Check & Mate

Kort omdöme, alternativ 1: meh.

Kort omdöme, alternativ 2: i stort sett menlös.

Mallory Greenleaf är 18 och har precis slutat high school. Till skillnad från sina vänner som ska plugga vidare är Mallory fast i hemstaden Paterson, där hon tar alla skift hon kan i bilverkstaden där hon jobbar samtidigt som hon frenetiskt vänder på slantarna för att de ska räcka till huslån, mediciner till mamma, terminsavgifter till den ena systerns roller derby och mat till den andra systerns marsvin.

När hennes kompis Easton tvingar med henne på en schackturnering, trots att hon "inte spelar längre" vinner hon sin första match, som såklart är mot den jämnåriga, långa, biffiga världsettan Noel Sawyer (för han spelar en välgörenhetsturnering mot helt orankade spelare, inget konstigt alls). Snart är hon, på grund av diverse yttre omständigheter, tillbaka i den schackvärld hon desperat velat lämna. Så småningom blir hon tvungen att konfrontera både sitt förflutna och sin snygga motspelare.

Check & Mate är Ali Hazelwoods första YA-roman (ungdomsbok alltså) och det märks tydlig skillnad mot hennes vuxenböcker. Inte bara på frånvaron av utförliga sexskildringar, utan också på att det finns teman som definitivt ofta förekommer i den här typen av böcker; familj, sexualitet, vänskap och att växa ifrån varandra som vänner, FOMO, ansvar, skuld, vad man ska göra "när man blir stor". Kanske är det därför jag inte gillar den något vidare, för att jag blivit för gammal för att relatera? Det känns bara som så mycket... utfyllnad? jämfört med Hazelwoods vuxenböcker. Relationen mellan Mallory och Noel får inte särskilt mycket utrymme. Tyvärr lyckas hon inte få upp mitt intresse för utfyllnadsmaterialet tillräckligt och därför upplever jag romanen som för lång och lite tråkig. Det kan också ha att göra med att boken inte är placerad i "STEM-academia" utan i schackvärlden och helt ärligt? Snark.

Nä, den här kunde jag ha hoppat över. Man (jag) ska ändå inte läsa mer än en romace-bok i taget, tror jag.

Stolthet och fördom

Inspirerad av vårens romance-läsning går jag tillbaka till romance-genrens moder, Jane Austen. Jag har läst Stolthet och fördom tidigare, men det var ett tag sedan och då valde jag tveklöst att läsa på engelska, "det ska ju vara original" (jomen titta, bloggen levererar. 2015 var det senast). Nu ville jag fräscha upp minnet och dessutom se om jag kanske missat något av innehållet när jag valt att läsa på främmande språk. Originalet är ju trots allt från 1800-talet.

Ganska snabbt inser jag att jag minns intrigen bättre än jag trodde. Jag minns vem som blir intresserad av vem, hur det slutar i termer av äktenskap och ungefär vilka missförstånd som uppstår på vägen. Läsglädjen blir dock inte mindre för det. Elizabeth Bennet är en kul huvudperson med sin frispråkighet och sin humor, och många av sidokaraktärerna är minst lika roliga att följa även om de ibland har en viss karikatyr-känsla.

Angående att läsa på svenska funkar det bra, det är en gedigen översättning och en del relevanta fotnoter får man på köpet.

4/5, rekommenderar. Men kanske borde jag ha valt något annat för att bredda min allmänbildning. Jag vet inte ens om jag läst Förnuft och känsla, till exempel.

Bookbirds läser: Sniglar och snö (Agneta Pleijel #3)

Så har vi kommit till slutet på ännu en Bookbirds läser-bokcirkel, denna gång med Agneta Pleijels memoarsvit i fokus. I denna autofiktiva serie återberättar Pleijel händelser ur sitt liv utifrån ett tredje person singular. Inlägg om del 1, Spådomen, hittar du här. Inlägg om del 2, Doften av en man, finns här. En junikväll ses vi (digitalt, som vanligt) och diskuterar den tredje och sista delen.

Sniglar och snö, som alltså är titeln på denna tredje del, börjar med att Pleijel återberättar slutet på den förra boken, men nu i långsammare takt. Har hon glömt bort att hon redan skrivit om det, eller kom hon på att hon inte var färdig med dessa scener? Hon som var Pleijel blir gravid och fadern vill inte att hon ska behålla barnet. Hon föder en dotter, som hon får en ganska knepig relation till, delvis på grund av en senare separation från den tidigare nämnda mannen. Så småningom träffar hon sedan en ny, underbar? man, M. Han visar sig dock ha vissa brister, som tvingar henne att vända inåt sig själv och sätta gränser.

Utöver kärleksdrama och den sakta tickande berättelsen om hur hennes pappa blir sjuk och går mot döden medan hans nya fru mest verkar bry sig om vem som ska få änkepensionen, handlar det mycket om skrivande och tillblivande av hennes tidigaste romaner, även dessa med biografisk koppling till hennes egen släkt.

Intressant nog byter två av karaktärerna namn i denna sista del. Pappans fru, tidigare Mara, heter plötsligt Marga - för visst är det samma kvinna? Och huvudspersonens mamma som alltid hetat mamma heter nu plötsligt Si, förväntas man kanske kalla sina föräldrar vid förnamn när man blir tillräckligt gammal? Varför heter i så fall pappan fortfarande pappa?

Förutom några händelser som berör oss lite mer, ger Singlar och snö ett ganska "meh"-avtryck. Språket är inte lika poetiskt som i Spådomen. Sniglar och snö känns som den mer biografiska av dem. Kan det vara att det är för nära i tiden, för att minnena inte är lika grumliga? När boken slutar är hon 82 och har blivit en erkänd författare.

Något besvikna lägger vi serien bakom oss. Ska vi ranka de tre böckerna inbördes ser listorna ut såhär:
Stjärtmes topplista: 1. Spådomen, 2. Doften av en man, 3. Sniglar och snö
blåmesens topplista: 1. Doften av en man, 2. Spådomen och 3. Sniglar och snö

Nu tar vi semester och bokcirkeln med den. Kanske återuppstår den igen i höst?

I'm glad my mom died

Jennette McCurdy är före detta skådespelerska, främst känd för att ha spelat den våldsbenägna comic relief-figuren Sam i barn-sitcom-serien iCarly på Nickelodeon. När jag växte upp hade vi bara de vanliga kanalerna (1, 2, 4) så första gången jag såg iCarly var typ igår, efter att ha lyssnat på halva den här boken och blivit nyfiken. Boken plockade jag upp efter att ha hört om den någonstans i media - jag minns inte var - och var alltså helt utan förkunskap om författarinnan tillika huvudpersonen.

Jag lyssnade på den här boken som ljudbok (drygt 6h lång) inläst av McCurdy själv. Till en början är jag inte helt såld, och tänker som vanligt att varför ska hon läsa in bara för att hon är författaren, varför låter hon inte en skådis... Vänta lite, hon är ju skådis. Så varför läser hon så tråkigt? Till hennes försvar blir det bättre, mycket bättre, när hon läser dialog. Det gör hon toppenbra, tycker jag.

I'm glad my mom died är en självbiografi och handlar till stor del om Jennettes mamma, som utöver att ha varit nära att dö i bröstcancer också förefaller lida av diverse psykiska problem. I många, många år kretsar Jennettes liv helt och hållet kring att göra henne nöjd. Mamman ville att hon skulle bli skådespelerska "eftersom hon själv inte fått för sina föräldrar" och börjar i tidig ålder ta med sig Jennette på diverse auditions. Jennette jobbar sig så småningom upp från att vara typ gråtande barn i bakgrunden till rollen på Nickelodeon, men syftet är utan undantag att göra hennes mamma glad.

En bit in i boken funderar jag på att aldrig mer se en film eller tv-serie där barn är med. För att det låter så vidrigt alltihop. McCurdy beskriver hur hon tvingas gråta på beställning om och om igen tills hon bara inte orkar längre, och jag undrar i hur stor utsträckning barnskådespelare faktiskt arbetar för att de själva vill det. Förhoppningsvis tycker många av de andra barnen att det är roligt att arbeta som skådespelare, men någonstans krävs ju ändå en förälders engagemang för att de ska kunna göra det, och hur vet man då hur mycket som är barnets egen vilja och glädje, och hur mycket som ligger hos föräldrarna? Förhoppningsvis lyssnar ändå en sund förälder på sitt barn och låter det sätta gränserna?

Mycket kan man säga om Jennettes mamma men sund var hon definitivt inte. Hur ingen av de andra vuxna i familjen - Jennettes pappa som regelbundet kastades ut på gatan av godtyckliga skäl, samt Jennettes mormor och morfar - kunde reagera, säga ifrån, få henne att söka hjälp, förefaller så oerhört. Men kanske är det kulturellt. Eller också är det svårt när det gäller någon i familjen, någon man älskar. När den vuxna Jennette äntligen kommer iväg till en terapeut och den senare förklarar för henne att det var fel av hennes mamma att sätta henne på lågkaloridiet vid typ tolv års ålder (vilket så småningom utvecklas till fullskaliga ätstörningar), svarar Jennette med att omedelbart avsluta terapin för gott.

Till slut dör i alla fall Jennettes mamma. En lång resa återstår för Jennette, för att komma underfund med vem hon är och kunna lägga sin barndom bakom sig. Boken slutar hoppfullt; hon förefaller vara ett gott stycke på väg. Till syvende och sist är det väl absolut en klassisk "jag var en barnstjärna och det pajade mitt liv"-biografi. Dock en välskriven och bitvis berörande sådan.

The Love Hypothesis

Jag kände ett stort behov av att rensa skallen med lite skräp, och lånade därför hem The Love Hypothesis, första delen i den romacetrilogi av Ali Hazelwood som avslutas med Love, Theoretically (härefter LT). The Love Hypothesis (härefter LH) är om jag förstått det hela rätt Hazelwoods första roman, och ska vara kraftigt inspirerad av den Star Wars (Kylo Renn/Rey) fanfiction som hon tidigare pysslat med.

Jag vet inte om jag behöver beskriva intrigen då den är ganska standard romance... Snygg, kvinnlig biologistudent (Olive) hånglar upp slumpmässig snubbe i labbet för att övertyga sin kompis om att hon har gått vidare från det ex som kompisen visat intresse för. Snubben råkar vara en några år äldre professor, snygg men ilsken på nivån att alla doktorander är rädda för honom. De inleder en "fejkrelation" under vilken äkta känslor naturligtvis växer fram. Då ingen av de inblandade vill eller vågar erkänna detta står lögnerna snart som spön i backen.

Helt ärligt kan jag säga att jag fick vad jag var ute efter av denna bok, det var en bladvändare med mycket dråpligheter och lyckligt slut. Men jag hade nästan allra roligast åt hur lik den var Love, Theoretically.

* akademisk miljö (uttalad USP för denna serie. Fördel här att det handlar om biologi som jag vet mindre om och därmed inte kan uppfatta eventuella fel)

* ung, smal, snygg, ensam, fattig kvinnlig hjältinna som älskar sin forskning och skräpkultur (LH även socker och fett, kontra LT där hjältinnan har diabetes)

* hjältinnan "dejtar inte" och har inte haft en kärleksrelation på flera år. Hjälten sysslar på sin höjd med tillfälliga förbindelser.

* hjältinnan bor med sin bästa kompis i ett boende de knappt har råd med men där det ändå finns kackerlackor. Och en eh, matsalsskänk? (credenza) Kompisen är jättebra på känslor och hjälper huvudpersonen att utvecklas och komma vidare i sitt liv (okej då, de är faktiskt tre vänner i den här boken)

* något äldre, stor, snygg, vältränad, rik, etablerad äldre manlig hjälte (denna gång med kolsvart hår, jfr LT blond). Har häftigt humör och stark beskyddarinstinkt.

* manliga huvudpersonen suktar länge efter kvinnan, men hon fattar ingenting eftersom hon "inte är nåt att ha"

* en spelad/fejkrelation spelar avgörande roll i intrigen

Sedan finns det förstås skillnader också, i ålder, vetenskaplig disciplin, temperament (Elsie i LT har betydligt mycket mer personlighet än Olive i LH). Men en krypande känsla av att läsa samma bok igen är svår att komma undan.

En sista liten anmärkning på något som stör mig. Man skriver ju som man vill, men... Hazelwood är noga med att det ska finnas karaktärer med olika bakgrund och sexuell läggning i hennes romaner och att detta ska vara uttalat men "inget kontigt", men VARFÖR måste då huvudpersonerna vara vita, smala, snygga cispersoner och VARFÖR gillar hon small/tall-tropen så mycket och VARFÖR måste hjältinnan vara en damsel in distress som ska räddas av en äldre, rikare man? På nivån att det hade känts befriande om hjältinnan inte haft utstickande revben, ont om pengar eller varit kort. Ge mig samma story fast med en kvinnlig professor och en ung manlig doktorand? Eller åtminstone en där kvinnan har hälften av det skinn på näsan som bästa kompisarna har i LH och LT?

Trekropparsproblemet

Hallå?
Är du där?
Är du kvar?
Hallå, finns det nånting kvar?

(Markus Krunegård - Stjärnfallet)

Tilltalar alltså mitt läsflyt, som verkar ha dragit på semester på obestämd tid. Okej då. Jag harvar väl på med mina bokcirkelböcker så länge då.

Trekropparsproblemet, eller The three body problem som den heter på engelska (eller  三体 som den heter på kinesiska (bara för att stila lite, är många ljusår ifrån att kunna läsa kinesisk skönlitteratur)) är aktuell som serie på någon strömningstjänst, och togs därför upp av fysiska bokcirkeln.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen utan att det blir för mycket spoilers. Händelser under kulturrevolutionen ger långtgående konsekvenser för jorden i nutid, eller något sådant? Romanen inleds hur som helst brutalt med ett kapitel där flera vetenskapsmän mister livet för att deras forskning och undervisning anses vara för "reaktionär". En som klarar sig undan med livet samt ett stort fett trauma i behåll är den unga fysikern Ye Wenjie. Hon, och traumat, visar sig få en avgörande roll för mänskligheten.

Det är spännande att läsa någonting som är kinesiskt, samtida och inte "finkulturellt"; det känns som att ganska få verk sipprar igenom till västvärlden. Eller också är jag bara ignorant. Hur som helst läste jag den svenska översättningen av Anna Gustafsson Chen och tyckte att hon gjorde ett bra jobb. Efter att ha diskuterat med övriga cirkeldeltagare verkar det dock som att den engelska översättaren Ken Liu gjort ett ännu mer grundligt jobb (främst i form av fotnoter) med att ge en icke-kinesisk läsare kontexten som krävs för att helt förstå handlingen. Kanske läser jag boken igen på engelska så småningom, för att jämföra.

Fast kanske inte. För jag upplevde boken som tidvis seg. Jag tyckte att det var för mycket vetenskap, vilket medförde en intressant cirkeldiskussion om vad science fiction egentligen är. Förväntas man vara teknikintresserad som sci fi-läsare? Eller räcker det att liksom vara nyfiken på de eventuella problem som ny teknik kan medföra?

Med det sagt tyckte jag bitvis att boken flöt på bra, och det kan mycket väl hända att jag läser även de två uppföljarna så småningom. Även om det mest är på grund av Kinakopplingen.

Ond bråd död i Venedig

Så fort jag bestämt att jag ska åka någonstans långt och länge, väcks mitt läs-sug till liv. Jag brukar vilja läsa åtminstone en bok som utspelar sig i samma område som resmålet. Det blir som en rolig del av förberedelsen inför resan.

I sommar ska vi tågluffa söderut och ut i Europa. Ett av våra planerade stopp blir Venedig. Jag har dessutom länge tänkt att det hade varit roligt att läsa en deckarserie från början till slut. Därför fick det bli Donna Leon, vars deckare utspelar sig i just denna italienska stad, som gick före alla andra böcker på min läslista.

Ond bråd död i Venedig gavs ut på svenska 1992 och det märks att den har några decennier på nacken. Huvudpersonen, poliskommissarie Guido Brunetti, får i uppdrag att lösa ett mord på en högt ansedd dirigent som dör mellan första och andra akten under en föreställning. Mordvapnet: cyanid i kaffet.

Bokens ålder märks tydligast på tillvägagångssättet för utredningen av mordet. Här finns inga mobiler att googla med eller ringa ifrån, inga snabba datorer och övervakningskameror som kan ta reda på var de misstänkta befann sig vid dådet. Istället måste han personligen gå runt (eller via telefon) och fråga ut personerna som befann sig i den mördares närhet, Det är en väldigt analog och inte minst långsam process, för nya ledtrådar leder till nya intervjuer, och Brunetti är så duktig att han inte behöver anteckna något. Hur han sedan löser fallet går mig över huvudet. 

Det är vinter i Ond bråd död i Venedig. Staden är kall och tom på turister, men jag tycker ändå att Leon skildrar staden ganska sympatiskt. Kanske läser jag andra delen i serien och lär känna Brunetti lite mer, men det blir nog först när jag kommit hem.