Den nya maten

Nej, nu ger jag upp. Den nya maten (John Elkington) är helt enkelt alldeles för förlegad och långtråkig för att jag ska orka avsluta den. På grund av ovanligt lyckad bild får den ändå en plats här på bloggen. Men varning! Den borde heta Den gamla maten. Mycket av det som här omtalas som nytt och skrämmande är idag något helt naturligt och vardagligt. Den innehåller också fragment av indoktrinering till förmån för ekologisk och icke-genmanipulerad mat.

Kristianstads bokfestival 2009

Goddag, kära bokvänner!
3-5e september är det bokfestival i Kristianstad. Både kända och okända författare kommer att framträda under dessa dagar, bl a Kajsa Ingemarsson, Mons Kallentoft, Thomas Bodström, Pär Thörn, Amanda Svensson och Anna Jörgensdotter. Och det är helt gratis*!

Festivalen smygstartar på torsdagen med en debatt om litteratur och invigs sedan på fredagen. Det kommer att finnas bokbord och något som är helt nytt för i år också en poesiscen därför att de i år satsar på ung svensk poesi!

För mer information tryck här.
(*allt, förutom konserten med Plura och Carla)

Vi ses väl där?

The boy in the striped pyjamas

Bruno är nio år gammal när han flyttar med sin familj (mamma, pappa och storasyster Gretel, mer känd som det Hopplösa Fallet) från femvåningshuset i Berlin med den härliga ledstången som man kan åka på och från sina tre bästa vänner till ett ensligt hus i "Out-With".

Det finns ingen att leka med och ingenstans för Bruno att utöva sin favoritsysselsättning: att upptäcka. Bara några tiotal meter från huset finns ett staket och bakom det går alla klädda i randiga pyjamasar. Bruno förstår inte varför, lika lite som han förstår varför kyparen Pavlo säger sig vara läkare. Men en dag när han är tillräckligt uttråkad av sin systers sällskap och guvernantens undervisning ger han sig ut på upptäcksfärd längs staketet. En timme bort, på andra sidan staketet sitter en pojke i randig pyjamas med benen i kors. En underlig vänskap tar sin början.

Boken är skriven med Brunos naiva/korkade röst. Visst är den hjärtknipande, och jag blir lättad när Bruno försvarar sin pappa för att tja, det är ju hans pappa och ens pappa kan inte göra något fel. Bruno värderar annars inte, han fattar inte tillräckligt mycket. Synd bara att denna hans fåvitskhet ska leda till att boken får ett så tragiskt slut.

På dina murar

Helena Loofts sparsmakade språk gör det svårt att beskriva Guns historia eftersom den på något sätt redan är sammanfattad. Den börjar så här:

I begynnelsen skapade min mamma himmel och jord.
Jorden var inte öde, för hon fanns ju där, och min pappa, och min bror. Djupen fanns där också, och de var många, och mörker täckte vart och ett av dem.
Och min mamma sa:
- Vi ska göra en människa till vår avbild; hon ska bli lik oss, och hon ska heta Gun.

Gun hade kunnat bli vad som helst. Översättare, läkare eller journalist. Hon hade alla möjliga framtidsutsikter men pga ett stort missöde rasade allt. Gun stänger in sig i den lilla lägenheten, där också hennes mamma bor. Tillsammans skapar de rutiner.

Klockan tre drack vi kaffe i vardagsrummet, mamma och jag. Om det var fint väder satt vi på balkongen. Vi sa inte så mycket, vi pratade om ifall det var något bra teveprogram på kvällen eller om vad vi skulle äta till middag eller om hon fått brev från moster Julia eller Ove, min storebror.

Under tiden som läsningen går framåt känner jag hur monotont Guns liv är. Och hennes minnen verkar inte vara några att lita på heller. Det är som om hon har tappat bort sin röst. När hennes mamma ger henne en skrivbok kan hon inte skriva någonting i den.

Hon drömmer om någonting som befriar henne från dessa murar. Boken handlar om detta. Om Guns längtan ut från en tyst vardag till något annat, en förändring. Det gör stundtals ont att läsa men är också så himla befriande.

Svinalängorna

Alla jag vet som har läst Svinalängorna av Susanna Alakoski har älskat den. Kanske var det därför det tog ett tag för mig att komma in i den. Ibland har jag en helt irrationell aversion mot böcker som andra tycker så himla mycket om. Det är en latent, oönskad önskan att vara en sån som läser "svåra" böcker som ligger i vägen.

Men när jag precis vant mig vid den avslappnade berättarstilen, humorn och alla små fataliteter som Leena råkar ut för under sin uppväxt fastnar skrattet och feelgood-stämningen i halsen. Och boken viker av mot misery-lit genren; man kan vältra sig i elände. Det gör nästan ont fast det bara är ord på några pappersark.

Man kan säga vad man vill om Alakoskis berättarstil, höja den till skyarna. Hon och jag är inte riktigt på samma sida. Men hennes beskrivning av livet med de alkoholiserade föräldrarna, bästa kompisarnas alkoholiserade föräldrar, en svikande föräldrageneration, når hon fram. Säkert också till dig.

* This town's got the youth of me

De sista dagarna av sommarlovet flydde jag från stan och packade en väska med kläder för att sedan bege mig till Malmö och den pågående stadsfestivalen. Jag bodde hos en kär släkting och vi levde mest på kvällarna när solen började gå ner. Då dansade vi och hoppade tills fötterna värkte. Jag har nog inte riktigt kommit in i rutinerna än, trots skolstart och tidiga morgnar. Det är nog en av orsakerna till min dalande läskurva och varför det inte blir så mycket uppdaterat på bloggen.




Den som har vägarna förbi Malmö (och har cirkus två timmar att slå ihjäl), innan den 20e september, måste besöka Malmös konsthall för att se Sonic Youth etc.: Sensational fix-utställningen. Det är inget man går miste om när man har chansen.




Och nu? Nu blommar mina solrosor, det börjar mörkna tidigare och hösten nalkas. Jag viker svalor som jag lägger i kuvert och så läser jag en bok om vinter.

Maria & José

Jag vågar nästan säga att det här är något extra ordinärt.
Tillsammans med illustratören Kim Hiorthøy skapar Erlend Loe en av de finaste kärlekshistorierna i världen, ja kanske till och med i universum.

Bara det som man kan läsa på baksidan är nästan skäl nog till att läsa den:
José vet vem han älskar.


Till fots kan det ta honom upp till en halv timme att gå från Marias öra ner till höftkammen.


På cykel knappt tre minuter.



Den handlar naturligtvis om Maria och José.

Maria är vacker och liknar en av de där simmerskorna i amerikanska filmer från 50-talet. Män faller för hennes skönhet, de lämnar meddelanden på hennes telefonsvarare och hotar med att göra sig själva illa, men hon bryr sig inte. Hon lever sitt eget liv; hon arbetar, läser, kommunicerar med andra människor runt om i världen med sin dator.




Men det är en sak som Maria inte vet om. Och det är att José bor inne i Marias hörselgång och om nätterna, när Maria sover, tar han på sig sina finaste kläder och spelar cello i hennes hörselgång. José älskar Maria. Mer än något annat i världen. Han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände Maria.

Ni ser ju. Den är fullkomligt fantastisk. Läs den.