Jag smyger förbi en yxa

Kanske finns det fler ord för Beate Grimsruds prisbelönade debutroman Jag smyger förbi en yxa, men jag kan bara komma på ett ord: märklig. Därför att det är en märklig barndomsskildring som inte liknar någonting annat som jag har läst.

Det är 70-tal och sjubarnsfamiljen som vi får följa lever under svåra omständigheter, de går till exempel till en soptipp och letar efter saker som de kan ta med sig hem och använda och de har aldrig varit utomlands. Pappan är alkoholist och mamman vet vi ingenting om, men på något sätt överlever de ändå.

Vi får följa livet genom åttaåriga Lydias ögon, också när man inte gör det så känns det som om man gör det ändå, och hennes livssyn är faktiskt märklig. Man får inte riktigt veta när verkligheten övergår till fantasi och till en början kan det vara fantastiskt men sen blir det irriterande.

Lydia har en stark personlighet och känns väldigt självsäker, hon vågar göra saker mot andra som man själv kanske bara fantiserar om. Men det är just det att man inte vet om hon verkligen gör det eller om hon bara tänker att hon gör det, som gör att man inte är säker på om det verkligen händer. Det känns för ostrukturerat.

Det är inte bara Lydias värld som man inte får något grepp om utan också om tiden, därför att tiden går och helt plötsligt är det nyår. Och historien blir bara märkligare och märkligare, men jag kan inte förneka att boken har sina bra stunder, då viker jag automatiskt in ett litet taxöra i det ena hörnet så att jag kan hitta tillbaka.

Jag kan på sätt och vis förstå förtjusningen för boken eftersom Lydias fantasi är så överväldigande att den slukar en. Jag får en hatkänsla blandat med kärlek, samtidigt som jag vill att boken ska ta slut så fort som möjligt, vill jag också att boken ska fortsätta.

Boken fick Sveriges Radios romanpris år 2000.