Det här manuset skulle aldrig ha givits ut. Åtminstone inte under titeln "De vilseförda", så att jag skulle ha dragits till den och slösat värdefull tid på en värdelös bok. Ärligt talat.
På originalspråk går den att finna med titeln "Case histories" och en direktöversättning hade varit mer passande, eller något i stil med "Var beredda på förvirring och världens längsta transportsträcka". Begreppet "de vilseförda" används vid ett fåtal gånger, för att beskriva de offer i boken som antingen har försvunnit eller mördats.
Oroa er inte, det är bara tre fall, men persongalleriet är desto större.
Jag vet inte riktigt vad Kate Atkinson försöker göra med den här boken när hon släpper ut privatdetektiven Jackson Brodie i Cambridge för att lösa olösta fall, ett av dem är bland annat Olivia Lands mystiska försvinnande för mer än 30 år sedan. En wannabe-deckare? Knappt. Det här är inga vävda spindelnät, ingen av de olika fallen hänger ihop. En enda stor röra är vad som blir och flera sexuella anspelningar.
Det är inte bara Jackson Brodie som vi får följa, utan även alla hans kunder som har bett honom om hjälp. Vi har: Amelia Land, syster till Olivia, Theo Wyre, vars dotter blev mördad på hans jobb och vid sidan av har vi Caroline, som har en biroll som jag tror är meningen att fylla ut en annan historia. Lägg därtill en handfull andra karaktärer, som mer och mindre har något med fallen att göra, eller inte alls.
Jag väljer ju att läsa ut den ändå, någonstans är det i slutändan mitt fel att jag faktiskt tar mig igenom romanen, som väger blott 282 sidor, trots att jag nästan somnar. Jag vill veta vad som hände med Olivia Land och vem som mördade Laura Wyre.
Det blir för mycket av allting, för många karaktärer och bakgrunds- samt nutidshistorier att hålla reda på, för många bihandlingar och för lite spänning. Med dryga sjuttio sidor kvar är jag nära på att ge upp, när det börjar bli spännande, men då är jag redan för trött.
Sommarläsningshögen
Så här ser den ut, för tillfället.
Från vänster: Kroppens sällsamma liv efter döden (Mary Roach), Orbitór. Vänster vinge (Mircea Cărtărescu), Ungdomens bröd (Heinrich Böll), The bell jar (Sylvia Plath), Ivanhoe (Walter Scott) och De vilseförda (Kate Atkinson)
Agatha Christie: deckare för fega
Sommar. Fritt fram för deckarna! Långa, ljusa och ljumma kvällar jagar bort alla rädslor och skumma vrår och även de som normalt är ganska lättskrämda eller åtminstone har livlig fantasi vågar sig på lite skön slaktlitteratur.
Deckare har vad jag förstått blivit en mycket populär genre, inte minst i Sverige där en mängd kända och okända författare arbetar med att knåpa ihop brott och trovärdiga lösningar till desamma. Jag imponeras av alla som har tillräcklig vilja för att bli utgivna, men tyvärr imponeras jag inte lika ofta av själva böckerna. De har ofta någon liten brist som förstör stämningen. Antingen känns brottet inte tillräckligt komplext, eller också känns det alltför komplext. Kanske är motivet till brottet fånigt eller gärningsmannen osannolik. Offret kan också kännas fel. Likaså omgivningen. Och så kan det bli amerikansk tv-thriller à la Sprängaren - då det avverkade dådet inte är tillräckligt intressant.
Men vill man ha något med mycket hjärna och utan övervåld så ska man gå tillbaka ett par decennier och bekanta sig med deckardrottningen Agatha Christie. Hennes böcker må vara ganska tunna och lättlästa, och det är ganska svårt att själv pussla ihop händelseförloppen i dem, men det finns inte mer våld än vad som är absolut nödvändigt och inga blodiga beskrivningar av dem. Lite retrokänsla kommer med på köpet, mig gör det ingenting.
Så du som är feg, och som vill tillbringa några lata dagar i solen, ta med dig Agatha till hängmattan. Och se om dina små grå jobbar lika effektivt som Hercule Poirots eller någon annan av de superbegåvade karaktärer som du träffar på.
Deckare har vad jag förstått blivit en mycket populär genre, inte minst i Sverige där en mängd kända och okända författare arbetar med att knåpa ihop brott och trovärdiga lösningar till desamma. Jag imponeras av alla som har tillräcklig vilja för att bli utgivna, men tyvärr imponeras jag inte lika ofta av själva böckerna. De har ofta någon liten brist som förstör stämningen. Antingen känns brottet inte tillräckligt komplext, eller också känns det alltför komplext. Kanske är motivet till brottet fånigt eller gärningsmannen osannolik. Offret kan också kännas fel. Likaså omgivningen. Och så kan det bli amerikansk tv-thriller à la Sprängaren - då det avverkade dådet inte är tillräckligt intressant.
Men vill man ha något med mycket hjärna och utan övervåld så ska man gå tillbaka ett par decennier och bekanta sig med deckardrottningen Agatha Christie. Hennes böcker må vara ganska tunna och lättlästa, och det är ganska svårt att själv pussla ihop händelseförloppen i dem, men det finns inte mer våld än vad som är absolut nödvändigt och inga blodiga beskrivningar av dem. Lite retrokänsla kommer med på köpet, mig gör det ingenting.
Så du som är feg, och som vill tillbringa några lata dagar i solen, ta med dig Agatha till hängmattan. Och se om dina små grå jobbar lika effektivt som Hercule Poirots eller någon annan av de superbegåvade karaktärer som du träffar på.
Mig äger ingen
Åh, jag vet att den här boken gavs ut med dunder och brak för över två år sedan. Men, som det utslitna uttrycket lyder: bättre sent än aldrig.
Leif Andersson. 'Sveriges främsta härdarmästare' på Asea i Västerås. Författarinnan Åsa Linderborgs kärleksfulle far. Samt ett ganska ensamt och nedsupet exemplar av arten homo sapiens sapiens. Ett hem med spetsgardiner och välputsade fönster men utan lakan i sängarna och handdukar på toaletten.
Det är svårt att säga något om en bok som alla redan haft en åsikt om. Jag är inte direkt besviken men inte heller imponerad av Linderborgs debut. Ärligt talat trodde jag att den skulle handla mer om henne, det så kallade maskrosbarnet. Och jag är lite lättad över att den inte gjorde det. Om det är något som denna bok är helt befriad ifrån så är det självgodhet. Möjligen även självförebråelse. Åsa Linderborg nöjer sig med att konstatera, att minnas.
Nog blir det ganska bra i slutet ändå. Men vill man ha något litterärt/"svårt" blir det svårt att ta detta till sig.
Leif Andersson. 'Sveriges främsta härdarmästare' på Asea i Västerås. Författarinnan Åsa Linderborgs kärleksfulle far. Samt ett ganska ensamt och nedsupet exemplar av arten homo sapiens sapiens. Ett hem med spetsgardiner och välputsade fönster men utan lakan i sängarna och handdukar på toaletten.
Det är svårt att säga något om en bok som alla redan haft en åsikt om. Jag är inte direkt besviken men inte heller imponerad av Linderborgs debut. Ärligt talat trodde jag att den skulle handla mer om henne, det så kallade maskrosbarnet. Och jag är lite lättad över att den inte gjorde det. Om det är något som denna bok är helt befriad ifrån så är det självgodhet. Möjligen även självförebråelse. Åsa Linderborg nöjer sig med att konstatera, att minnas.
Nog blir det ganska bra i slutet ändå. Men vill man ha något litterärt/"svårt" blir det svårt att ta detta till sig.
The ghost's child
År 2008 vann Sonya Hartnett Almapriset och gav under samma år ut romanen The ghost's child (på svenska: Pojken i soffan, 2008), som handlar om några av de viktigaste sakerna här i livet: kärlek och friheten att få göra det man själv önskar.
En pojke väntar vid Matildas dörr och hon bjuder in honom, för att han ska få värma sig. Det slutar med att Matilda och den okände pojken dricker te tillsammans, med hennes hund Peake, och hon berättar sin livshistoria.Hon var ensam när hon var mindre, då kallad Maddy, som enda barnet till en oerhört konservativ mamma och en mycket hårt arbetande pappa. När
Maddy snart är vuxen, åker hon och hennes pappa ut på en jorden runt-resa, för att ta reda på vad som är det vackraste i världen, vilket blir den röda tråden genom resten av boken; hon träffar en ung man, som hon kallar Feather, de blir kära i
varandra, men han gör henne ledsen och lycklig på samma gång. Feather längtar alltid efter något bortom horisonten, han går inte att förändra, för hur mycket Maddy än vill att han ska stanna, måste han iväg. Och det är bara början. Börja läs och var med om en underlig resa, innehållande både pratande fiskar och hisnande upplevelser.
Jag har märkt att jag faller pladask, för vemodiga historier, likt denna, och att jag finner dem vackra. Det är något med Sonya Hartnett som gör att det inte blir läskigt någon gång, och jag vill hemskt gärna läsa något mer av henne. Jag tror att hon är väldigt klok, hennes ord är det åtminstone.
Jag har märkt att jag faller pladask, för vemodiga historier, likt denna, och att jag finner dem vackra. Det är något med Sonya Hartnett som gör att det inte blir läskigt någon gång, och jag vill hemskt gärna läsa något mer av henne. Jag tror att hon är väldigt klok, hennes ord är det åtminstone.
I det här trädet
Det är så här en bra bok ska vara, tänker jag när jag precis har avslutat en roman, skriven av Sveriges två bättre ungdomsförfattare, vars ord har sammanflätats, under titeln I det här trädet. En bok om ensamhet, som får mig att känna mig mindre ensam - precis så.
Den handlar om fågelflickan Siri och vilsenpojken Jakob, vars vägar cirkulerar varandra och ibland korsas. De ser varandra på håll och tänker ibland på varandra, men inga ord byts mellan dem.
Jakobs familj lever i tystnad, där ingen riktigt vet vad den andre gör, men det är Siris historia som berör mig mest; hennes pappa är alkoholist och gång på gång gör henne besviken, och hennes mamma vet inte riktigt hur man är som förälder. Siri som kämpar med att vara stark och säger att hon inte ska tycka synd om sig själv, är den udda i klassen och arg på allt och alla.
Både Per Nilsson och Katarina Kieri har prisats för sitt författarskap och då är det kanske inte så konstigt att ett samarbete mellan de två resulterar i en både sorglig och lycklig bok på samma gång, som blir min nya favorit.
Den handlar om fågelflickan Siri och vilsenpojken Jakob, vars vägar cirkulerar varandra och ibland korsas. De ser varandra på håll och tänker ibland på varandra, men inga ord byts mellan dem.
Jakobs familj lever i tystnad, där ingen riktigt vet vad den andre gör, men det är Siris historia som berör mig mest; hennes pappa är alkoholist och gång på gång gör henne besviken, och hennes mamma vet inte riktigt hur man är som förälder. Siri som kämpar med att vara stark och säger att hon inte ska tycka synd om sig själv, är den udda i klassen och arg på allt och alla.
Både Per Nilsson och Katarina Kieri har prisats för sitt författarskap och då är det kanske inte så konstigt att ett samarbete mellan de två resulterar i en både sorglig och lycklig bok på samma gång, som blir min nya favorit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)