Går vilse i korridorer, bland spårvagnar och hemtentor.
Hoppas komma hel ut på andra sidan...
Och att bokhögarna ger sig till tåls ytterligare ett tag.
Den du söker finns inte här
Hundöron full. I slutet samlar jag ihop de gnistrande orden i en liten ask, och hade jag kunnat skulle jag tvinna ihop dem till en glittrande lyckotråd att sy in i Valeries klänningar.
Det är som att hoppa över vattenpölar, faktiskt, mellanrummet mellan styckena är större än vad som synes verkar vara (extra långt), för att göra utrymmet extra stort när inte ens huset som förr var så stort, nu känns så trångt att berättarjaget måste gömma sig under trappan för att få vara ensam.
Som hade Mia Öström silat bort allt onödigt och bara behållit det viktiga, för till och med birollerna har fått sina namn nerslipade till endast enstaka bokstäver - resultatet: fragmentariskt, styltat, svårt att läsa mellan rader, någon skulle säga poetiskt. Men även för ett otränat öga är det uppenbart att det är avvikelserna från mönstret som är det viktigaste; den sjuke och trasige pojken Joseph som behöver all omvårdnad i världen och ett du som har ställt en världsavgörande fråga och bara väntar på svar. Och tyvärr måste du vänta lite till för vi har ett barnkalas att ordna och dockor att fixa och tårtor att baka och barnen kommer att få ont i magen, för att de inte är vana vid så mycket mat, och det kommer att vara samma sak nästa år, med nya barn och nya tårtor. Alla sjuka behöver uppmärksamhet, varför förstår inte mor och far och alla doktorer det? Självklart måste hon återvända varje gång de skickar bort henne.
Allting måste ha en kärna. I den här en återkommande mening: "En man föds till världen, en kvinna till familjen." Men om hon vill gå motströms, vara en lax på väg hem för att leka (akta sig för hungriga björnar och hålla ut i torkan)?
Flo, berättarjaget som hade kunnat vara jag, men är istället Florence Nightingale är bekymmersam och har hela huvudet full av oro och uråldriga botemedel på exempelvis gonorré (kvicksilver), lunginflammation (blysocker i kombination med opium) och smärta (kvicksilverklorid och stryknin). Hon undrar vad som händer med en människa om det som håller ihop henne går sönder, vad händer om klänningen och korsetten slits sönder och allting ramlar ut? Skulle du laga henne, med varsamma händer laga henne? Om hon valde dig.
Det är som att hoppa över vattenpölar, faktiskt, mellanrummet mellan styckena är större än vad som synes verkar vara (extra långt), för att göra utrymmet extra stort när inte ens huset som förr var så stort, nu känns så trångt att berättarjaget måste gömma sig under trappan för att få vara ensam.
Som hade Mia Öström silat bort allt onödigt och bara behållit det viktiga, för till och med birollerna har fått sina namn nerslipade till endast enstaka bokstäver - resultatet: fragmentariskt, styltat, svårt att läsa mellan rader, någon skulle säga poetiskt. Men även för ett otränat öga är det uppenbart att det är avvikelserna från mönstret som är det viktigaste; den sjuke och trasige pojken Joseph som behöver all omvårdnad i världen och ett du som har ställt en världsavgörande fråga och bara väntar på svar. Och tyvärr måste du vänta lite till för vi har ett barnkalas att ordna och dockor att fixa och tårtor att baka och barnen kommer att få ont i magen, för att de inte är vana vid så mycket mat, och det kommer att vara samma sak nästa år, med nya barn och nya tårtor. Alla sjuka behöver uppmärksamhet, varför förstår inte mor och far och alla doktorer det? Självklart måste hon återvända varje gång de skickar bort henne.
Allting måste ha en kärna. I den här en återkommande mening: "En man föds till världen, en kvinna till familjen." Men om hon vill gå motströms, vara en lax på väg hem för att leka (akta sig för hungriga björnar och hålla ut i torkan)?
Flo, berättarjaget som hade kunnat vara jag, men är istället Florence Nightingale är bekymmersam och har hela huvudet full av oro och uråldriga botemedel på exempelvis gonorré (kvicksilver), lunginflammation (blysocker i kombination med opium) och smärta (kvicksilverklorid och stryknin). Hon undrar vad som händer med en människa om det som håller ihop henne går sönder, vad händer om klänningen och korsetten slits sönder och allting ramlar ut? Skulle du laga henne, med varsamma händer laga henne? Om hon valde dig.
Dolken från Tunis
Originalets titel: The Murder of Roger Ackroyd
Dolken från Tunis är en mästerlig pusseldeckare författad av deckardrottningen Agatha Christie. Hennes märklige lille detektiv, Poirot, har precis flyttat till en engelsk håla för att vila upp sig. Snart leder dock händelser i nejden till att han tvingas återuppta sitt arbete. Roger Ackroyd hittas mördad i sitt arbetsrum, som var låst från insidan, efter att någon ringt till läkaren tillika bokens berättare, Dr Sheppard.
Alla personer som rört sig i huset - godset Fernly -är plötsligt misstänkta; Mr Ackroyd var en förmögen man och alla har även hemligheter som skulle kunna ge dem motiv för brottet. Man tycker att man misstänker alla, men i slutet är det ändå den allra minst tänkbara personen som visar sig vara skyldig.
Pusseldeckare bygger på en spännande intrig och ett elaborerat brott som detektiven och samtidigt läsaren försöker finna lösningen till. Att intrigen sätts främst kan leda till att karaktärerna blir ganska platta och stereotypa. Så även här, persongalleriet är visserligen mycket intressant men det är svårt att få någon egentlig inblick hos de människor som beskrivs. Den rättfärdige Dr Sheppard, hans skvallertant till syster och betjänten Raymond blir exempel på detta.
Detta är dock på intet sätt ett skäl till att inte läsa boken, som är både genomtänkt, intressant och spännande. Kanske blir fåtöljsdetektion inte bättre än såhär.
Dolken från Tunis är en mästerlig pusseldeckare författad av deckardrottningen Agatha Christie. Hennes märklige lille detektiv, Poirot, har precis flyttat till en engelsk håla för att vila upp sig. Snart leder dock händelser i nejden till att han tvingas återuppta sitt arbete. Roger Ackroyd hittas mördad i sitt arbetsrum, som var låst från insidan, efter att någon ringt till läkaren tillika bokens berättare, Dr Sheppard.
Alla personer som rört sig i huset - godset Fernly -är plötsligt misstänkta; Mr Ackroyd var en förmögen man och alla har även hemligheter som skulle kunna ge dem motiv för brottet. Man tycker att man misstänker alla, men i slutet är det ändå den allra minst tänkbara personen som visar sig vara skyldig.
Pusseldeckare bygger på en spännande intrig och ett elaborerat brott som detektiven och samtidigt läsaren försöker finna lösningen till. Att intrigen sätts främst kan leda till att karaktärerna blir ganska platta och stereotypa. Så även här, persongalleriet är visserligen mycket intressant men det är svårt att få någon egentlig inblick hos de människor som beskrivs. Den rättfärdige Dr Sheppard, hans skvallertant till syster och betjänten Raymond blir exempel på detta.
Detta är dock på intet sätt ett skäl till att inte läsa boken, som är både genomtänkt, intressant och spännande. Kanske blir fåtöljsdetektion inte bättre än såhär.
Studieteknikhandboken
Hösten närmar sig obönhörligt, nu är det snart slut på sol och semester och dags att återgå till vardagslunken. Vissa av oss ska tillbaka in i klassrum och föreläsningssalar, varför en kort presentation av den här boken känns opportun. Den som numera endast tänker på studier i samband med återbetalning av ett visst lån bör minnas att man ändå kan lära sig något nytt varje dag.
Studieteknikhandboken ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen. En blå och ganska tunn bok med textstorlek à la barnbok och den hoppfulla frasen "Plugga mindre - Lyckas bättre!" tryckt på framsidan. Boken är indelad i nio kapitel i vilka man kan lära sig mer om hjärnan och lärandet liksom få nya tankeverktyg och metoder för att minnas.
Eller ja, nya och nya. Kellquist och Lundins bok har ett tiotal år på nacken och innehåller inga banbrytande fakta. Att genomtänkt repetition förlänger kunskapens livslängd eller att en funktionell plan över hur studierna ska gå till kan göra pluggandet mer effektivt vet de flesta studenter. Inte heller sticker boken under stol med att även om det finns vissa genvägar krävs ett gediget arbete för att ta till sig ny kunskap. Hur mycket man än skulle önska det finns ingen mirakelmetod.
Jag har tidigare läst minst två böcker om samma ämne (varför är oklart eftersom jag tror att var och en lär sig bäst på sitt sätt, men det är väl av samma anledning som jag läser enstaka självhjälpsböcker. Jag hoppas få någon Insikt med stort I) och till Studieteknikhandbokens fördel kan sägas att den är lätt- och snabbläst, att övningar och exempel är tydliga och lättförståeliga och att pekpinnarna är få.
Behovet för den här boken - och för andra, liknande - är tveksamt. Vill du bryta gamla mönster kan den här boken kanske vara dig till hjälp. Förvänta dig bara inte att över en natt bli ett fullfjädrat geni eller, för den delen, en superdisciplinerad student.
Studieteknikhandboken ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen. En blå och ganska tunn bok med textstorlek à la barnbok och den hoppfulla frasen "Plugga mindre - Lyckas bättre!" tryckt på framsidan. Boken är indelad i nio kapitel i vilka man kan lära sig mer om hjärnan och lärandet liksom få nya tankeverktyg och metoder för att minnas.
Eller ja, nya och nya. Kellquist och Lundins bok har ett tiotal år på nacken och innehåller inga banbrytande fakta. Att genomtänkt repetition förlänger kunskapens livslängd eller att en funktionell plan över hur studierna ska gå till kan göra pluggandet mer effektivt vet de flesta studenter. Inte heller sticker boken under stol med att även om det finns vissa genvägar krävs ett gediget arbete för att ta till sig ny kunskap. Hur mycket man än skulle önska det finns ingen mirakelmetod.
Jag har tidigare läst minst två böcker om samma ämne (varför är oklart eftersom jag tror att var och en lär sig bäst på sitt sätt, men det är väl av samma anledning som jag läser enstaka självhjälpsböcker. Jag hoppas få någon Insikt med stort I) och till Studieteknikhandbokens fördel kan sägas att den är lätt- och snabbläst, att övningar och exempel är tydliga och lättförståeliga och att pekpinnarna är få.
Behovet för den här boken - och för andra, liknande - är tveksamt. Vill du bryta gamla mönster kan den här boken kanske vara dig till hjälp. Förvänta dig bara inte att över en natt bli ett fullfjädrat geni eller, för den delen, en superdisciplinerad student.
City of thieves
Välkommen till Leningrad. Andra världskriget är i full gång och på ett tak sitter sjuttonåriga Lev och hans vänner och spanar efter bränder, när de får se en ihjälfrusen tysk soldat som med sin fallskärm sakta dalar ned mot deras gata.
Lev åker fast för plundring men blir till sin förvåning inte knäppt på direkten, utan transporteras istället till stadens ökända fängelse. Där får han dela cell med den tre år äldre Kolya, en desertör som påstår att han bara återvänt till staden för att hålla en tes om en viss Ushakov.
Följande morgon får de nyfunna vännerna beskedet att deras liv hänger på ett dussin ägg som ska skaffas fram senast föjande torsdag. eftersom en mäktig generals dotter ska gifta sig, och att vara utan tårta betyder otur. Därför behövs ägg. Men var ska de hitta sådana i Piter, som är belägrat sedan månader tillbaka och där invånarna numera livnär sig på ransoneringsbröd som inte smakar bröd och biblioteksgodis (det proteinhaltiga limmet som böcker binds in med), i denna enligt nazisterna 'tjuvarnas och maskarnas stad'?
City of thieves, skriven av den amerikanske manusförfattaren David Benioff (som ser ut som en riktig smöris) bygger enligt förordet på dennes morfars berättelser från krigets Sovjetunion. Det är en riktig äventyrsroman i krigsmiljö, men under Lev och Kolyas resa finns inte bara krig och belägring utan också kamratskap, generositet, schack, feghet, kärlek och en del intressanta funderingar. Lev, som på intet sätt är någon krigsivrare eller född mördare, är en intressant huvudperson, särskilt då han sätts i kontrast till den mycket utåtriktade och orättvist charmige Kolya.
Trovärdigheten är svår att bedöma, särskilt för mig som i sanning inte är någon expert på historiska romaner eller krigsskildringar. Vissa saker verkar troliga, andra verkar smått osannolika men vem vet? All is fair in love and war...
Den här boken är svår att lägga ifrån sig. Den går snabbt att läsa och är således lämplig både för den som inte läser mycket eller har ont om tid likväl som avkoppling för storläsaren. Möjligen skulle min mesvän tycka att den var alltför lätt, men de personer i min bekantskapskrets som läst boken har bara haft gott att säga därom. Jag tror nog att min bror skulle kunna tycka riktigt bra om den. Jag tror jag ska övertala honom att läsa den bara för att ta reda på det.
Lev åker fast för plundring men blir till sin förvåning inte knäppt på direkten, utan transporteras istället till stadens ökända fängelse. Där får han dela cell med den tre år äldre Kolya, en desertör som påstår att han bara återvänt till staden för att hålla en tes om en viss Ushakov.
Följande morgon får de nyfunna vännerna beskedet att deras liv hänger på ett dussin ägg som ska skaffas fram senast föjande torsdag. eftersom en mäktig generals dotter ska gifta sig, och att vara utan tårta betyder otur. Därför behövs ägg. Men var ska de hitta sådana i Piter, som är belägrat sedan månader tillbaka och där invånarna numera livnär sig på ransoneringsbröd som inte smakar bröd och biblioteksgodis (det proteinhaltiga limmet som böcker binds in med), i denna enligt nazisterna 'tjuvarnas och maskarnas stad'?
City of thieves, skriven av den amerikanske manusförfattaren David Benioff (som ser ut som en riktig smöris) bygger enligt förordet på dennes morfars berättelser från krigets Sovjetunion. Det är en riktig äventyrsroman i krigsmiljö, men under Lev och Kolyas resa finns inte bara krig och belägring utan också kamratskap, generositet, schack, feghet, kärlek och en del intressanta funderingar. Lev, som på intet sätt är någon krigsivrare eller född mördare, är en intressant huvudperson, särskilt då han sätts i kontrast till den mycket utåtriktade och orättvist charmige Kolya.
Trovärdigheten är svår att bedöma, särskilt för mig som i sanning inte är någon expert på historiska romaner eller krigsskildringar. Vissa saker verkar troliga, andra verkar smått osannolika men vem vet? All is fair in love and war...
Den här boken är svår att lägga ifrån sig. Den går snabbt att läsa och är således lämplig både för den som inte läser mycket eller har ont om tid likväl som avkoppling för storläsaren. Möjligen skulle min mesvän tycka att den var alltför lätt, men de personer i min bekantskapskrets som läst boken har bara haft gott att säga därom. Jag tror nog att min bror skulle kunna tycka riktigt bra om den. Jag tror jag ska övertala honom att läsa den bara för att ta reda på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)