Tranans lilla prenumeration, 1.75 år senare

I början av 2024 blev jag med bokprenumeration för första gången sedan jag var barn. Trots min strävan att äga färre ting (inklusive böcker) och min kraftigt minskade konsumtion av fysiska böcker, till förmån för digitala sådana.

Så hur har det funkat med den lilla prenumerationen från Tranans bokförlag.?

Visst har det varit mysigt att få små bokpaket i brevlådan då och då, men bortsett från den första boken - Jag sjunger och bergen dansar - har resten inte blivit några direkta wow-upplevelser. Det har snarare varit den typ av böcker jag absolut hade kunnat låna på biblioteket och glatt återlämna efter läsning. Dessutom har det fysiska formatet tyvärr ställt till det för mig. När jag läser är det helt enkelt ofta i en miljö där en fysisk bok inte är tillgänglig, eller ens lämplig (målet att läsa rimligt har inte direkt kommit närmare). Därför blir Tranan-böckerna liggande, i värsta fall oöppnade, i bästa fall halvlästa, och jag gör dem inte rättvisa.

2024 bjöd utöver Jag sjunger... på Efterklang, Aska i munnen och Hissen i Saigon. Jag bestämmer mig för att det var kul att prova men att jag inte ska fortsätta. Tyvärr har jag missat att prenumerationen automatiskt förnyas om man inte checkat ur en ruta på hemsidan jag aldrig brytt mig om att logga in på. Ytterligare ett år således, håhå jaja.

Av 2025 års böcker har jag hittills bara läst Bonsai och den var så... fragmentariskt koncentrerad, kan något vara det? Att jag liksom inte fick något grepp om den. Jag får läsa om och återkomma. Därefter har även Tillbaka till Haifa och Heaven trillat in, och nu återstår alltså bara en enda liten bok. Jag har nämligen redan sagt upp prenumerationen på grund av ovanstående.

Tack för den här tiden Tranan, kanske kommer jag tillbaka en dag? Oavsett vilket kommer jag att fortsätta kolla Tranans hemsida för lästips.

Här är två saker jag hade önskat mig för att vilja fortsätta prenumerera:

* Digital prenumeration. Jag hade absolut kunnat tänka mig att få en e-bok istället för en fysisk bok. Jag vet, jag vet, jag kan ju klicka in och köpa en e-bok själv fyra gånger om året i så fall. Men just att få något som är nytt/aktuellt, och slippa välja själv? Inte mig emot.

* Cirkulär prenumeration. Att det med boken skulle komma en fraktetikett så att jag efter avslutad läsning (helst utan deadline) kunde skicka boken vidare till någon annan som ville läsa den. Jag hade inte brytt mig om att få något betalt, bara att själv slippa hitta någon som vill ha boken men ändå veta att den kom till användning. (Ja, jag vet att Akademibokhandelns Låna och läs har ungefär det här konceptet fast utan skickandet. Men de har ju inte Tranans urval.)

Mamma i soffa

Jag ville ha nåt att läsa som varken var självhjälp eller romance. Helst något hyfsat lätt, kanske roligt. Under Bibliotekarien rekommenderar hittade jag Jerker Virdborgs Mamma i soffa, som skulle handla om en mamma som satte sig i en soffa och inte ville gå därifrån. Det lät väl... absurt? Så kanske den då?

Vad jag inte var beredd på var den allmänt kusliga stämningen som jag upplevde genomsyrade boken. Jag kommer återkommande att tänka på en skräcknovell jag läste i en gratistidning en sommar för många år sedan, där en psykotjej släppte loss sina kamphundar på ett helt varuhus för att hämnas på sin kille (om någon vet vilken jag menar får ni gärna lämna en kommentar, det vore intressant att se om jag fortfarande tycker den är lika otäck). Mamman sitter i en soffa i ett övergivet möbelvaruhus och för det mesta händer ingenting mer än att hennes barn försöker övertala henne att gå därifrån, men jag bara väntar på att det ska hända något riktigt otrevligt. Vad är det för skum bil som dyker upp på parkeringen, varför verkar expediten så osugen på att åka hem, hur mycket pengar ska barnen skinnas på innan historien är över, vad är det i storebror Pierres mystiska gula IKEA-kasse, varför kan syskonen inte bara ringa psyket eller polisen, varför laddar Davids telefon ur hela tiden?

Många av frågorna blir endast delvis besvarade och det lämnas upp till läsaren att tolka om detta är någon sorts magi i farten eller om det bara är en massa sammanträffanden och psykiska tillstånd. När boken tar slut upplever jag mest en stor lättnad över att släppas ut ur kusligheten. Det här var inte vad jag trodde att jag skulle få läsa, och lite för obehagligt för min smak. Inte desto mindre en kort läsupplevelse som jag tror att jag kommer att minnas.

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Bästsäljare av Ruth Kvarnström-Jones. Tre tankar:

Jag gillar verkligen inte titeln, den låter så enormt lökig.

Jag vet heller inte om jag gillar fiktiviserad historia (se All the light we cannot see). Vem är på riktigt och vem är påhittad?

I övrigt är det lättläst och feelgood där inga problem är olösbara. (Fast när jag googlar den legendariska hotelldirektrisen Wilhelmina Skogh efteråt visar det sig att hon dog ensam och fattig? Vart tog den spännande historien vägen?)

Deep end

Tydligen glömde jag publicera detta inlägg i mars, när jag läste boken. Varsågod nu istället. Här hittar du alla inlägg om Ali Hazelwood (plus några till).

Kunde inte låta bli Ali Hazelwoods nya trots att jag var övertygad om att jag inte skulle gilla den så mycket eftersom det är en "college sports romance" och jag avskydde Icebreaker. När hon dessutom nämner i introt att det blir kink-inslag känner jag mest för att lägga benen på ryggen.

Men jag läser ändå. Scarlett Vandermeer (Vandy kallad) pluggar någon sorts förberedande linje för att ta sig in på läkarutbildningen, samtidigt som hon tävlar i simhopp. Tyvärr håller hon fortfarande på att återhämta sig från en tidigare skada och vet inte om simhoppningskarriären redan är över. Visserligen verkar hon inte ha haft några planer på att fortsätta med simhopp efter college, men oavsett vilket verkar hon skräckslagen inför tanken på att inte längre hoppa - eventuellt för att hela hennes sociala liv kretsar kring sporten.

Så råkar hon höra sin lagkapten, Penelope, ha någon sorts gräl med sin pojkvän, den berömde olympiske simmaren (tillika svensken!) Lukas Blomqvist. Det visar sig röra oenighet kring sexuella preferenser, och när paret så småningom tar en paus blir Scarlett motvilligt intresserad. The plot chickens.

Som vanligt försöker Hazelwood ge sina karaktärer ytterligare djup genom att ge dem diverse trauma som bagage (psykiskt kontrollerande förälder alt. förälder som dött i cancer) och det går typ sådär. Hon älskar att låta sina tidigare karaktärer göra cameos (i denna bok nämns åtminstone Olive och Adam och Dr Rodriguez från The Love Hypothesis... ytterligare något namn känns bekant men jag blir osäker).

En extra pikant detalj för mig blir naturligtvis detta med den manliga huvudpersonens nationalitet. Jag suckar av lättnad varje gång Hazelwood inte klantar till det, men ibland blir det ändå en smula skrattretande. Som att Lukas gång på gång hävisar till Scarlett som ett troll, för att detta skulle han något med tur att göra... inte så sannolikt, va? Hazelwood använder också ordet "mysig" på ett tveksamt sätt. Allra roligast blir det när hon ska hitta på karaktärsnamn. Lukas Blomqvist, absolut. Lukas äldre bröder? Jan (kom igen, Jan, för en... 90-talist?), Oskar och vad hette den tredje... Lennart kanske, eller Kjell? Hallå? Händer inte det här med cyklisk namnanvändning i USA eller Italien? Hade hon kunnat ringa en svensk och kolla upp rimliga namn kanske? Lukas landslagskompisar: Johan, Ebbe, Gösta?! och Dora? Det skämtas också friskt om den svenska kungen, men Hazelwood verkar ha missat att han är mycket sportintresserad och definitivt känner till svenska OS-medaljörer.

På det stora hela tycker jag ändå bättre om denna än om Check & mate eller Not in love, men sämre än de första tre mer rom-com-aktiga romanerna (The Love Hypothesis, Love on the Brain, Love theoretically).

All the light we cannot see

Det blev sommar och jag hittade äntligen en smula driv att läsa klart denna tegelsten av Anthony Doerr. En smula är allt som behövs för när man väl börjat läsa är det verkligen inte svårt att fortsätta.

Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.

På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.

Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?

Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?

Jag vet inte.

All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.

Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Ugglor i mossen: tankar om idiom

En liten, liten bok av Horace Engdahl. Den handlar om idiom men hänger inte direkt ihop. I vissa texter förklarar han ett idiom med tio andra, i andra gör han någon personlig reflektion. Jag visste för övrigt inte att han bodde i Göteborg. Oklar målgrupp, det skulle väl vara jag i så fall?