Bookbirds

Here I am

Låt oss fortsätta på temat: böcker blåmesen läste för ett tag sen och nu plötsligt fått för sig att blogga om.

Möt familjen Bloch: pappa Jacob, mamma Julia, sönerna Sam, Max och Benjy, hunden Argus. Jacobs föräldrar Irv och Deborah, Irvs pappa Isaac. Och så kusinerna från Israel.

Jacob och Julia har varit gifta i 16 år. Isaac har blivit skruttig och ska till hemmet. Sam har fyllt tretton och ska ta sin bar mitzvah. Och det är fler förändringar på gång; varför har Jacob en extra telefon, och vad kommer att hända om Julia hittar den?

Precis när familjekaoset hemma hos Blochs späs på med ett besök från halva kusinfamiljen från Israel (som råkar vara stenrik, så långt från jante man kan komma, och liksom förebrår Blochs för att de hamnade i Amerika och för att de är bristfälliga i sin religionsutövning) inträffar en större jordbävning i mellanöstern. Med Israel försvagat rubbas maktbalansen och plötsligt är det kaos även i världspolitiken.

Det finns anledningar att tycka om Here I am. Den är välskriven, dialogen är rapp men känns trovärdig. Språket (även om det ibland går mig över huvudet - har ju inte läst på engelska på länge) är utomordentligt. Skildringen av det påhittade uppblossandet av mellanösternkonflikten känns obehagligt realistiskt. Det finns också saker jag tycker mindre om. Jag upplever boken som deppig; allt går ständigt utför och att det inte finns några lyckliga slut. Slutet är alltför utförligt, författaren knyter ihop allt för många trådar för min smak (och då tycker jag verkligen inte om öppna slut). Bara för att Jacob (som arbetar med att skriva manus till en TV-serie) tvångsmässigt skriver ut allting behöver ju inte Jonathan Safran Foer göra detsamma.

Den största besvikelsen ligger dock i att Here I Am inte är någon ny Extremely loud and incredibly close.

Återstoden av dagen

När årets pristagare tillkännages och man inser att a) det är någon man faktiskt läst något av och b) det ligger ett utkast om en roman av pristagaren och väntar på att publiceras, då antar jag att det bara är att samla ihop sig och trycka på knappen.

Brasklapp: om jag minns rätt (lovar att kolla läsdagboken snarast) läste jag boken förra sommaren, och skrev sedan ned några enkla stödord.

Återstoden av dagen handlar om Mr Stevens, som är butler. Han arbetar inte som butler, han är det, ända ut i fingerspetsarna. För honom är det en fråga om värdighet: att aldrig lägga av sig sin yrkesroll, undantaget då man befinner sig i fullständig ensamhet. Inte ens då hans far, som också var butler, ligger på sin dödsbädd i sitt sovrum en trappa upp avviker Mr Stevens från sin tjänst på Darlington Hall.

Problemet är bara att butlerns era går mot sitt slut. Lord Darlington har gått bort och godset sålts till en amerikansk here vid namn Mr Farraday. Mr Stevens har på något sätt hängt med i köpet, men är också den sista kvarvarande i tjänstestaben. Han anstränger sig för att anpassa sig till sin nya arbetsgivare, att på rätt sätt hantera de små skämt och lustigheter som Farraday kommer med titt som tätt, trots att detta med humor faller sig inte naturligt för honom.

Under Darlington Halls storhetstid arbetade vid godset även en husmor modell yngre vid namn Miss Kenton. Hon gjorde under denna period upprepade försök att, i all vänlighet, närma sig Mr Stevens. Kanske för att bättre förstå sig på denna kuf, eller helt enkelt för att han någon att prata med över en mugg varm choklad efter en hård arbetsdag. Eftersom Mr Stevens vägrar att lägga av sig sin yrkesroll och tycker att det är olämpligt att ens gå in på Miss Kentons rum visar det sig allt annat än enkelt att ha någon annan relation än den strikt yrkesmässiga till honom.

Någon form av intryck har dock Miss Kenton gjort på sin kollega. När romanen inleds har Mr Stevens, som nu är en gammal man, bett om semester (kanske sin första någonsin?) och sitter i en Ford han lånat av sin arbetsgivare. Han är på väg för att hälsa på just Miss Kenton. På vägen får vi följa med på diverse funderingar både framåt och bakåt i tiden. Inte ens inför läsaren släpper dock Mr Stevens på sin butlerfasad. Kanske börjar han dock inse att ambitionen att visa värdighet utåt på samma gång blir en ogenomtränglig rustning, som inte släpper ut någonting.

Om jag ska vara helt ärlig bler jag inte så berörd av Återstoden av dagen som jag kanske hade hoppats. Jag läste kanske lite slarvigt, och eftersom Ishiguros/Mr Stevens är så tillbakadragen är det upp till läsaren att hitta känslorna, att lirka och leta och försöka förstå vad som egentligen pågår där inne under skalet. Med det sagt minns jag ändå ovanstående efter drygt ett år, vilket väl är mer än nog för att kunna säga att historien fastnat. För er som önskar er en mer djuplodande analys kan jag varmt rekommendera Lundströms bokradios bokcirkel om Återstoden om dagen, som sändes någon gång förra våren.

Återstoden av dagen kom ut 1989, och Ishiguro har släppt fyra romaner sedan dess (om Wikipedia talar sanning). När hypen dött ner och bibliotekskön krympt tillräckligt ska jag nog kolla in dem. Tills vidare nöjer jag mig med att listan över Nobelpristagare jag inte ännu läst ligger kvar på samma längd som förra året.

Om det är någon där ute i bokskogen (trots att vi uppdaterat så dåligt på sistone - förlåt oss, fågelvänner, för vi vet inte vad vi gör) som har läst, eller som inte läst, och har en åsikt, eller kanske bara en fundering: ses i kommentarsfältet!

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.376-575

Innan jag vet av det är hösten här. Utanför mitt tågfönster har årstiden satt Hälsinglands skogar i brand. Den 23 augusti hade Blåmesen och jag vår sista diskussion om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Då var det fortfarande ljust när klockan var åtta. Åh, Maj. Jag saknar henne.

Nästa romanserie vi ska diskutera är Karl Ove Knausgårds årstidsböcker som börjar med Om hösten, lämpligt nog.

Innan dess: utdrag från sista diskussionen.
En spoilervarning torde vara självskriven vid det här laget.

blåmesen: MAJ OH MAJ DO YOU WANNA SAY GOODBYE
Stjärtmes: Ok jag läste ut Maj #3 igår!
blåmesen: Mitt i matplaneringen tog det slut. Typiskt Maj
Stjärtmes: För mig tog det otroligt lång tid att läsa de sista hundra sidorna av någon konstig anledning.
blåmesen: För mig gick det jättefort! Hände ändå ganska mycket
Stjärtmes: Ja, Maj slutade aldrig vara Maj
blåmesen: Däremot slutade hemmafruande att vara hippt och Tomas att jobba, så Maj började plikttroget jobba för att bidra till hushållskassan

Stjärtmes: Det var intressant att se generationsskillnaden mellan Maj och Anita, när de var hemma hos Anita
blåmesen: När Maj propsade på fönsterputs och Anita ba: jag går och vilar nu
Stjärtmes: Precis!! Också hos Jane och Lasse, ska de verkligen lämna disken till imorgon?
blåmesen: Tittar på det extremt smutsiga fönstret en halvmeter framför mig. Och ändå är jag någonstans Team Maj i den här frågan

Stjärtmes: Familjesituationerna förresten. man vill ju veta varför det blev som det blev i framtidsvscenerna?! När det hintades om att Maj aldrig träffade Lasse något mer och han hade skiljt sig
blåmesen: Det måste jag helt ha missat! Var det nu i senaste avsnittet?
Stjärtmes: Nej, det var längesen. kanske i samband med valet? Också en framtidsscen, minns du? Jag hade inte märkt det själv utan tyckt att det bara var konstigt, som en dröm
blåmesen: Ja, det var i bok två som det hintades lite om hemtjänst och lådvin och att Anita skulle rösta åt Maj och Tomas verkade vara död. Men så mycket mer än så minns jag inte att man fick veta
Stjärtmes: Det var kanske på något annat ställe. Jag minns att någon, Maj?, undrade hur det var med Lasse nuförtiden osv. och att det bara var Anita som hjälpte henne. Jag tolkade det som att Lasse hade blivit ovän med maj eller något.
blåmesen: Ja, det låter inte orimligt, minns det också som att det var Anita som fick dra lasset, men jag tolkade det mer som at Lasse kanske bodde på annan ort och inte orkade med sin gamla morsa
Stjärtmes: Hur som. man får ju inte veta hur det gick till ändå
blåmesen: Tyvärr

blåmesen: Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa om Majs tankar om sina barns partners slash sina barns relationer
Stjärtmes: Ja!
blåmesen: Eller visst blev hon lite upprörd när Lasse och Solbritt gjorde slut och hon misstänkte att det var Lasse som varit otrogen
Stjärtmes: Ja.. tyckte hon synd om Solbritt?
blåmesen: Jag tror det. Att hon liksom tar kvinnans parti

blåmesen: Hur hon kanske inte riktigt kunde förstå att man liksom kunde... göra slut?
Stjärtmes: och inte gifta sig innan man flyttade ihop
blåmesen: Men det tyckte ju inte Tomas heller. När Lasse bad honom vara borgenär och han bara "ja, både jag och mamma hade ju helst sett att ni gifter er först". Lite underligt också det där med att Jane hade en son sedan tidigare, som bodde hos hennes föräldrar, och som de liksom inte hämtade hem när de fick eget barn?
Stjärtmes: Ja. Jane var lite konstig som lämnade sonen utanför
blåmesen: Men det var väl inte så vanligt med "bonusfamiljer" då
blåmesen: Det kanske var Lasse som inte ville ha dit hennes son
Stjärtmes: Ja iofs

blåmesen: Jag tyckte Maj var himla fin med barnbarnen i alla fall! Tog sig en mormors/farmors privilegier och fanns där för Anita för en gångs skull! "Nej jag kan inte passa Therese hela tiden, jag måste kunna åka till Anita också"
Stjärtmes: Ja, verkligen! och hon som hade så svårt för sina egna när de var små. hon hade verkligen växt
blåmesen: Ja! Fast på något sätt var det mindre ansträngt, mindre kämpigt, mindre "gör jag fel nu? Tycker mitt barn inte om mig mer?"
Stjärtmes: nu var det som att hon hade sina instinkter och ba följde med
blåmesen: Jag tyckte över huvud taget att Maj blev lite lättare att ha att göra med när hon blev äldre
Stjärtmes: hon ville ju lägga i, när lisen inte ville ta bröstet och anita bara fräste
blåmesen: Det förstås
Stjärtmes: Fast Anita fräste ju mot henne hela tiden
blåmesen: Mm. Och Maj var ju inte heller så himla glad med sina småbarn som sagt

Stjärtmes: Jag tror det började när maj började kolla efter jobbmöjligheter, för att ta hand om tomas? och sen upptäckte hur skönt det var att ha en egen kassa
blåmesen: Nja, jag tyckte nog det började tidigare än så
Stjärtmes: När Tomas blev arbetslös?
blåmesen: Ja, kanske då. Men jag tror att det kan bero på att hon kommit så långt ifrån oss i ålder att jag liksom inte behöver bli lika personligt berörd när hon gör konstiga saker. Men hon förblev ändå Maj ända in i slutet

Stjärtmes: När hon sökte jobb som flourtant :(
blåmesen: HJÄRTAT BLÖDDE. Och det där om att det är så svårt att sälja in sig själv istället för att liksom vädja "kan jag inte få jobbet jag behöver jobbet jag måste ha jobbet"... det gäller ju fortfarande
Stjärtmes: Mm! Och att hennes jobb som hemmafru i 30 år inte gällde?
blåmesen: men som sagt: Maj ända in i slutet. När hon och Tomas får hälsa på Anita på sjukhuset och det Maj vill säga är "jag har varit så orolig för dig!" men det hon säger är "jag har tagit hand om dina blodiga sängkläder"
Stjärtmes: Ja.. lilla hjärtat : (
blåmesen: weeell. Jag skulle ju inte heller tycka att man hade ett jobb om man gick hemma och skötte hushållet. Man gör väldigt mycket jobb, men det är ju inte ett yrke
Stjärtmes: 8)
Stjärtmes: Vad var det för jobb hon sökte då? Kemtvätten?
blåmesen: Kanske kemtvätten, eller redan vid flourtantsjobbet, eller först vid kioskjobbet, där hon aldrig kunde vänja sig vid att sälja snusktidningar
Stjärtmes: ha ja

Stjärtmes: Vad tyckte du om slutet då?
blåmesen: Jag blev förvånad över hur vemodigt det kändes att det är slut nu, att vi inte får vara med längre och sen blev jag lite upprörd över att det slutade med att hon funderade över vad de skulle ha till middag. Men som sagt, det var ju genialt p g a Maj i ett nötskal
Stjärtmes: Det kändes lite som ett icke-slut också. Det tog slut för fort
Stjärtmes: Ja, genialt skulle jag väl inte dra med. Men skickligt!
blåmesen: Ja, visst gjorde det. Hade behövts lite fler framtidsbilder för att jag skulle känna mig nöjd
Stjärtmes: Utan den här bokcirkeln vet jag att jag inte skulle ha läst hela serien själv. Jag hade förmodligen bara läst första och sen varit nöjd
blåmesen: Jag hade nog läst ut den av ren plikttrogenhet, men visst var det kämpigt till och fr ›‹gån med Maj som ibland liksom aldrig kunde göra något rätt, aldrig kunde vara nöjd

Stjärtmes: Utan att ha varit med, tyckte jag ändå att tidsandan som förmedlades kändes autentisk
blåmesen: Håller med, kändes konsekvent och trovärdigt. Även om Maj var jobbig kändes hon ju också väldigt verklig
Stjärtmes: En sak jag tyckte om var att Sandberg inte var helt säker på allt. Träffade Maj demonstranterna mot vietnamkriget? Når världen också Maj? Martin Luther Kings tal och sånt
blåmesen: Mm. Jag såg dem frågorna mer som en fråga om samhället i stort. Hur mycket sipprade in till hemmafruarna egentligen? Hur isolerade var de i sina prydligt städade boningar?

Stjärtmes: De här blommiga gardinerna som anita hade köpt när de varit över till finland, stora blommiga och bruna, var det Marimekko tro?
blåmesen: Åh det kanske det var, det tänkte jag inte på. Och Maj tyckte de var så fula
Stjärtmes: Ja. Där håller jag nog med Maj
blåmesen: Tycker du Marimekko är fult?
Stjärtmes: Bruna gardiner
blåmesen: Men ja, nä, bruna kanske inte är så fina

blåmesen: Hur känns det att avsluta Maj då, jämfört med att avsluta 1Q?
Stjärtmes: Jag saknar Maj mer än vad jag saknar Aomame och T! Men båda känns lika.. ofärdiga?
blåmesen: Jag också! Men så hade 1Q också sitt ostiga slut
Stjästmes: Jag minns inte hur det slutade! Trodde det var lika öppet
Stjärtmes: Var det nåt med månen?
blåmesen: Mja, de klättrade över en vägbro och kom till en annan värld, med bara en måne, eventuellt inte samma värld som de först kom ifrån, och sen låg de

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.187-375

Ni har väl inte glömt att vi fortfarande bokcirklar kring Kristina Sandbergs serie om Maj? Vi har kommit till sista boken, mellersta delen, och som vanligt avråder vi dig som inte vill veta vad som händer då från att läsa vidare, med ett vänligt men bestämt SPOILER ALERT.

Stjärtmes: Tomas förlorade jobbet, skaffade ett nytt företag i Sundsvall och även det gick i konkurs.
blåmesen: Och så sålde de sommarhuset, och Anita blev deprimerad och åkte in på sjukhus .
Stjärtmes: Lasse har varit väldigt frånvarande, men det kanske är naturligt när man får ett självständigt liv.
blåmesen: Ja, kommer bara hem för att sova och äta i princip.

Stjärtmes: Jag har fattat tycke för Maj tror jag. Hon gör liksom sitt bästa. Det hon kan.
blåmesen: Ja, hon har verkligen varit stoisk nu på slutet. Stöttat och funnits där utan att ifrågasätta eller kräva något tillbaka.
Stjärtmes: Hon har vuxit i mina ögon.
blåmesen: Som när hon åkte upp till Sundsvall när Tomas inte svarade i telefon för att han börjat supa igen.
Stjärtmes: Åå... den där sekvensen när Maj sa att Tomas behövde extra sänglakan ifall han skulle få dambesök och Tomas inte tänkte på henne. När hon bara: "men jag då?"
blåmesen: och när Maj kom upp och julskyltade och gjorde fint... Ändå visste hon hela tiden att Tomas vänstrade.
Stjärtmes: Ja, när hon upptäckte läppstiftsfläcken på skjortan och frågade ut honom och han nekade. Hade det blivit annorlunda om han erkände? Vad hade hänt?
blåmesen: jag tror att han hade blivit tvungen att avsluta det hela mycket tidigare då... men jag tror inte att Maj hade lämnat honom ändå. Dels för att hon blivit trofastheten själv, dels för att hon inte har något annat att gå till. Vad skulle hon göra om Tomas lämnade henne eller hon honom?
Stjärtmes: Ingen aning. Hon har ingen att vända sig till heller.

Stjärtmes: Nu läste jag ju om Majs fyrtioårsdag, äntligen
blåmesen: Den har jag nästan hunnit glömma... men det var överraskningsfest, eller hur?
Stjärtmes: Ja, hennes syskon och respektive kom.
blåmesen: Hon blev glad? För en gångs skull.
Stjärtmes: Tror Tomas hade planerat det? Det var en fin gest.

blåmesen: Anita då?
Stjärtmes: Hennes depression?
blåmesen: Relaterad till sommarhusförsäljningen?
Stjärtmes: Fast hon har väl känts deppig ett bra tag innan det? Trots att hon var ute och såg mycket på bio och så.
blåmesen: Hon har väl snarare aldrig varit särskilt gladlynt, men det är ju inte Maj heller.
Stjärtmes: Ja... jag vet inte. Hon tog sommarhusförsäljningen ganska hårt. Om det nu bara är på grund av det.
blåmesen: Tyckte det var så sorgligt när barnen trodde att det var Maj som ville sälja huset, när det inte ens var hennes förslag.
Stjärtmes: Ja, som om hon alltid är den onda av henne och Tomas.
blåmesen: Det har ju i och för sig alltid varit Tomas&Anita och Maj&Lasse.
Stjärtmes: Och nu när Lasse inte är med så är det T&A mot M.

blåmesen: Men vad ska det bli av Berglunds egentligen, nu när Lasse är den enda som har ett jobb?
Stjärtmes: Ja säg det du. Nu är de ju alldeles koncentrerade på att Anita ska bli frisk och fira påsk hos Jan.
blåmesen: Men att Tomas bara... går hemma.
Stjärtmes: Han har åtminstone inte börjat dricka... än.
Stjärtmes: Det är en spännande tid de har framför sig! Tror du han får ett nytt jobb? Eller Maj kanske börjar med nåt? På kondiset kanske?
blåmesen: Jag har svårt att tänka mig att Maj skulle börja jobba igen... eller det skulle kanske vara tvätt eller barnpassning eller så i så fall? Det anstår väl inte en fabrikörsfru att vara hemkocka eller så som Majs mamma var.
Stjärtmes: Vilken press ligger det inte på Tomas nu. Han som är så skör mentalt också.
blåmesen: Verkligen. Nu måste han matcha Majs enorma insats för familjen på sistone.
Stjärtmes: Det känns så här i efterhand att det är Maj som har burit den här familjen, medan Tomas bara har flackat runt.
blåmesen: Mm... och detta trots att Maj aldrig riktigt lyckats knyta an till varken Tomas eller barnen. Förtroliga samtal mellan Maj och övriga familjemedlemmar kan räknas på ena handens fingrar.
Stjärtmes: Ja, det har du rätt i. Har vi nåt mer att tillägga? Det är svårt att förutsäga vad som kommer att hända.
blåmesen: Njae... jag hoppas att det ordnar sig för dem, och jag hoppas att det blir ett ordentligt slut.
Stjärtmes: Ja, inget mesigt och öppet. Kanske slutar med att Maj dör?
blåmesen: Eller sitter på nåt hem.

Lämna mig inte

Historien berättas baklänges. Först: tiden efteråt, försöken till att gå vidare. "Se det framför dig. Du är tjugoett år, och du vet att ditt liv är slut." Sedan: det som ledde till tiden efteråt, svartsjukan. Sedan: den lyckliga tiden, nyförälskelsen - vansinnet? Hur hon räddade honom, återupplivade något han inte visste existerade i honom. Berättaren kan vara honom själv, som tilltalar sig med du, eller en allvetande gudaröst som ser allting utifrån och vet vad som kommer att hända, som kanske var med om det själv.

Språket är stundtals repetitiv, metaforer på metaforer som jag inte såg när jag var som fastnaglad men som jag i efterhand känner vilar något pubertalt över. På omslaget: två armar, Aksels, som krampaktigt håller fast en annan, Amalies. De kommer från två olika bakgrunder. Han är strikt uppfostrad, medan hon är mer fri. Hon levde i en värld som han varit utestängd ifrån, tiden med henne var han bland de inbjudna. Till sist, äntligen?, slår hon sig fri från hans klor, för så är det. Det går inte att fjättra en fågel i all evighet.

Historien är brutal och mörk och är svår att lägga ifrån, även när det blir obehagligt. Aksels historia spolas bak ända till högstadiet, där hans bästa vän förråder honom och gör honom till en av de utsatta för killgruppens trakasserier. Det leder till ett utanförskap som sedan leder till en destruktiv relation, som är både en beroendeframkallande njutning och en skam. Som om författaren, Stig Sæterbakken, ville ge en förklaring till Aksels beteende, varför han befinner sig i ett sådant mörker.

Stig Sæterbakken blev 46 år gammal. Han begick självmord 2012 och hann bli kontroversiell, enligt en artikel i Norran, genom att bland annat bjuda in en ökänd förintelseförnekare till en litteraturfestival, samt försvara rätten till att vara emot homoäktenskap.

Om jag skulle rekommendera att läsa Lämna mig inte? Det beror på. Det känns som att jag borde sätta upp varningssignaler först, men om jag ska citera Steinar Sivertsen istället, som recenserade denna i Stavanger Aftenblad:
"Men söker du en författare som med beska, intensiva, nakna ord vågar närma sig tillvarons oupphörliga smärta, mänskliga svek och dårskaper, det kroppsliga begäret som överskrider alla rimlighetens gränser, det svartsjukestyrda helvetet som slukar en vacker dröm, då bör Stig Sæterbakkens senaste roman vara ditt val".

Den KRAV-märkta människan

Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

Citat från Fåglarna lärde oss ingenting

Augustikväll

Denna mörka augustikväll
kommer aldrig åter.

Ohanterligt stor,
fylld av allt möjligt.

Vi märkte den knappt,
där vi gick längs vägen med ficklampan släckt

och hörde
vad kreaturen alltid har hört:

hur vinden kommer och går
som ingenting
genom asparnas lövverk.

Krister Gidlund
Fåglarna lärde oss ingenting
Heidruns förlag, 2008

↠ mer poesi

Sidor