Mental uppgradering

Emma Frans senaste bok handlar om ny teknik. Hur kommer det sig att alla böcker om teknikanvändande-vanor så snabbt övergår i... livsstilstips? I Frans fall: ett brandtal för livslångt lärande. Uppfriskande ändå, för mig som länge hade plugg som hobby.

Frans tecknar först en bild av hur mental ansträngning kan bli något vi aktivt kommer att tvingas söka upp, som gymmet nu eftersom vi inte längre ägnar dagarna åt att avlägsna sten från åkrar och dylikt. Att man får vara försiktig med AI ibland för att det blir "som att ta med en gaffeltruck till gymmet så att den kan lyfta vikterna.". Lite läskigt, ändå?

 

Sedan övergår hon i oerhörda mängder punktlistor med tips. Ganska tidigt kommer nämligen ett kapitel om hur vi lär oss. Det visar sig finnas strategier som gäller universellt, typ: att repetera det man lärt sig efter vissa intervall, och att börja använda det man lärt sig för att förankra det. Frans sätt att se till att vi börjar använda det vi lärt oss är att stoppa in långa punktlistor med tips i vartenda kapitel. Personligen är jag inte ett fan.

 

Boken som helhet är väl bra, om än deprimerande. Men jag hade gärna sluppit få alla dessa förnumstiga råd nedtryckta i halsen på köpet.

Ultravåld

Jag gillar verkligen Tone Schunnesson i Cyklopernas land, och blir glad varje gång hon är en av panelisterna där. Däremot har det inte blivit av att jag läst någon av hennes böcker förut, och nu när jag har det blir den ofrånkomliga frågan: gillar jag henne kanske inte som författare?

Vi får en dålig start, Ultravåld och jag. Jag gillar inte titeln, och jag gillar verkligen inte omslaget. Jag känner liksom på mig att det här kanske inte är för mig. Men så får jag en gratisperiod på Storytel igen, plötsligt är alla nya svenska romaner tillgängliga i telefonen och nåt ska jag ju välja, varför inte prova ändå?

Ultravåld handlar om familjen Griepenbrand, framförallt barnen Jarl och Eddie, som bor på det fiktiva slottet Solgårda utanför den fiktiva skånska hålan Svinslöv (oj, vad roligt du hade nu, Schunnesson. Våldsamt kul att sätta ett S före den faktiska skånska hålan  Vinslöv). Pappan är elak och frånvarande, mamman... inte så moderlig. Sedan förvinner pappan och mamman börjar självmedicinera och blir ännu mindre moderlig. Så blir barnen vuxna och flyttar hemifrån och när boken så småningom avrundas har de hunnit bli runt 40.

Romanen har ett intressant upplägg där ett fåtal kapitel är skrivna som mamma Monicas dagbok, medan andra i tredje person fokuserar på Eddie, Jarl eller ibland någon utomstående karaktär. Så långt inget att klaga på. Det jag ogillar har mer att göra med att handlingen liknar en någon sorts såpoperafierad variant av Lina Wolffs Liken vi begravde. Det är för absurt för att kännas seriöst, och samtidigt för seriöst för att helt avfärda som trams. Kanske har jag svårt att sätta fingret på genren? Skåne burlesk noir?

Och så karaktärerna då. Jarl är snygg, ytlig, självgod och självupptagen. Eddie är tjock, självkritisk och självupptagen. Möjligen på grund av att de båda tillhör en adelssläkt och lever på någon sorts ärvda pengar saknar de helt grit och gör absolut inget vettigt, eller trevligt, av sina liv. Och kanske, sannolikt, gör det mig till en tråkig moraltant att jag inte riktigt gillar sånt. Ultravåld är där i gott sällskap av till exempel Räddaren i nöden, Mitt år av vila och avkoppling samt tidigare nämnda Liken vi begravde.

Sammanfattningsvis: för mig var detta segt och relativt obegripligt. Men det är nog inte boken, utan jag, som är problemet.

Ljudet av fötter, Bära och brista, Nu levande

Under sommaren läste jag inte bara romance, utan blandade också ut med lite "vanliga romaner", bland dem Sara Lövestams Monikaböcker. Denna trilogi, bestående av Ljudet av fötter, Bära och brista samt Nu levande, handlar om religionshistorikern Monika som i samband med sitt sista av många IVF-försök börjar släktforska.

Vi får följa Monikas resa framåt och samtidigt rör vi oss, generation för generation, bakåt i hennes släktträd och stiftar bekantskap med släktingarna. Det är något oklart om berättelserna om släktingarna ska läsas som Monikas fantasi om desamma utifrån släktforskningen, eller deras faktiska historia, men det spelar kanske egentligen ingen roll. Allihop är ju fiktiva oavsett.

Sara Lövestam kan verkligen skriva och med den sympatiska Monika som huvudperson blir det, trots allvarliga teman, mycket trevlig läsning.

Kroppen kan själv

Höst, terminsstart, tjejnyår, självhjälp.

Kroppen kan själv av Annette Sams, fd del av teamet bakom Ozempic/Wegovy, kan ni hoppa över. Partic Lundberg har redan sammanfattat den i DN för några månader sedan och nu kan jag intyga att budskapet är följande:

Vill du inte ta semaglutid? Då kan du stärka kroppens produktion av det hormon semaglutid efterliknar genom att:

äta (endast) kål och spenat

inte äta särskilt ofta

träna (vad sägs om att ersätta mellanmålet med ett "pulssnacks", alltså en kort stunds pulshöjande aktivitet?)

sova ordentligt

frysa

Gör du allt detta, alltid, kan kroppen producera ungefär samma viktminskningshormoner som finns i medicinerna. Fast de kroppsegna bryts ner på två timmar istället för en vecka.

Låter det tilltalande? Ärligt talat undrar jag om inte det här bara är någon sorts omvänd reklam för semaglutid. Att man kan gå ner i vikt genom att späka sig är väl redan allmänt känt, hela problemet är ju att det inte är speciellt trevligt.

Sammanfattning av sommarskräp

Sommaren är slut så här kommer en ofullständig summering av böcker jag läst för att koppla av på sistone. Min väninna använder begreppet pralinbok, för att det låter trevligare än skräp. Kanske har hon rätt, men ibland är det ju verkligen... skräp vi pratar om?

Daydream - Hannah Grace. Jag hade kanske inte tänkt läsa fler Maple Hills-romaner eftersom jag verkligen inte tyckte om Icebreaker. Men sen gjorde jag det ändå. Daydream var inte sämre, men heller inte bra. 

It happened one summer - Tessa Bailey. Orimlig och fånig.

Mr Wrong Number - Lynn Painter. Ganska dum, tämligen intetsägande.

First-time caller - B.K. Borison. Ganska okej, den kvinnliga huvudpersonen hade i alla fall någon sorts humoristisk ton som jag uppskattade.

And now, back to you - B.K. Borison. Inte lika bra.

Sounds like love - Ashley Poston. En låtskrivare och en föredetta pojkbandsstjärna börjar plötsligt höra varandras tankar, skriver en låt och blir kära. Sådär, va.

All you had to do was stay - Laura Starkey. Mycket intetsägande, minns inte ens vad huvudpersonerna heter såhär någon månad senare.

Cherry Baby - Rainbow Rowell. Cherry och hennes kille har det jobbigt, bland annat för att killens webbserie blivit viral och en karaktär som liknar Cherry förekommer flitigt i den. Följde inte direkt mallen för romance, och rörde vid en del intressanta ämnen (främst vikt och Ozempic).

Really good, actually - Monica Heisey. Kanske inte romance alls? Huvudpersonen är 29 och ligger i skilsmässa och beter sig helknäppt större delen av boken.

The deal - Elle Kennedy. Ytlig, snygg hockeykille träffar traumatiserad men snygg vanlig tjej och inser genast att han måste ha henne...s hjälp att plugga till en tenta. De träffar ett mycket löjligt avtal och blir sedan kära. Här snackar vi nog pralin ändå... Eller är det egentligen bara förklädd mjukporr? Även som Netflix-serie.

The mistake - Elle Kennedy. Nästa ytliga, snygga hockeykille blev också förtjust i den snygga vanliga tjejen ovan. Men av misstag träffar han en annan snygg vanlig tjej och inser - spoiler alert - att det var ett förhållande han var ute efter.

The score - Elle Kennedy. Den tredje ytliga, snygga hockeykillen ligger med den första snygga vaniliga tjejens rummis, som precis blivit singel, och vill plötsligt inte ligga med andra tjejer mer?

Fortsättning lär tyvärr följa. Nån som har tips?

 

OBS! Jag är naturligtvis oerhört imponerad av alla som lyckas knåpa ihop en bok och få den utgiven, och uppenbarligen finns det ju folk (jag) som är intresserade. Det var bara inga riktiga fullträffar på det här området just i sommar.

My year of rest and relaxation

Det är tidigt 2000-tal i New York. Ottessa Moshfeghs namnlösa huvudperson sörjer sina föräldrars bortgång och livets meningslöshet, och bestämmer sig för att sova ett helt år i förhoppningen att vakna som en ny människa. Med hjälp av en fullständigt omdömeslös psykiater proppar hon sig själv full av psykofarmaka, om och om igen, på jakt efter en fullständig och aldrig upphörande sömn.

Det är eländigt så att det sjunger om det, nästan i samma kategori som Kjell Höglunds Man vänjer sig eller Markus Krunegårds Tårar; så eländigt att man nästan måste skratta åt det. Jag vill liksom ruska om huvudpersonen, spola ner hennes piller, anmäla psykiatern till någon sorts myndighet. Säga åt henne att sluta knarka ihjäl sig och göra något rimligt av sitt "år av vila och avkoppling", tillika sitt liv, istället. Säga åt henne att vara lite snäll mot sin enda vän Reva som otaliga gånger avskrivs som fullständigt förutsägbar och banal.

Kanske är bokens syfte huvudsakligen att chockera (baksidestexten antyder i alla fall det), ifrågasätta att ung + snygg + rik = lycklig. Istället cementerar den väl vad alla redan vet, att meningsfullhet och relationer är viktigare för livskvaliteten än yta och status. Det hade förstås inte blivit en särskilt intressant bok om huvudperson börjat träna dagligen, äta bra, engagera sig i välgörenhet och bygga nya vänskapsrelationer. (Eller?)

Miraklet i Tingbjerg

Den något självgode skolledaren tillika politikern Marco Damgaards mycket ostrukturerade samling av anekdoter kring perioden då han vände utvecklingen i Köpenhamnsförorten Tingbjerg.

Till Damgaards försvar ska nämnas att han verkligen inte utmålar sig själv som den store välgöraren; han är noga med att utan övrig personal på skolan samt den stora politiska satsningen på området i övrigt hade det inte gått.

Men jag funderar ändå kring hans motiv för att skriva en bok om det hela. Att inspirera, entusiasmera, visa att det går? Varför är boken i så fall så tom på känsla? Varför lämnar jag den med en känsla av likgiltighet?

Jag saknar en röd tråd, en tydlig berättelse, och jag irriterar mig på upprepningarna.

En het comeback

Håll i er nu för här kommer lite inhemskt tantsnusk: en svensk tolkning av sports romace.

Ella är kommunikatör för en ny skidklubb och känner att hennes liv äntligen är på rätt köl efter ett år av utmattningsdepression, orsakat av ett jobb som sportjournalist och med en utskällning från en skidskytt hon skulle intervjua som utlösande faktor. Hon blir därför måttligt nöjd när hon får veta att skidskytten i fråga, Alexander Svartås, ska inleda en ny satsning som längdskidåkare, naturligtvis med klubben hon jobbar för.

Så fort de ses blir de emellertid extremt attraherade av varandra. Hur lång tid ska det ta innan de erkänner sina känslor för varandra? När ska deras tidigare, inte så trevliga möte, dras upp i ljuset? Varför får den manliga huvudpersonen hela tiden stånd i vardagliga situationer när han är 28 år gammal, är inte det en tonårsgrej?

Efter Kom ihåg mig kändes det som en befrielse att få läsa den här typen av bok på rimlig svenska. Sanna Axelsson skriver som en svensk gymnasieelev eller bättre och jag slipper störa mig allt för mycket på språket. Till förmån för att få störa mig mer på innehållet antar jag. Men är det ändå inte härligt klyschigt att romanen utspelar sig i Dalarna och att det krävs en blöt midsommarfest för att huvudpersonerna till slut ska få till det?

 

Jag undrar om jag börjar bli mätt på min skräpiga romantikläsning för den här gången? Det är ju ändå lite... odynamiskt i hur det följer samma mönster varje gång. Precis som deckare, snark. Känner att jag snart kan ställa upp ett poängsättningsformulär för romance. Manlig huvudperson 2 poäng (jag hoppas verkligen att det inte låter i gemene mans huvud som det gör i hans, usch), kvinnlig 2 poäng (sympatisk men intetsägande). Första möte 1 poäng. Trovärdigheten i att karaktärerna faller för varandra, 0 poäng (han gillar hennes mat, hon gillar att han tydligen vet hur man lugnar någon som har panikångest, men mest är de bara extremt tända på varandra). Grejer de blir osams över innan de kan bli ihop för gott 1 poäng, och så vidare och så vidare.

 

Pluspoäng ändå till denna bok för att Axelsson är vintersportfan. Sedan förstår jag att "alla likheter med verkliga personer är oavsiktliga" men bortsett från sin kurvighet tycker jag den kvinnliga huvudpersonen påminner mycket om Isabel Boltenstern (fd sportreporter som drabbats av utmattning, numera typ mammaträningsinfluencer). Vänta, heter inte hennes kille till och med Alexander? Även om han nu inte är just skidskytt.

Yesteryear

Jag haffar Yesteryear på sjudagarslån på e-biblioteket och blir till en början positivt överraskad.

Natalie Hiller växer upp i ett religiöst Idaho med sin mamma och sin syster (pappan, som lämnat familjen, påstås helt sonika vara död för att slippa stigmat kring den krossade kärnfamiljen). Hon känner aldrig riktigt att hon passar in, och är överlycklig när hon kommer in på Harvard på stipendie; där kan det väl inte spela så stor roll om man inte är så trevlig eller socialt smidig, så länge man är smart?

Jodå, det visar sig vara precis lika svårt att passa in där, med en massa sekulära flickor som dricker och snackar skit om sina mammor och om något verkar ännu mindre lyckliga än de kristna familjerna hemmavid. Så träffar hon Caleb i en kristen samtalsgrupp, gifter sig, blir gravid och hoppar av studierna. Men vad göra av detta nya liv, där varken hon eller Caleb egentligen trivs särskilt bra i sin roll?

Så småningom hamnar familjen på en avsides gård "hemma" i Idaho och Natalie blir tradwife-influencer. Men en dag vaknar hon och har hamnat i en 1800-talskopia av sitt eget liv. Vad är det egentligen som har hänt? Kidnappning? Prövning från Gud? Och hur ska Natalie trivas i ett tradwife-liv där det inte finns vitvaror undangömda i skafferiet?

Första halvan av Yesteryear är verkligen fascinerande. Vi hoppar fram och tillbaka i Natlies liv, får följa hennes jakt på lycka och status. Och även oaktat frågan om hur i hela friden hon hamnat i forntiden är det intressant att fundera över hur hon klarar sig, var hon trivs, vad ett bra liv egentligen inte är.

Mot slutet tappar jag dock farten. Det blir lite av en train wreck-grej där vi tuffar på mot att allt oundvikligen kommer gå åt skogen. (Hur kommer det sig egentligen att jag blir lite illamående av eländet? Är det därför det är så mycket trevligare med böcker som jag vet kommer att sluta bra?)

Och det är svårt att skriva slut, men jag gillar inte riktigt det här slutet heller. Spoiler: psykos/hon var knäpp hela tiden.

Med det sagt: mycket läsvärd roman, och passar säkert utmärkt för bokcirklar - fördelaktigt vore då att dela upp boken på flera träffar.

Neon Gods

Katee Roberts var tydligen sugen på att skriva om hur det varit om de grekiska mytologiska karaktärerna Hades och Persefone låg med varandra. En ganska tveksam utgångspunkt som inte blir bättre av att miljön uppdaterats till någon sorts nutid och de magiska elementen liksom varken är kvar eller bortplockade.

0/5 toast, rekommenderar inte.

Drömmarnas cykelregister

 "Välj den här om du vill läsa en rolig bok," tyckte e-biblioteket.

Problemet är att jag inte vet om Erlend Loe faktiskt är rolig, på sitt naivistiska, absurda sätt. Eller om han försöker berätta något annat under den färgglada ytan. Solveig som snart inte längre heter Solveig verkar ju inte må särskilt bra när hon ringer försäkringsbolaget och vill anmäla att en cykel blev stulen i hennes dröm?

Och är det feelgood när allt ordnar sig orimligt bra för alla eller är det bara orimligt?

Nåja, jag lärde mig i alla fall ungefär vem Einar Tambarskjelve var. Och nog var det lite lustigt när Solveig som inte längre heter Solveig i sin dröm råkar ligga med honom och sedan får ett e-postformulär att fylla i som påminner hemskt mycket om det vissa klädkedjor skickar (skickade? Minns knappt när jag senast köpte kläder) efter att man handlat hos dem. 

Careless people

Careless People är diplomaten Sarah Wynn-Williams berättelse om sin tid på Facebook. Det skrevs litegrann om den i media när den kom ut och jag la titeln på minnet. Tyvärr har e-biblioteket envisats med att bara köpa in den som ljudbok, så jag bestämmer mig för att prova det formatet fast jag inte gillar det så mycket. Jag blir förvånad över att den är själv-inläst men finner snart att jag inte har något emot det.

Wynn-Williams vill göra skillnad. Att vara diplomat för Nya Zeeland är inte tillräckligt. Hon lyckas pitcha in sig själv i Facebooks policy-team. Hon vill jobba med riktlinjer och policys (policy:er?) för Facebook, globalt, och har någon sorts bild av att Facebook kommer att förändra världen till det bättre. Det dröjer dock inte länge innan hon inser att Facebook bryr sig mer om sin tillväxt och vinst, än om samarbete, samförstånd och att försäkra sig om att man gör gott. Vem hade väl kunnat ana det?

Careless people är upplagd lite som en äventyrsberättelse, eller kanske snarare som en samling rövarhistorier. Boken är bitvis fängslande. Är Zuckerberg ett geni eller en jättebebis? Sannolikt både och. Är Sheryl Sandberg världens största hypokrit? Men vid avslutad läsning är det ändå något som skaver. Varför såg Wynn-Williams mellan fingrarna med allt som pågick på Facebook så länge? Klingar det inte lite falskt att släppa den här typen av bok först efter att man fått sparken, efter att först ha hållit i och hållit ut så länge det bara gick, för sjukvårdsförsäkringen och för att hon inväntade en fet bonus och kanske för det amerikanska medborgarskapets skull? Hur kan hon inte minnas datumet för sitt eget bröllop (även om hon är stressad över att ha blivit trakasserad av sin chef precis innan), hur kan hon gå med på att åka till Myanmar och fjäska för militärjuntan när hon är gravid.

Jag har så svårt att förstå mig på de som lever för sina jobb, särskilt om de har familj. Okej, du och din man har båda spännande och fina titlar i USA. Men ni kan ju åka "hem" till Nya Zeeland eller Storbritannien, hitta andra meningsfulla jobb och slippa låta en barnflicka uppfostra era barn..?

Summa summarum vet jag inte vad jag ska tycka om den här boken. Jag är nog mer frustrerad över författarens beteende än över Facebook, eftersom jag var helt förberedd på att Facebook är onda. Det är inte utan att jag klappar mig själv på axeln över att aldrig ha skaffat ett konto.

Between us

Mhairi McFarlane skriver feelgood/romance om brittiska kvinnor med namn som är svåra att uttala.*

Tyvärr visar det sig raskt att just Between us innehåller väldigt lite feelgood/romace och väldigt mycket feel bad/psykologisk spänningsroman om en dålig relation. Det var inte alls vad jag önskade mig när jag valde den här typen av bok. Dålig marknadsföring. 1/5 toast, rekommenderar inte.

 

* Mhairis eget förnamn uttalas enligt internet Vah-ree. Huvudpersonen i Between us heter Roisin vilket alltså inte uttalas typ russin utan Rosheen. Tidigare har jag också läst If I Never Met You (men inte brytt mig om att blogga om den eftersom jag inte gillade den) och jag har ett vagt minne av att även den hade en huvudperson med ett svårläst förnamn. 

Kom ihåg mig

Det är trashy romace-sommar igen och just nu nit efter nit.

Kom ihåg mig är den första bok jag läser av Abby Jimenez. E-biblioteket erbjuder hennes verk endast i svensk översättning. Översättning visar sig dock vara en överdrift. Antingen skriver Jimenez som en kratta (möjligt) eller också har den svenska översättaren Carolina Jansson inte fått betalt nog för att faktiskt översätta, utan typ för att köra texten genom en AI-översättare och rätta uppenbara fel (troligt). Det skär i min hjärna när jag försöker läsa. Det verkar som att jag gör rätt i att försöka hålla mig till romance på engelska. Språkbarriären hjälper mig att bortse från eventuellt torftiga uttrycksval, och samtidigt slipper jag läsa på misshandlad svenska.

Nå, med detta avklarat kan vi ta oss an innehållet. Xavier Rush: snygg, barsk veterinär med hemsk uppväxt träffar Samantha: quirky (jaja, slött av mig att också nyttja engelska men nu får jag ju heller inte betalt för att skriva den här texten) reklamare tillika familjetjej. De faller omedelbart för varandra. Problemet är bara att Xavier har en nystartad veterinärklinik i Minnesota och Samantha en dement mamma att ta hand om i Kalifornien. Hur ska de kunna vara med varandra när omständigheterna tvingar dem isär?

Ni förstår ju hur det slutar. Tyvärr drar Jimenez ut på det i typ 50 kapitel, vilka i sin tur envisas med att växla mellan Xaviers och Sams perspektiv. Deras inre monologer är dock identiska. Och ganska störiga, tycker jag.

Jag får nog leta vidare efter andra romanceförfattare. Kanske ska jag ge ACOTAR en chans trots allt?

Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Det är läsaren som skriver boken

Sista mars läste jag ut denna essäsamling på temat skrivande och läsande av Christoffer Leandoer. 

Leandoer spekulerar kring allt från olika kändisars bokhyllor till huruvida kvantitet trumfar kvalitet när det kommer till läsning till litteraturkritikens roll till... jag minns inte riktigt, men vissa texter hade kanske inte världens tydligaste koppling till att skriva och läsa.

Intressanta var de dock, och kändes... kultiverade? på ett sätt som jag uppskattar. Den innehöll också många intressanta boktips, som jag inte skrev ner och därmed omedelbart glömde bort.

 

Med det sagt tog det en evig tid att läsa ut boken, så lite seg var den kanske också.

 

Ett huvudtema är att ingen text existerar i ett vakuum, utan att den blir till litteratur just i mötet med sin läsare. Att läsarens inställning, föreställning och fantasi kan vara nog så viktig som just det författaren skrivit.  Exakt det jag ibland känner när jag läst något och kommer ut ur det med känslan av att "det är inte du, det är jag"; boken var säkert toppen men inte för mig, i alla fall inte här och nu, jag fattar inte riktigt. 

 

Jag önskar att Leandoer har rätt när han påstår följande: 

"Därför är litteraturen inte bara ett sätt att fly livets besvärligheter, utan också ett sätt att möta, bearbeta och övervinna dem."

Skulle vara skönt att kunna motivera all tid jag plöjer ner i konsumtion av litteratur. 

Mitt ibland oss

Plötsligt är jag i fas med alla poddar jag är sugen på att höra, och det blir ljudboksläge. Söker på Evin Cetin och Jens Liljestrands Barnsoldater, som förekom på en tipslista hos någon av de stora tidningarna nyligen. "Obligatorisk läsning för alla föräldrar", och upptäcker att föregångaren Mitt ibland oss finns som ljudbok på e-biblioteket. Sagt och lyssnat.

Det första som händer är att jag blir tvugnen att justera hastigheten på uppspelningen. Philomene Grandin (visst är det hon som pysslade i barn-TV förr? Philofix?) läser så långsamt att jag börjar undra om målgruppen är personer med bristfälliga svenskkunskaper. På 1.5x hastigheten blir satsmelodin konstig. Men på 1.25x fungerar det, trots att det fortfarande är en smula långsamt.

Cetin, advokat och politiker, har intervjuat en handfull personer ur den gängkriminella miljön för att försöka förstå dem. Historierna är snarlika. Nästan alltid handlar det om barn till ensamstående, fattiga personer i förorten som behöver pengar för att passa in, för att "bli någon". Knarkförsäljningen ser de knappt som något brottsligt, de har en mer entreprenöriell approach till det hela. Evigt uppfinningsrika kring att kringgå polisen, sälja, göra vinst. Fanns det någonsin en dröm om ett annat liv krossas den i ett slag i samband med första gången de åker fast; inga jobb för den med domar i belastningsregistret.

Blir jag överaskad eller förvånad? Inte direkt. Är det deppigt? Mycket. Förstår jag bättre hur folk hamnar i kriminalitet? Lite, kanske. Även om jag fortfarande inte riktigt kan förstå hur det kan vara så viktigt med ett par dyra sneakers att man är villig att börja langa knark.

Min huvudsakliga takeaway från den här boken är passagen kring langarnas kunder, hur mycket knark det handlas i Stockholm en vanlig helg, att inga politiker pratar om att krossa partyknarkandet som matar de kriminella gängen med pengar. Själv har jag liksom aldrig varit intresserad av knark, så inte heller den sidan kan jag riktigt relatera till. Cetin nämner för all del också att så länge det finns de som växer upp i tillräckligt hopplösa miljöer, kommer det alltid att finnas sådana som är villiga att tjäna pengar på kriminell verksamhet oavsett dess natur. Men det är ändå intressant att fråga sig hur det skulle kunna låta om politikerna valde att aktivt försöka strypa inflödet av pengar till gängen genom att stävja narkotikabruk och -försäljning.

När jag var klar gick jag vidare med Barnsoldater. Det verkar bli minst lika deprimerande lyssning.

Scenerna

Yes, jag är i en lässvacka. Och en bloggsvacka, har inte ens rapporterat av allt jag läst innan svackan inträdde. Våren? Livet? Vem vet. Hur som helst, här kommer några klumpiga ord om en bok jag läste i mars, typ.

Scenerna av Josephine Kvarnhjelm är första boken ut från Lejon förlag, som jag är mycket nyfiken på efter nyheten om att förlaget också ska ge ut Ulrika Nettelblads första roman. Scenerna, som beskrivs som prosalyrisk, handlar om studenten Florence som blivit dumpad av den betydligt äldre fotografen Stephanie. Vi får ta del av små stycken - ja, scener - från nu (efter dumpning) och då (innan dito).

Jag ska erkänna att det tar ett litet tag att komma in i romanen och vänja mig vid formatet. När jag väl gjort det rafsar jag ständigt och frustrerat efter de små post it-lappar jag köpt för att lättare kunna markera sånt som är fint och intressant i fysiska böcker. Har liksom vant mig vid att kunna bokmärka allting hela tiden från allt läsande i app.  Eftersom jag först inte kan hitta lapparna och inte heller vill sluta läsa blir det till att läsa om den ganska direkt.

Tyvärr tycker jag möjligen något mindre om den vid andra omläsningen. Konstigt, jag förväntade mig det motsatta. Är jag bara inte i stämning längre? 

Hur som helst. Det finns en hel del som jag tycker om i Scenerna. Framförallt förmedlar den mycket känsla med få ord. Det finns också personer (Nina), händelser (de återupprepade teaterbesöken, missförståndet av fotokonstverket och dess titel) och teman (framförallt vaknar jag liksom till när det börjar handla om skrivande och skapande) som jag tycker om. Men den stora behållningen ligger möjligen ändå i formatet, just detta att texten inte följer någon vanlig mall utan blir en mix av roman, poesi och dramatik.

Trots detta händer det också att jag irriterar mig på när texten plötsligt

avrundas med

radbrytningar.

Såhär

 

Helhetsbetyget får nog bli att Scenerna är en helt okej bok, och en mycket stabil debut. 

Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen

Jag brukar inte blogga om sånt jag läser för barnen. Det känns inte som min kulturupplevelse att skriva om... eller också är jag bara lat. Kanske kommer blir det ändring på detta när det blir fler kapitelböcker med mognare innehåll. Eller också håller jag mig till min egen nöjesläsning. Idag gör jag hur som helst ett undantag. Antagligen förvånar det ingen att jag mest vill klaga.

"Barn har ingen känsla för kvalitet" heter det men hur är det med oss vuxna som tvingas uthärda kultur riktad till den målgruppen? Hur kommer det sig att det på Internet inte finns någon annan som kraftigt avskyr allt vad Babblarna heter (jag har undvikit dem så långt det går men tyvärr verkar det omöjligt att ge sina barn en Babblarna-fri barndom med mindre än att man avstår allt vad (öppen) förskola och andra barn i allmänhet heter). Både för att innehållet är outhärdligt infantilt (för att inte säga korkat) och på grund av en motvilja mot vinstintresset och kommersialiseringen samt en fadd smak i munnen vid tanke på upprovsrättsproblematiken kring figurerna. Och hur, hur, kommer det sig att det inte finns stödgrupper för oss som tvingas läsa Musse & Helium.

Jag förstår att det finns saker som riktar sig till och är kul för barn. Att det inte nödvändigtvis måste vara kul för vuxna också för att fylla sitt syfte (kollar på er, pruttskämten i Musse & Helium). Jag tycker också att det finns kul påhitt eller åtminstone skaparglädje och fantasi i Musse & Helium. Men jag förstår inte varför allt vad litterär kvalitet heter tillåts kastas rätt på sophögen när det kommer till något som ska läsas för barn, av vuxna.

Musse & Helium är två stöddiga möss med lös koppling till en sagovärld där allt har lite aviga namn, skapade av mångsysslaren Camilla Brinck, som uppfann dem när hon satt i en studio och av misstag råkade pitcha upp en röst så att den lät som en mus. Från början är de en ljudboksskapelse, enligt bokens efterord helt och hållet dialogbaserad. AHA! Tänker jag när jag läser efterordet. Det är därför den skrivna texten är så platt. Den är skriven av någon med ett annat skaparmedium som specialkompetens! Men nej. Brinck anlitade en person för att hjälpa henne att göra om ljudboken till skriven bok. Till denna person vill jag säga: hoppsan, det här var inte ditt bästa jobb. Till Brinck och eller bokens redaktör/förläggare vill jag säga: oj, vad ni la ribban lågt. Hade ni inte tid eller råd att göra bättre?

 

Till den som på bokens baksida jämfört serien med Harry Potter eller Narnia: gå och gräv ner dig. 

 

Jag åker iväg över påsk, slipper Musse & Helium. Högläser om Klas Klättermus och alla de andra djuren i Hackebackeskogen. Kolla, det går att göra kvalitet för barn. Kolla, det går att göra om något från ett medium (musikal) till ett annat (bok) med gott resultat.

 

Klart slut från en gnällig mes. 

Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.