Tyngden är som bly och likförbannat oåtkomlig, den går inte att r a d e r a .
Calle går givetvis inte längre på lektionerna. Han har börjat flyta iväg. Besöker farmor varje dag på sjukhuset, fotograferar en haltande duva som han sedan hittar död. Alla bara dör. Men inte farmor. Nej, inte farmor som alltid skrattar. Hon har ju ett sådant starkt hjärta. Det säger de ju. Även om hon har börjat hosta så hemskt.
Jag borde kanske nämna något om Calles mamma, lillebror Örjan och Örjans marsvin Svante som också är ledsna, såklart, men det här är Calles bok raktigenomhjärtat.
Tonen är litegrann som hos Gunnar Ardelius och Björn Sortland, fast vad vet jag. Det kan lika gärna vara för att Ingrid Olsson använder sig av samma teknik som de; korta meningar och lite text på varje sida. Inga onödiga ordspill. En sträckläsningsvarning känns också befogad, eftersom meningarna är så korta att det går så fort, det går inte riktigt att hindra att ögonen far iväg till nästa rad och nästa sida. Dessutom vill jag veta vad som kommer att hända, om klumpen som bildats i magtrakten kommer att lösas upp av sorg eller lycka eller inte alls.
Vänta! Det finns något mer. En doft av nyduschat. En röd halsduk. Ett hål i mörkret där ljuset sipprar in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar