blåmesens 2018

Jamen jag vet att vi är halvvägs igenom mars och att våren, med lite tur, snart kommer. Men på något sätt lyckades jag tydligen missa att ytterligare ett år på samma gång sniglat sig och svischat förbi. Det om tid. Nu några ord om vad jag läste 2018.

Som vanligt snittade jag ungefär två böcker i månaden - med föga förvånande toppar på sommaren och kring jul. Totalt läste jag 28 böcker, varav 9 på engelska och en på franska (hurra! Det var länge sedan. Synd att den inte var så bra bara). Även fortsättningsvis har jag min fysiska bokcirkel att tacka för att jag får något läst. Visst, jag är inte alltid nöjd med de böcker som väljs ut, men jag tar mig åtminstone tid.

Av de 28 böckerna var också så mycket som 7 stycken av populärvetenskaplig karaktär. Utan att gå närmare in på det konstaterar jag att de flesta av dessa skulle kunna sorteras in under självhjälp. Så även om jag föredrar målsättningar av typen "göra mer av x" snarare än "inte göra y" planerar jag nu att låta 2019 bli ett självhjälpsfritt år. Ärligt talat, vad tror jag att jag ska vinna på att läsa en massa böcker om att optimera mig själv? Är det inte mer givande att koppla av med en roman?

2018 års bästa bok blev, utan större konkurrens, Kazuo Ishiguros Never let me go (sci-fi när den är som bäst, och så mycket bättre än Återstoden av dagen!). 

Eftersom jag varit usel på att blogga kommer här ett axplock av övriga böcker, inklusive kort kommentar:

• Norra latin (Sara Bergmark Elfgren): riktigt bra ungdomsskräckis. Det enda som fattas mig är någon sorts liten tveksamhet, något som får det att kännas som att det hela faktiskt hade kunnat hända på riktigt, även utan inverkan av magi.
• Den vilda jakten på ett bättre jag (Carl Cederström och André Spicer): två killar testar självhjälpsmetoder. Jag lånade den i förhoppning om att bota mitt eget självhjälpsknarkande, men på något sätt missade den sitt eget mål och blev någon sorts skruvad reklam för hela självoptimeringskulturen istället. Något av en besvikelse.
• Sommaren, syster (Jerker Virdborg): läskigt men bra om ett samtida eller möjligen något framtida Sverige i krig.
• Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg): lämnade mig med en tom känsla av att jag inte fattar grejen med Stridsberg. Vad är egentligen grejern?
• 4 3 2 1 (Paul Auster): bitvis helt briljant skildring av hur en ung amerikansk pojke växer upp under 1900-talets tidigare hälft. Intressant upplägg där vi i sann sliding doors-anda får följa med på fyra olika färder, bland annat beroende på vad som hände med pappans möbelvaruhus när pojken var liten.
• Väggen (Pia Dellson)
• Inuti huvudet är jag kul (Lisa Bjärbo): okej, jag erkänner att jag vid ett par tillfällen ville ta tag i Liv och ruska om henne och vråla "men öppna käften bara". Jag har förstått att det är en inte helt ovanlig reaktion. Men på det stora hela tyckte jag att det var en fin liten roman, med många sympatiska och väldigt levande karaktärer.
• Goodnight Mister Tom (Michelle Magorian): en klassiker tillika favorit som jag läst och lyssnat på som ljudbok massvis av gånger, men alltid på svenska. Att nu läsa den på engelska gjorde att den på sätt och vis kändes ny. Till exempel har dialekterna inte alls varit lika tydliga för mig förut. På något underligtvis kändes boken också kortare än jag mindes den. Väldigt fin var den dock fortfarande.

Eftersom jag inte förde bok över filmer, och det inte finns något speciellt att säga om musikåret, är det därmed klart och slut från blåmesen! Förhoppningsvis dröjer det nu mindre än ett år till nästa inlägg...

Jag for ner till bror

Huvudpersonen Jana återvänder till sin barndoms by, Smalånger. Vi får inte veta varför hon lämnade, men inte heller varför hon kommer tillbaka, med tanke på allt som hände i Smalånger när hon växte upp (som vi får veta en bit i taget).

Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.

I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.

Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.

Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.

Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.

En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)

Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.

• Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
• Comedy queen av Jenny Jägerfeld
• Leo av Katarina von Bredow
• PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
• Sankmark av Jhumpa Lahiri
• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.