Supermat

Supermat är skriven av Helena Nyblom, legitimerad läkare, medicine doktor samt retuscherad hurtbulle på bokens omslag. Den handlar inte helt oväntat om naturliga sätt att förbättra sin hälsa genom att äta vissa extra nyttiga födoämnen.

Efter en kort inledning om matens inverkan på våra kroppar och vårt åldrande, med förklaringar av begrepp som fria radikaler, fytokemikalier och GI fungerar boken lite som en uppslagsbok där 18 särskilt nyttiga livsmedel presenteras i bokstavsordning. Utöver beskrivningar av hur just denna mat gynnar oss finns tips på enkla sätt att få i sig vart och ett av livsmedlen samt rekommendationer och recept.

Uppslagsboksformatet är ganska lyckat även om det leder till att viss information repeteras både tre och fyra gånger. Skulle inte texten få oss på bättre mattankar är många av bilderna så vackra och tilltalande att de gör en sugen att ändra lite på sina kostvanor. Jag är dock något skeptisk till recepten, vissa verkar goda men många är ganska dyra och jag undrar om det verkligen är Nyblom själv som komponerat dem.

Den stora behållningen med den här boken är att man slipper det mesta av pekpinnarna och förbuden, genom att den lägger ett tydligt fokus på vad vi faktiskt ska äta snarare än på vad vi ska undvika. I en tid då det ofta fokuseras på kaloriantal och varningar mot enskilda substanser verkar begreppet näring inte längre användas särskilt ofta. Dock kan jag tänka mig att en person som äter enligt författarinnans rekommendationer sällan har utrymme för övrigt ätande då den sammanfattande lista jag gjorde över hur ofta man ska äta allt från blåbär (dagligen) till lax (minst tre gånger i veckan) blev mycket omfattande.

Bokens innehåll känns inte helt uppdaterat vilket är föga förvånande med tanke på att den kom ut 2007. Bara bilden i det här inlägget är faktiskt över två år gammal, så länge har jag låtit boken samla damm i bokhyllan, så jag har väl bara mig själv att skylla. Jag råder andra som har den hemma att ta fram den och bläddra en stund, men för den som vill ha senaste nytt från den vetenskapliga grenen av kostläran rekommenderar jag något lite nyare.

Norwegian wood

"Det är därför jag skriver det här. Jag är den sortens människa som måste formulera världen på papper för att kunna förstå den."

Jag tänker på snöfall och syréner,

känner smaken av ett aprilregn. Det är sista maj.

Någon öppnar en dörr i hjärtat och går ut.

*

Andra (mer utförligt) om Norwegian wood, Haruki Murakami:

bokblomma, bokhora, bokmania och böcker, böcker, böcker...

Cathys bok

I egenskap som ”galen exflickvän” bryter sig Cathy in hos, vad hon i början trodde var, Victors farbrors hus. Inget konstigt med det, förutom att hon, när hon oskyldigt stack ner handen i brevlådan, hittade ett brev adresserat till Victor personligen angående fastighetsskatt. Nå, nu höjer alla lite grann på ögonbrynen kanske, och tänker att de kanske har skrivit fel adress, för Victor kan väl inte äga ett jättestort hus? Han vaktar ju det bara, under tiden som farbrodern är ute och gör vad det nu är han gör. Men, vadå, konstiga saker händer väl hela tiden, som till exempel: att Bookbirds oförklarligen blir dagens blogg på blogs of note och att den hårde killen från Chino blir ihop med TAYLOR TOWNSEND (vars hysteriska beteende kan liknas med berättarjaget) av alla människor i Orange County. Sedan går det upp för Cathy, och för oss i egenskap av dagboksläsare, att Cathy aldrig träffat Victors farbror en enda gång. Existerar han ens? Varifrån kommer alla pengarna? Har det någonting med maffian att göra? Och så spinner det vidare, det blir allt trassligare och, bokstavligen, mindre trovärdigt. (Jag tyckte att storyn var löjlig och kommer med största sannolikhet inte att läsa de andra böckerna i serien, men så är jag också en aning äldre än den tilltänkta åldersgruppen.)

För att inte avslöja allt för mycket av själva handlingen är det kanske lättast att fokusera på objektet Cathys bok som, efter lite googlande, fick mycket uppmärksamhet redan före utgivningen. Säkert på grund av allt arbete med boken, för att göra det så interaktivt för läsaren som möjligt. Först av allt dagboksformen och marginalklottret. Sedan har de tryckt upp servetter, brev, tidningsurklipp, dödsattest, sidor ur Cathys skissblock m.m. som de har lagt i en plastficka, förseglat med röd tejp och på den en text: Em – here’s the proof. Keep it safe. Cathy. Här ges en möjlighet att följa Cathys fotspår samtidigt som man läser. På wikipedia går det att läsa att det är en "Young Adult novel with Alternative Reality Game elements".

Som om inte det var nog, människorna bakom trilogin om Cathy Vicker har även gjort det lätt för läsare/fans runt om i världen att prata om berättelserna i en annan virtuell värld, med andra ord: c-y-b-e-r-s-p-a-c-e (läs: flickr, youtube, myspace och ett eget forum). Det finns till och med en app som man kan ladda ned och lösa mysteriet där istället (man får chansen att höra ringa numret på bokens framsida och (!!!) höra Cathys telefonsvarare). Det hade i och för sig varit bättre, eftersom bevismaterialen är så många att det tar en väldigt lång tid att ta fram allting i ordning, samtidigt som man läser.

Minns ni förresten bloggen Black Ascot? Den skrevs av en destruktiv flicka vars livsöden slutade med självmord, men egentligen var det en enda PR-kupp från Malmö Opera. Det fanns ingen Erika. Och det finns ingen Cathy heller. Skillnaden mellan Black Ascot och Cathy är att i man Cathys fall inte försöker få henne att verka verklig (inte så verklig åtminstone - det vill säga: inte kommunikativ med sina fans), utan det är bara för att sprida information om böckernas existens och de lägger ner otroligt mycket tid (och förmodligen pengar) för att göra det.

På svenska har det bara kommit ut två av tre hittills, vad jag kan hitta – Cathys bok och Cathys nyckel. Den tredje, Cathy’s ring, gavs ut på originalspråk 2009. Sean Stewart och Jason Weisman står för manus. Cathy Brigg har illustrerat.

What's in your bookish purse?

Det här hade jag i min tygpåse torsdagen den 26 maj: kalender, brev, pennskrin, solglasögon, Norwegian wood av Haruki Murakami, nycklar, lypsyl, mobiltelefon och plånbok.

/I eat words/

Ett litet hål i mörkret

Hur många förluster kan en person stå ut med innan mörkret helt uppslukar en inombords? Calle har redan förlorat sin pappa och farfar, inte ska väl farmor också försvinna, trots hennes starka hjärta?

Tyngden är som bly och likförbannat oåtkomlig, den går inte att r a d e r a .

Calle går givetvis inte längre på lektionerna. Han har börjat flyta iväg. Besöker farmor varje dag på sjukhuset, fotograferar en haltande duva som han sedan hittar död. Alla bara dör. Men inte farmor. Nej, inte farmor som alltid skrattar. Hon har ju ett sådant starkt hjärta. Det säger de ju. Även om hon har börjat hosta så hemskt.

Jag borde kanske nämna något om Calles mamma, lillebror Örjan och Örjans marsvin Svante som också är ledsna, såklart, men det här är Calles bok raktigenomhjärtat.

Tonen är litegrann som hos Gunnar Ardelius och Björn Sortland, fast vad vet jag. Det kan lika gärna vara för att Ingrid Olsson använder sig av samma teknik som de; korta meningar och lite text på varje sida. Inga onödiga ordspill. En sträckläsningsvarning känns också befogad, eftersom meningarna är så korta att det går så fort, det går inte riktigt att hindra att ögonen far iväg till nästa rad och nästa sida. Dessutom vill jag veta vad som kommer att hända, om klumpen som bildats i magtrakten kommer att lösas upp av sorg eller lycka eller inte alls.

Vänta! Det finns något mer. En doft av nyduschat. En röd halsduk. Ett hål i mörkret där ljuset sipprar in.

Médiathèque

Igelkottens elegans

Det finns en enorm hyllningskör enkom för solisterna Renée Michel och Paloma Josse - den ena en portvaktstant som lever ett dubbelliv tillsammans med sin katt Leo (döpt efter den store Tolstoj) och den andra en överbegåvad (men inte så att en blir avundsjuk och störs av det för att en inte var lika insiktsfull i samma ålder) tolvåring med självmordsplaner. De arbetar och lever i en värld som inte skapades för dem, utan för välbärgade människor som inte kan citera Feuerbach eller insett att katter inte är människor. Åh, jag vill bara krypa in i deras gömställen och fråga om jag får dricka te med dem och prata om allt möjligt.

Andra personer som är värda att nämnas för deras enastående prestationer: Kakuro Ozu (japanen som förändrar allas liv) och Manuela (städerskan, tillika Renées bästa väninna).

Inte minst i hemlandet Frankrike omfamnar man författaren Muriel Barbery för hennes "intelligenta berättelse", som även har blivit film och vunnit ännu flera hjärtan. Även bookbirds' andra halva, blåmesen, tyckte omätbart mycket om och skrev att den tillhörde kategorin "böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas".

Med det i bakhuvudet packade jag förstås ner Igelkottens elegans i resväskan och tog med mig den ända ner till Frankrike, när jag skulle besöka vår ovannämnda fågel. Den njöts med omsorg, det ska jag säga er, lite i taget, men tog alldeles för snabbt slut ändå. Kan inte säga att jag sällar mig i kören, eftersom det känns som att någonting saknas, eller möjligen uteblev/valdes bort. Besviken? Överraskad? Kanske. Ja, lite. Men hallå, låt er inte slås ned, för det här är en mycket bra bok! ++++ till världens sanna rörelser och Kakuro Ozus toalett (och lite till).