Les gens du Balto

I svensk översättning: Sista beställningen på Balto

Faïza Guène blev ganska uppmärksammad när hon släppte sin debutroman Kiffe kiffe demain (Kiffe kiffe i morgon) för sex år sedan. Jag minns inte riktigt varför, men antar att det skulle kunna vara därför att Guène skriver från förorten, om förorten, på förortsslang. Kanske kan man dra en parallell till Jonas Hassen Khemiri, även om varken deras författarskap eller deras böcker riktigt är jämförbara.

Som språkstudent är det kanske inte så intelligent att välja denna bok just med tanke på att språket inte skulle uppskattas av exempelvis en skräckinjagande fransk grammatiklärarinna. Hos mig väcker det dessutom många intressanta frågor om hur den svenska översättningen ser ut. Att översätta är helt fruktansvärt svårt och att översätta 'fel' är om möjligt ännu svårare än att översätta en vanlig text...

Nog om mig, och vidare till boken. Chefen på den lilla baren/tobaksaffären Balto, belägen i en förort till Paris, ligger död i en blodpöl. Berättelsen om de följande dagarnas utredning berättas av Baltos stamkunder, en brokig skara, liksom av Joël själv. En person som ingen egentligen tyckte om. Smidigt nog inträffar mordet samtidigt som det händer ganska mycket ovanliga saker i nämnda stammisars liv.

Personerna känns inte särskilt realistiska i och med att varje karaktär liksom verkar ha dragits till sin spets, nästan lite som en karikatyr av en verklig människa. Inte heller själva intrigen är mycket att hänga i julgranen. Och ändå är romanen underhållande och får en att vilja fortsätta läsa, tills de inte allt för många sidorna är vända och ännu en titel kan skrivas upp på 'läst'-listan.

Osannolikt men charmigt oslipat. Ännu en bok som jag förser med stämpeln Helt OK.

Nej, kära blogg, jag har inte glömt dig.

Jag är mitt uppe i den största expeditionen i mitt liv: en litterär tidsresa genom den ryska historien. En gång i veckan diskuterar jag och mina medresenärer texter som vi har dammat av och sedan fortsätter resan framåt. Planen är att vi ska ta oss från det fornöstslaviska arvet och avsluta med post-sovjetisk litteratur. Även om det är krävande så är det på samma gång inspirerande, men trots det så har saknaden efter självvald litteratur ökat och är ständigt växande.

Hej i höstsolen, så länge.

Je l'aimais

Anna Gavalda. I svensk översättning: Jag älskade honom.

Så tog även denna tunna bok slut. Chloé har just blivit lämnad av sin man och av någon anledning åker hon och hennes två döttrar för sista gången med sin svärfar ut till sommarstället, trots att det är fel årstid för det.

Den svenska titeln är missvisande såtillvida att boken egentligen handlar mindre om Chloé och hennes avslutade relation med Adrien och mer om den berättelse som svärfadern, till synes så kall och oberörd, under en lång och lätt berusad natt, berättar för henne. Berättelsen om hur han, som inte trodde på kärlek, plötsligt drabbades av just den. Berättelsen om Mathilde, kvinnan som han älskade och förlorade.

Hursom är det en söt bok som helt saknar den feelgood-stämning som finns i min älskade TÄMME. Ett bra val för den som vill läsa men som av någon anledning inte riktigt orkar en hel bok.