Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Liv & Isbjörn

Det är oår. Alla inklusive barnen i byn måste hjälpa till för att det ska finnas mat på bordet. Men Liv som är både disträ och nyfiken på allt hon inte känner till, misslyckas med alla uppgifter hon blir tilldelade och ser som enda utväg att ge sig av för att familjen och byn ska få en mun mindre att mätta. Hon slår följe med en isbjörn som hon stötte på i skogen. Ja, hon är vän med alla djur i skogen och denne isbjörn kan till och med prata, så det är inget konstigt. Men isbjörnen är egentligen en prins med en förbannelse: på dagen är han en isbjörn och på natten är han sitt vanliga jag, och ingen får någonsin se honom i sin mänskliga gestalt för annars förblir han en isbjörn. Liv blir förstås varse, men kan hon hålla nyfikenheten i schack? 

Dramaturgin, tecknarstilen och karaktärerna påminner mycket om en Disneyfilm, som ju tar inspiration från alla sagor. Det är färgglatt och magiskt och slutar lyckligt. Karaktärerna är endimensionella. Liv är för nyfiken för sitt eget bästa men det gör inget, för vad skulle hända om man slutade vara nyfiken på livet och slutade lära sig nya saker? Endast den onda drottningen är den som förändras i grunden, från att vara god till att bli ond av svartsjuka och för många förluster, till att ångra allt hon gjort. 

Maja Lunde har bearbetat en norsk folksaga som tillsammans med illustratören Hans Jørgen Sandnes blivit en tecknad serieroman om hur svartsjuka kan förvandla en prinsessa till en ond drottning och om att godheten och kärleken segrar över allt. Det finns inte mycket mer man kan begära av en saga. 

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Flocken

Jag kände att jag läst lite för mycket bra grejer på sistone. Suttit på höga hästar. Att det var dags för lite skräp, ursäkta ordvalet, jag menar kanske något lättsmält. Då jag nyligen läst den här texten om (och även hört en gammal intervju i Lundströms bokradio med) paret Grimwalker blev jag lite nyfiken på deras "deckarsåpa" Döden i December som de hetsskrivit för någon ljudbokstjänst. Detta är alltså första boken i en serie på 10+ korta böcker.

Redan på första sidan inser jag att detta inte är min grej, deckare med i detalj beskrivet grovt våld. Så småningom framträder också staden December och dess knäppgökar till invånare, och alltihop känns så osannolikt att Morden i Midsomer låter som en torr historiebeskrivning i jämförelse. Jag ska inte gå in på detaljer för då skulle jag aldrig bli klar. Och en huvudperson, till råga på allt med namnet John Wagner, som har ungefär lika mycket personlighet som en stol*.

Det som alltjämt intresserar mig är författarna, dessa två extremt drivna personer med uppenbar berättarglädje, och att detta är vad de pumpar ut = vad folk vill konsumera. Vad säger det om... landet? Förströelsen? Att det är böcker som dessa (med väldigt mycket våld och väldigt lite djup) som toppar listorna? Kanske ingenting. Kanske är det jag som är konstig.

* Inget ont om stolar, och vid närmare eftertanke finns det säkert de som har mer personlighet än karaktären John Wagner har.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.