Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.

Oavsett vad vi kallar skönhet

När jag slutat Den hemliga historien kände jag ett visst behov av att prata om den. Förstå hypen. Vagt drog jag mig till minnes att jag sett en relativt ny antologi på temat svischa förbi i nätbokhandeln, men jag kunde inte minnas vad den hette. Så småningom dök den dock upp i DN:s podd Kära dagbok, som jag med stort nöje brukar lyssna på. Den heter alltså Oavsett vad vi kallar skönhet och är sammanställd av Moa Ekbom.

Texterna är väldigt varierande och spänner från någon som krasst konstaterar att det inte är samma sak att läsa boken när man är vuxen som när man är typ 15-25 (aha! Det var åldern som gjorde att den här boken inte blev någon favorit för mig), via någon som intervjuat ett par gymnasietjejer om varför de gillar boken (herregud, hur kan någon tycka att Henry är sexig?!) till någon som gått igenom samtliga ord och fraser på grekiska i boken och letat fel, och någon som klagar på hur Julian Morrow bedriver undervisning i boken. Jag har kul när jag läser! Sist i boken kommer dock en skräcknovell på temat och den hade man för min del kunnat skippa helt. Seg.

I Kära dagbok verkade Greta Schüldt tycka att de som medverkat i boken var för kritiska och inte dyrkade den tillräckligt. Jag vet inte om jag håller med? Det är kul att läsa de medverkandes funderingar kring olika aspekter av verket. Och att flera av dem konstaterar att de liksom vuxit ur sin ursprungliga fascination... det gör väl inget? Man sätter ju sig ändå inte och skriver en populärvetenskaplig text om boken om man inte fortfarande tycker om den?

Det här är en typ av bok som jag läst alldeles för få av på sistone. Jag gillar liksom formatet, att det får kännas... lite smart? samtidigt som det handlar om en helt oviktig bästsäljande bok. Jag får slå upp ett par ord som jag inte känner till, alltid kul. Dessutom är det en så skön papperskvalitet, len utan att bli glansig?

Värt bibliotekskön, ändå.

På tal om bibliotekskön tyckte jag att det var ett kul sammanträffande att när jag skulle hämta ut Oavsett vad vi kallar skönhet från biblioteket, stod den av en slump bredvid ett ex av The Secret History - som alltså väntade på någon annan än mig.