"Enligt min teori förhåller det sig så, att levande författare står i ett levande förhållande till sina böcker. De slåss genom sin blotta existens för eller emot dem. Bokens verkligt självständiga liv börjar först efter upphovsmannens död, eller rättare sagt en tid efter döden, ty dessa nitiska män slåss ännu ett litet tag efter sin död för sin bok. Men sedan lämnas den ensam och kan enbart förlita sig på styrkan i de egna hjärtslagen."

FRANZ KAFKA

Utrota varenda jävel

Sven Lindqvist utreder rasismens bakgrund, med utgångspunkt i Joseph Conrads (för mig o)kända verk Mörkrets hjärta, och i synnerhet frasen "Exterminate all the brutes".

Syftet med boken är till stor del att få oss att inse att nazismen och judeförintelsen på intet sätt var ensamma i sitt slag. De föddes heller inte med Hitlers karisma. Rasismen var helt enkelt en mycket medveten feltolkning av dåtidens efterforskningar (exempelvis Darwins utvecklingslära), som gjorde det moraliskt försvarbart för européerna att kolonisera Afrika. Kolonisera i betydelsen att skövla, plundra, mörda. Begå folkmord. Utrota.

De rent fackliga inslagen, som är konkreta och lättfattliga; uppenbarligen gjorda för att inte kunna missförstås, blandas med små texter om den rundresa författaren gör i Afrika i samband med författandet. Små texter som understryker, förtydligar, färgar och hjälper till att göra en bok om ett tungt ämne relativt lätt.

Vita nätter

Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter” är en, till synes, fjäderlätt roman om man jämför med författarens oändliga ”Brott och straff”. Det behöver dock inte betyda att den är mycket lättare att läsa . Jag själv kan inte uttala mig om den saken då jag ännu inte har läst ”Brott och straff”.

Romanen trycktes första gången i tidskriften ”Fosterländska annaler” 1848 och man kan därför inte annat än förvänta sig att språket är gammaldags och artigt under dialoger mellan man och kvinna, i den här moderna upplagan utgiven av Bakhåll. Översättaren, Bengt Samuelson, skriver i efterordet att Dostojevskij skrev den här kortromanen i romantikens anda, långt efter att romantiken blommat ut, för att han kanske ville demonstrera att han var vuxen nog att kunna ”väva in de stora livsfrågorna i en enkel och ganska förutsägbar romantisk berättelse som kan läsas av alla och framlocka en och annan tår av medlidande och igenkännande”.

Vår berättare är en drömmare, en romantiker rakt ända in i hjärtat, som är bekant med hela Petersburg men känner inte en enda människa i den unga staden som han har bott i åtta år. Han känner sig så fruktansvärt ensam. Det är när han under en promenad i början av sommaren som han räddar livet på Nastenka och blir kär. Berättelsen börjar kännas klyschigt när man får reda på att Nastenka redan är kär i en annan som hon inte träffat på mer än ett år. Och slutet? Det får ni antingen gissa er till eller ta reda på genom att läsa boken, jag vågar nästan säga att det helt klart skulle vara värt att ta sig igenom hela historien men är inte riktigt säker än. Det är en historia som kräver både omtanke och eftertanke och som måste sjunka in innan man förstår vad det är som mannen med det ömsinta hjärtat har gått igenom. Ont gör det, det ska jag inte bespara er, käraste fågelvänner. ”Men det går över”, som Nastenka säger. Det går över.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet

Namnet Marianne Höök sa mig absolut ingenting när de fina recensionerna om den här boken dök upp i tidningen förra året och jag förde in biografin med den långa titeln på min att läsa-lista. Ett antal veckors bibliotekskö senare hade jag den i handen. Och började en resa tillbaka till 1900-talets mitt, för att träffa Marianne, journalisten som var stilig, elegant och begåvad samt tog sitt eget liv.

Kollegan och före detta väninnan Annette Kullenberg blandar (i något som möjligen är ett sorgarbete) utskrivna intervjuer med monologer, texter och eget funderande angående Marianne. Vem var hon egentligen? Det är tydligt att Marianne, som var så framgångsrik, aldrig lät någon annan människa komma henne in på livet; det skär i hjärtat att läsa om hennes självkritik. Ibland irriterar jag mig på talspråket, upprepningen, den avbrutna kronologin och Kullenbergs val av intervjufrågor. Oftast gör jag det inte, utan får mig bara ett tragiskt öde och många frågor till livs.

Antagligen ovärderlig för de som har en relation till skribenten (i antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? har Annette Kullenberg valt ut texter för den oinvigde) eller privatpersonen Höök. En guldgruva för den som samlar på ord.

Breaking dawn

Så var det då äntligen slut på eländet - cykeln är fullbordad. Ja, jag har fallit handlöst för Edward. Ja, jag har blivit besatt för varje ny del. Ja, jag har blivit irriterad på mig själv över föregående faktum. Ja, jag har verkligen undrat varför och hur jag kan bli så trollbunden av den här historien. Men nu är det slut med det. No more!

Det känns svårt att beskriva handlingen utan att förstöra en eventuell läsupplevelse för någon annan, alltså får ni hålla till godo med min egen grova uppfattning, som lyder som följer: Första halvan var S-K-R-U-V-A-D. Sinnessjuk helt enkelt. Men oroa er inte. Andra halvan var mer eller mindre som andra halvan i alla de andra böckerna. Lagom spännande, lagom mycket tårkanalsexercis, tjockare än någonsin förr (hm, har jag sagt det förut i det här sammanhanget?). Och en helt okej avslutning.

Jacob agerar berättare i en del av boken, och det märks att Meyer har ansträngt sig för att han ska få en egen, humoristisk ton. Jag tycker inte riktigt att hon lyckas; största skillnaden mot Bellas berättarstil blir att Jacob har längre och mer talande kapitelrubriker. Trots det är jag tacksam för att han i alla fall har en liten gnutta humor kvar, någon måste ju ha det. Edward slår mig nu som komplett humorbefriad. Antagligen har han gradvis tappat det som kunde få mig att le elakt med honom när jag läste Twilight, tills han nu blivit... gammal. Både han och Bella börjar närma sig någon sorts psykisk medelålderskris. Huga.

Jag tror inte att jag kan säga något smart om den här boken (för smarta iakttagelser kan man till exempel söka på bokhora eller gå in på vampyrhora), jag har helt enkelt en hatkärlek till hela serien som gör att jag är glad! att jag avslutat den, samtidigt som jag har en mycket lätt känsla av den separationsångest som jag brukar få när jag avslutar en riktigt bra bok. Hej då Edward, hej då Bella. Och du Stephenie, bry dig inte om att publicera Midnight Sun, det vore väl bra onödigt.

Ligga som ett O

Vi får följa rödhåriga Nina genom livet, från barndomens stapplande steg till dörren som leder oss till vuxenlivet. Nina guidar oss genom dagarna i det mörkaste Småland under 1940- och -50talen och vi får bl.a vara med i Ninas och hennes systers fantasilekar, Ninas svårigheter i matematik och samtidigt porträtteras personer i hennes omgivning med livlig inlevelse. Språket är till en början naivt och barnsligt men mognar fängslande i samma takt som Nina blir äldre.

Nina är rädd för döden. Hon kallar den Döden Långrock. Hon har sett honom skörda liv efter liv och bara väntar på att hennes familj ska drabbas. "Varje familj ska ha sin beskärda del av sorg." Genom livet går hon och så slår han till, när vi minst anar det.

Den här boken tar dig inte bara genom ett liv, med likheter till författarens, Inger Frimanssons, egna, den tar dig också in i en värld som en gång varit med ett grepp som man måste slita sig ur innan sista sidan blivit läst.

Stjärtmes om läslust

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Det känns jättekonstigt som om inget fungerar som det ska längre. Jag gör som sagt listor. Jag älskar listor, älskar hur kaos struktureras upp och man ser saker klarare.

Just nu känner jag ingen läslust alls. Om man jämför med förra årets lästa böcker så ligger jag redan nio böcker bak. Förra året läste jag hur mycket som helst, överallt och hela tiden men just nu känner jag inget sug alls vilket är lite synd för bloggen och så nu när vi har startat den och allt.
Först trodde jag att det bara var en fas, en nerförsbacke i en karusell som senare skulle vända uppåt igen. Det började i november förra året minns jag. Jag minns att orden inte längre fastnade som de gjorde förr, att jag helt plötsligt inte tyckte att böckernas handlingar tilltalade mig. Det har inte vänt uppåt än och det är som om varje bok jag läser är under tvång. Jag hatar det verkligen men jag saknar att kunna försvinna i en drömvärld där vägen redan är upplagd men där jag bestämmer bilderna själv, där jag blir ett med bokens personer och jag kan prata om dem i tredje person singular.

Jag har försökt med alla möjliga saker: från att avstå från läsning under några veckor till att tvinga mig själv att läsa ut en seg bok med ett slut som jag inte längre minns. Det känns otroligt fel det här med att inte ha något sug längre. Det är inte så att jag har ersatt läslusten med någonting annat. Jag gör nästan exakt samma saker som jag gjorde för ett år sedan, det tar emot att erkänna det, det är bara den där läslusten som saknas och jag saknar den så otroligt mycket.