Dagarnas skum

Boris Vian levde i Frankrike under första halvan av 1900-talet som ingenjör, författare, jazztrumpetare och visartist. Han dog under en förhandsvisning av filmen Jag skall spotta på era gravar, som var baserade på en av hans romaner. Vians Dagarnas skum (original titel: L'Ecume des jours) räknas bland hans mest kända verk.

Om inte Michel Gondry hade bestämt sig för att göra en filmatisering av sistnämnda titel ovan, skulle jag aldrig ha hittat den och då hade min värld varit en smula mindre magisk. Det är underligt, för när jag började läsa Dagarnas skum tänkte jag att den passade så väl med Michel Gondrys typiska fantasivärld. Michel Gondry, känd för att bland annat ha regisserat The Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, har visioner som är drömska och efemära. Hans kulisser är föränderliga. Gondry kan rasera dem i ett svep och bygga upp dem på nytt i en annan skepnad, vilket är en av anledningarna till varför jag inte är orolig över att just Dagarnas skum har hamnat i hans händer, även om jag ännu inte har sett Mood Indigo, som är filmens internationella titel. Det är nästan så att jag tror att Vian hade Gondry i åtanke när han skrev den, trots att det vore i det närmsta omöjligt, eller att Vian är en av Gondrys stora inspirationskällor.

Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om "att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna" och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall, följande utdrag är ett om solen:

"Solen vecklade långsamt ut sina strålar och försökte sig med försiktighet på vågspelet att sända dem till ställen som den inte nådde direkt genom att kröka dem i rundade och hala vinklar, men stötte sig på mycket mörka föremål och drog snabbt tillbaka dem med en förgylld bläckfisks nervösa och knappa rörelse."

Dagarnas skum presenteras på baksidetexten som en "fascinerande liten surrealistisk berättelse" samt ettiketteras "tragisk kärleksroman" och "dråplig satir". Handlingen kretsar kring ett antal personer, först och främst Colin, vilken är en ung och rik ungkarl i Paris. I bilden ingår även Nicolas, som är Colins mästerkock, och Chick, Colins vän tillika stor beundrare av filosofen Jean-Sol Partre. Colin träffar Chloé på en bjudning, de blir kära och gifter sig. Allt är frid och fröjd, tills ett näckrosfrö slår rot i Chloés ena lunga och hon tvingas vara sängliggande, omringad av tusen sköndoftande blommor (på doktorns order), i hopp om att hon ska bli frisk.

Dagarnas skum är å ena sidan en roman om kärlek. Läsaren får se hur den planteras i näringsrik jord, gror och blommar ut, för att sedan eventuellt vissna. Chloés sjukdom påverkar inte bara personerna runt omkring henne, utan också miljön, när hon blir sämre och sämre. Lägenheten blir smalare och trängre, solens strålar vågar inte krypa lika långt in och allt blir bara mörkare och mörkare. Kocken Nicolas tvingas bli avskedad för att han åldras så mycket och för att han förändras från från att endast laga avancerade gourmet-rätter till enkel vardagsmat.

Å andra sidan har den en underliggande samhällskommentar undertecknad Vian och säkerligen dåtidens efterkrigs Frankrike, kring jobb, pengar och konsumtion. Colin är rik och har aldrig arbetat förr, emedan Chick föddes in i arbetarklassen. Chicks dyrkan av Jean-Sol Partre, som uppenbart är anknuten till den franske filosofen Jean-Paul Sartre, drabbar inte endast Colins förmögenhet, vilken han har fått låna en liten del av för att kunna köpa allt som Partre har rört vid, utan gör att Chick också försummar sitt förhållande med Alise. Colins rikedom sinar också på grund av Chloés sjukdom, eftersom han ständigt måste omge henne med blommor, och de är inte billiga. Därför blir han mer eller mindre tvungen att söka jobb, trots att han inte vill, han tycker att "[d]et sänker människan till maskinens nivå". Han Colin får bland annat ett jobb som går ut på att få gevär att växa genom att lägga sig över dem under natten, men hans resultat blir inte som det är tänkt. Ur deras respektive mynningar har en blomma vuxit fram.

Slutligen kommer vi till den punkt vi längtat efter och fasat inför. Eldar tänds. Bränder startas. Vi ställs under en exploderande himmel av fyrverkerier och det är vackert. Tragiskt, men vackert.

PS. Dagarnas skum har, innan Gondry, filmatiserats två gånger: 1968 med samma titel som boken, samt 2001 i japansk version med filmtiteln Chloé (Kuroe)

Hello Love

"Tänk om jag är skitbra på något speciellt men aldrig kommer på vad det är. Tänk om jag skulle bli en fantastisk saxofonist till exempel. Hur ska man kunna veta vad som är rätt? Tänk om jag aldrig kommer på det. Eller ännu värre: tänk om jag inte är lämpad för någonting alls."

Helena Olsson är trött. Trött på sitt dödstråkiga jobb, trött på jävla Gävle. Trött. Trött. Trött. Hon har fastnat i en nedåtgående spiral. Hennes pappa säger att det handlar om attityd, om hon bara hade på sig andra färger än svart skulle det kännas bättre. Hennes mamma föreslår kvällskurser som bara pensionärer går på. Någonting måste göras. Helenas kompis inleder alla brev till henne med "Hello Love". Hon bor i England och lever loppan. Snart är Helena 30 år och då kommer allt att vara försent för förändring. London. Hon bestämmer sig för att åka dit, flyttta ner allt hon har och fånga dagen, ja varför inte hela jävla universum. Helena är 21 år. Efter nyår smäller det.

"Man kan ju inte fara iväg och tro att man ska lämna allt och ha hjärtat kvar."

Jag sitter på ett tåg som tar mig hem. Jag är på väg därifrån. Utanför fönstret passerar det skånska landskapet som badar i eftermiddagssol. Mitt enda sällskap heter Helena Olsson. Det skiljer 29 år mellan oss, men vi är ungefär lika gamla. Det finns saker som inte ändrar sig med tiden. En gång var jag också trött på min barndomsstad. Det är jag nog fortfarande. Jag vet inte hur många brev jag har skrivit, hur mycket hat som jag varit tvungen att göra av mig, gällande den här staden. Jag skapade mig ett nytt hem för cirkus två år sedan, i en annan stad, med nya bekantskaper och om något år kommer även det här vara ett minne blott. Det är oundvikligt, sådant är vårt öde, för att parafrasera Robert Burns.

Väl inne i London upptäcker Helena att livet där inte är som hon hade tänkt sig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Det är en annan sorts ångest, det finns andra saker att vara orolig för. Det går inte att fly och tro att allt kommer att ordna sig. Men ibland måste man gå därifrån för att få perspektiv på sitt liv, se det från en annan vinkel, från ett annat fönster. Ibland råkar man bara vara i ett iskallt rum, i ett land där man får högre lön om man är blond, för att inse att ens hem, alltid varit rakt framför en.

Charlotta Cederlöf har skrivit en historia förlagd i ett åttiotal, om en vilsen själ som fastnat i ett träsk och inte kan komma loss. Men det hade kunnat handla om mig, om vilken tonåring/ungdom/människa som helst, för jag tror att de flesta av oss saknar orienteringskoordinater, en framtidsbild att realisera. Hello Love är rolig, den är som en odaterad ocensurerad dagbok och några av Helenas tankar går rakt in i hjärtat för att det är så pricksäkert. Det skiljer 29 år mellan oss, men Helena hade lika gärna kunnat leva här och nu.

Till skillnad från Helena har jag numera en platonisk kärlek till min tonårings förbannade stad av betong och kullerstenar. Gräset var grönare, mer fylld av liv och tillhörighet. Ibland är det så också, att man flyttar hem när man flyttar hemifrån. 

(don't say good bye to me, describe the sky to me)

Jag bläddrade bakåt i min kalender häromdagen, för att se vad jag har gjort de senaste månaderna. Senaste gången du och jag hördes av (den sjuttonde januari) har jag befunnit mig på födelsedagskalas tre gånger, varit på 8 mars-festival i en källare, åkt pulka, kommit trea i en musikfrågetävling två gånger, sett 20+ stycken filmer, insett att det är okej om det inte finns någon mening med livet per se... &c.

Jag tänker alltid att det inte är för mitt liv som du kommer hit för att ta del av, utan för texterna om böckerna som jag läser, vilket är varför det har varit så tyst i det här hörnet av rymden. Här är åtminstone ett litet hej från mig, ett livstecken, en kram. Både blåmesen och jag har det bra.

Jag hoppas att du gör saker som förgyller ditt liv, om än bara litegrann, varje dag. Jag vill gärna veta vad som händer i ditt liv men vågar inte fråga. Jag vet inte om vi känner varandra så pass bra än. Hur som helst så ses vi snart igen, visst? Säkert.

Surr,
Stjärtmes