Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.

Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.

Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.

Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".