Web Analytics Bookbirds: Skaver

torsdag 25 december 2008

Skaver

Jag plockade den här boken slumpmässigt ur bibliotekshyllan när jag letade julläsning, och fastnade för omslaget - ett lilatonat vykort. Undermedvetet trodde jag nog att jag kunde relatera till boken eftersom att jag själv bodde i en håla i Dalarna när jag var liten. Men jag tvivlar på att läsarens geografiska läge egentligen gör så stor skillnad vid läsningen.

Skaver är en liten by i Dalarna, ett ställe där alla känner alla, men få känner sig hemma. Boken skildrar femton olika (i vissa fall väldigt olika) personers öden, en skolklass som gick ut nian på Skaverskolan år 1989. Här finns vänskap, svek, bandyträningar, utanförskap, rädslor, drömmar, ångest, begåvning, föräldrar, fantasier...

Titti Perssons bok är som ett fotoalbum där bilderna sitter i fel ordning. Plats, tid och perspektiv skiftas mellan kapitlen, och inom dem. Ibland utspelar sig nästa scen på samma plats som föregående, eller handlar om samma person vid en annan tid, ibland ändras det till synes slumpmässigt. Förvirrande, men nödvändigt. Jag hade inte orkat läsa ett längre block med barndomsminnen, och sedan vidare till högstadietiden, i kronologisk ordning. Visserligen ligger klassåterträffen - som i alla andra klassåterträffsskildringar har förfärande lite förändrats - i slutet på boken. Den är en bra avrundning, om än inget lyckligt slut (det finns väl inga lyckliga slut i verkligheten, egentligen. Det är alltid någonting som liksom skaver).

Det som fascinerar mig är hur de korta, lösryckta fragmenten lyckas ge en bild av nästan varje person i klassen. Persson är en mästare på att skriva ur skilda perspektiv, visa på att det inte finns en sanning, utan tusen. Samtidigt är boken sammanhållen och enhetlig, det känns inte bara som en grupp berättelser som samsas innanför samma omslag. Det stora antalet huvudpersoner omöjliggör inte heller djupare insyn hos några av dem.

Jag tror att alla kan känna igen sig i åtminstone en av bokens karaktärer - Jörgen, Linda T, Linda J, Jonna, David, Jenny, Anki, Mickel, Jocke, Cattis, Maria, Lottis eller någon av dem andra. En sak som jag finner irriterande är att utseenden beskrivs sporadiskt, jag fick egentligen bara rent fysiska bilder av Linda T och Cattis, och det ledde till att jag satte bekantas ansikten på de övriga personer som har vanliga namn. Inte så bra. Ett annat irritationsmoment är att författarinnan valt två olika typsnitt för rubriker och ett tredje för själva texten. Kontrollfreak som jag är föredrar jag en enhetlig layout.

Så, vad är bra med den här boken? Den är inte spännande eller humoristisk, särskilt fantasieggande eller poetisk. Men den framkallar mycket känsla, realismen är hypnotiserande. Kanske inte någon blivande favoritbok, men helt klart läsvärd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar