Finna sig är Agnes Lidbecks debutroman och titeln är tvetydig. I en mening innebär det att nöja sig med sin situation och i en annan mening handlar det om att hitta sig själv. Romanen inleder med en kursiverad text med akademisk ton som presenterar grundförutsättningen i "den sociala överenskommelsen" där kvinnan spelar tre roller, som vore det allmängiltigt och förutbestämt. "Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda." Detta är också vad huvudkaraktären, Anna, ska gå igenom i romanens tre delar, den ena mer intressant för mig själv än de övriga två. Ville Anna ha barn eller var det bara något som hon gjorde för att hon skulle? Annas make arbetar mycket, medan Anna får huvudansvaret för barnet. Hennes kropp slutar vara hennes så fort hon blir gravid och fortsätter så tills barnet klarar sig själv. Samtidigt fortsätter vardagen sin sakta mak: mat ska lagas, smulor ska torkas bort.
Vegetarianen är även den uppdelad i tre delar, men istället för att följa huvudpersonen genom en allvetande berättare som i Finna sig, får vi följa kvinnan i tre stadier genom tre personer i hennes närhet: hennes make, svåger och syster. Hennes make hade i sitt liv alltid valt medelvägen och valde därför att gifta sig med Yeong-hye för att hon var en anspråkslös kvinna som inte ställde krav eller motsatte sig. Det var lättast så. Men när hon en dag bestämmer sig för att bli vegetarian på grund av en dröm hon hade, rämnar stabiliteten och ännu mer när hon helt slutar prata. Han anser att hon har blivit galen och skäms otroligt för att hennes val även går ut över hans anseende. Eftersom Yeong-hye är ihärdig, drar han in även hennes familj, som även de tycker att hon har förlorat förståndet. Men vem är hon egentligen? Vad är det hon känner? Är det någon som ställer den här frågan till henne?
Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de är begränsade. Anna i sin roll som den ansvarstagande, omhändertagande och älskande, av kärlek och av plikt. Yeong-hye i sitt förhållande till sin make och omgivning, av plikt.
Det är frustrerande att läsa om kvinnor som förlorar sitt eget värde i förhållande till en annan person, vare sig det är en man eller ett barn. Tidigare har jag läst om det i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson blir så kär i en man att hon blir besatt och bekräftelsesökande, och i Kristina Sandbergs trilogi om Maj, som porträtterar hemmafrun. Ingen av dessa var särskilt omtyckta av mig under läsning. Jag fann karaktärerna snarare irriterande, men de måste ha lämnat bestående intryck eftersom jag ständigt återkommer till dem.
Den första delen i Finna sig, om modersrollen, tog mig med storm. Här är ett citat: "Mamman kan bli irriterad på mjölkfläckar och på dammråttor. Aldrig på barnen själva. Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan men inte för att det tagit all plats i livet". De resterande delarna tar mig inte lika mycket med storm och jag förlorade intresset efter cirka andra halvan, kanske är det något med diskbänksrealismen som tråkar ut mig, men språket är vackert. Lidbecks blick är skarp och detaljerna för de små sakerna i vardagen kommer inte undan, samtidigt som den är mjuk och fri från fördomar. Saker är som de är.
Vegetarianen är en helt annan historia. Man kan se berättelsen om en historia om våld. Man kan dra paralleller till Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som följer en kvinnas mentala hälsa. Man kan se Yeong-hyes tystnad som resignation, men det går också att se den som ett uppror mot samhällets normer. Hennes omgivning försöker utöva sin makt över henne när hon går mot strömmen, för att den anser att hon har förlorat förståndet. Kvinnan, i det här fallet, ska tyglas. Genom att följa de andras blickar på Yeong-hye säger mer om de själva än vegetarianen själv. Det är genialiskt av Kang att inte låta sin huvudperson ha sin egen röst, ens i berättelsen om sig själv (förutom en försvinnande kort bit i första delen). Det inser jag nu.
Både Finna sig och Vegetarianen är läsvärda romaner. Det händer att jag fortfarande tänker på dem. Jag tänker på strukturer, mönster och träd. Jag tänker på självuppoffrandet och människans egna värde. Och det torde väl säga något om romanernas avtryck i mig.
