Spinning

Genom illustratören Fran Meneses fick jag tips om Spinning som 2018 fick Eisner-priset för bästaverklighetsbaserade-verket. Eisner-priset delas ut till amerikanska grafiska romaner och refereras ibland som serieindustrins motsvarighet till filmindustrins Oscar.

Boken börjar när Tillie Walden flyttar tillsammans med sin familj till en annan, mindre stad och måste således börja på en ny skola och träna med en ny grupp med tjejer som har känt varandra i åratal. Första gången hon är där, mäter deras blickar henne för att se om hon är ett hot eller inte.
Konståkning och egentligen all form av idrott, handlar alltid om att bli bättre än förut. Att alltid pressa sig till det yttersta för att komma framåt. Men Tillie ledsnar, slutar orka. Hon hittar något annat att lägga sitt hjärta i. När hon är sjutton år slutar hon.

Man skulle kunna säga att Spinning handlar om tidiga träningar och sena tävlingskvällar, men det fungerar mer som en ram för berättelsen. Det är vad den börjar och slutar med, men det är det som kommer mellan som är intressant. Hennes inre strider med sig själv, hur svårt det är att vara utanför och hur hon ska hantera det faktum att hon är kär i en tjej i den lilla småstaden. Waldens utveckling, inte bara inom idrotten, utan mer på det personliga planet är det som för berättelsen framåt.

När det kommer till grafiska romaner, kan jag vara ganska kräsen. Det får inte vara för rörigt och grällt. Mina ögon föredrar tunna linjer och mjuka färger. I just Spinning är den dominerande färgen blå-lila, med en och annan gul-orange färgklick.

Walden är bara 22 år, men har arbetat fram en mogen röst som får henne att verka äldre än så. I en intervju för The Guardian får jag reda på att hennes tidigare verk skiljer sig från varandra och det är ett medvetet val. Hon säger: "'I like my projects to feel distinct from one another. I think it helps me wrap my head around them and stay focused on them. And then it also helps me to put them to rest when they’re done. I’m like, ‘OK, I’m putting this paper away and these pens away and now I’m going to start fresh again.'

Jag inser att Spinning bara är en smakbit av det Tillie Walden har att ge och jag säger detta ganska ofta, men jag är inte helt främmande till att läsa mer av Walden.

Dumplin'

Willowdean är en ung tjej som har mycket att leva upp till. Hennes mamma vann en gång stadens stora skönhetstävling, som hon nuförtiden är med och anordnar. Willowdean, däremot, passar inte in i skönhetsnormen och hur mycket hennes mamma än insinuerar om att hon borde gå ner i vikt så tycker Willowdean om sin kropp. Det är mycket tack vare hennes moster Lucy, som alltid fick henne att hålla sitt huvud högt och vara stolt över den hon är. Sedan börjar Bo på hennes extrajobb. Bo går på en privatskola. Han har skäggstubb och persikorumpa. Han är fåordig, men är den enda som uttalar Willowdeans hela namn. Bo har ingen aning om hur fantastisk Dolly Parton är, tills han träffar Willowdean. Och ju närmre de kommer varandra, desto mer medveten blir hon om sin kropp än någonsin.

Saker börjar krackelera. Hennes mamma börjar röja i moster Lucys rum. Trots att det bara gått sex månader sedan hon gick bort, är saknaden fortfarande stor. Bo är en hemlighet hon inte kan berätta för Ellen om och när hon vill det, så har det gått för lång tid. Ellen är hennes raka motsats, men de kompletterar varandra som lera och långhalm och har hängt ihop sedan barnsben, men även där går det snett. Efter missförstånd förlorar Willowdean både Bo och Ellen och blir ensammast i universum, men vad hon inte vet är att hon snart ska vara med i en revolution, som alla på hela skolan kommer att prata länge om.

Handlingen i Dumplin' av Julie Murphy är långt ifrån unik. Men det är sådana här historier om kärlek och vänskap i unga år som jag återvänder till när mitt huvud är alldeles för trött för Kafka. De ger mig inte några wow-känslor, men det är som att komma hem; jag blir påmind om hur det var att vara tonåring och gläds över att jag inte längre är det.