Råd till dig som är stressad och trött

Säg att du är en ängslig tant utan att säga att du är en ängslig tant.

Två psykologer inriktade på stress, Giorgio Grossi (som låter som en mysfarbror, med mycket lätt brytning) och Åsa Jeding (låter precis som Ann Wilson som var domare i Let's Dance förr) pratar provocerande långsamt om saker man själv kan göra för att känna sig mindre stressad och trött.

Utöver grundläggande egenvård: sov på natten, ät regelbundet, träffa människor och rör på dig som skummas igenom i början har Grossi/Jeding följande fem råd:

1. Ta mikropauser. Visst blir man lite provocerad av förslaget att detta skulle göra skillnad? Grossi/Jeding trycker på att mikropausen ska belasta det du inte belastar under huvudaktiviteten. Typ om du har ett kognitivt krävande jobb, ta fysiskt aktiva mikropauser och vice versa. Man kan alltså inte pausa från ett kontorsjobb genom att för nöjes skull skriva ett inlägg på sin bokblogg... eller genom att kolla telefonen. Typiskt.

2. "Unitaska": gör en sak i taget. Bara en sak i taget. Ingen podd när du diskar med andra ord. Öva mindfulness istället. Typiskt.

3. Försök göra dina dagar randiga: ett mer grafiskt sätt att beskriva att det är bra att växla mellan mentalt och fysiskt krävande aktiviteter under dagen.

4. Acceptera dina tankar och känslor: träna på att observera och låta vara. "Just nu har jag en tanke som säger att jag gjorde bort mig", "just nu har jag en känsla av oro". Lägg ner racketen istället för att lägga energi på tanketennis ("jag gjorde bort mig", "nej det var inte så farligt", "jo jag är en klant", "jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång" etc etc - ingen sida kommer ändå att vinna.)

5. Prioritera: fundera ut riktningen i din livskompass. Hur vill du vara i dina relationer, hur vill du vara i ditt arbetsliv, hur vill du vara på din fritid? Observera att det inte rör sig om att sätta upp mål, utan om att ha en bild av vilken riktning du vill gå i.

Dåliga råd? Absolut inte. Nya råd? Nej, men en bra repetition av saker jag redan hört. Tråkiga råd? Kanske lite. Det finns väl helt enkelt inga roliga sätt att bli mindre trött/stressad.

Boken innehåller flera enkla, konkreta övningar som man rekommenderas att göra flera gånger och enligt uppgift enkelt ska hitta tillbaka till genom titelspåren i ljudboken. Dessa existerar dessvärre inte i biblioteksvarianten, och jag släpper omedelbart tanken på att upprepa en enda av dem.

En intressant diskrepans i boken: att de pratar om att göra förändringar gradvis genom myrsteg. Och sedan säger saker som: från och med nu ska du i en hel vecka ta mikropauser slaviskt enligt timer, först därefter kan du anpassa efter vad som passar dig.

Well. Självhjälp är vad självhjälp är, men den här boken kändes rimlig.

Fru Gregorius

Eftersom jag nyligen läst Doktor Glas blev jag nyfiken på denna nya lilla roman av Åsa Nilsonne. Fru Gregorius är Nilsonnes tolkning av den klassiska romanen, skildrad från Helga Gregorius perspektiv och utifrån premissen att Doktor Glas helt och hållet missförstått hela situationen kring makarna Gregorius äktenskap.

Jag ställer mig tveksam till detta romanprojekt. Naturligtvis kan Nilsonne inte skriva på 1890-talssvenska, och hon har tydligen fått hjälp att rensa texten från anakronismer, men det känns ändå fel när hon skriver saker som:

"Kvinnors skvaller", säger männen föraktfullt.

Och bakom föraktet anar jag en oro.

Det skulle förvåna mig om deras manliga nätverk - polisens system med tjallare, eller militärens med spioner - var lika omfattande och lika pålitliga som våra."

Både orden och många moderna feministiska åsikter gör att Helga känns fejk och att alltihop känns som en efterhandskonstruktion, vilket det ju för all del också är.

I en Harry Potter-podcast som jag lyssnar på när jag behöver vila huvudet återkoms det ständigt till vad som är canon (kan man översätta det med kanon? Känns inte helt 100), alltså finns bekräftat i böckerna, och head canon, något man som läsare bestämt sig för att tro även om det inte kan bevisas. Det här känns som Åsa Nilsonnes head canon kring Doktor Glas och för min del hade det faktiskt fått stanna därvid.

Även om Fru Gregorius innehåller ett gäng gulliga blinkningar till originaltexten, som

och

blir den knappast ens en blek kopia av originalet. Vilket kanske säger mer om Doktor Glas än om Fru Gregorius. Den förra har ändå blivit en klassiker av en anledning.

Tydligen har även Bengt Ohlsson skrivit spinoffs, först en om Gregorius och nu en om Helga. Lite nyfiken blir jag, men misstänker att jag skulle bli precis lika besviken av dem.

Dunning-Kruger-effekten

Flera gånger har jag scrollat förbi denna roman i kategorin "Bibliotekarierna tipsar" i e-biblioteket för att jag trodde att det var en fackbok om Dunning-Kruger-effekten. Dunning-Kruger-effekten är enkelt forumlerat fenomenet att man kan vara för dum för att fatta att man är dum. Det var alltså inte en fackbok om detta Andrés Stoopendaal hade skrivit, utan en roman om en snart trettioårig Göteborgares framfart under värmeböljan 2018.

Huvudpersonen ägnar sig under denna period åt att jobba deltid på en kommunal enhet som lyder under MSB, supa, skriva, fundera över sig själv och ta hand om sin flickväns hund. I ärlighetens namn händer inte särskilt mycket. Vi får ta del av huvudpersonens överlägsna, pretentiösa tankar, uttryckta i alldeles för långa meningar och med massor av "svåra" ord. Exempel: "Dels, som jag uppfattade det, denna (för hennes egen klass) fullständigt hemtama och hem-lika lyx och dels - dold - som en ytterst obscen leksak i ett Kinder- eller snarare Fabergéägg - inom denna suveräna manifestation av status, rikedom och prestige, kultur och impeccable taste - dess fullständiga, hemliga och o-hem-lika motsats: Missbrukets trasor och trasighet; en veritabel cancersvulst."

I början tycker jag att det är lite kul, jag ler i mjugg åt det högtravande, tänker att det definitivt är huvudpersonen som är så dum att han tror han är smart. Men efter ett tag blir jag ganska less, det är mycket snack och lite verkstad. Särskilt uttråkad blir jag av den så kallade Houellebecq-texten som är ett av huvudpersonens egna alster. Helt klart är huvudpersonen mer intresserad av teorier än vad jag tydligen är. Jag är väl vad han beskriver som en normie, eller till och med en NPC.

Efter en blöt festkväll inträffar dock en nära ögat-upplevelse som får huvudpersonen att börja ifrågasätta sina livsval. Han tar en paus från supandet och förefaller börja uppskatta sin omgivning mer. Kanske påbörjar han sin resa mot att också bli en normie och gilla läget? Kanske är det en s k bildningsroman, kanske inte. Jag tycker liksom inte att huvudpersonen känns genuin, eller autentisk som han skulle ha sagt, varken före eller efter sin lilla inre resa. Det känns som att han bara spelar.

Det här tar jag med mig från denna bok: kanske lärde jag mig lite mer om Jordan B. Peterson? Jag började definitivt fundera på om jag borde läsa något av Houellebecq, även om denna bok kanske snarast är ett argument mot.

Kan inte säga att jag rekommenderar denna bok men den skulle säkert vara intressant att jämföra med exempelvis J.D. Salingers Catcher in the rye.

Efterklang

Fysiska böcker. Något av det bästa som finns, eller hur? Och ändå så styvmoderligt behandlade i blåmesens bo för tillfället. Något man läser en snutt i någon gång ibland, så att man nästan glömmer bort vad boken handlar om mellan varven. Inte som med de elektroniska böckerna, näbben i luren varje dag, kontinuitet. Är det formatet, eller är det innehållet?

Efterklang av An Yu kom med posten i maj, och det dröjde inte länge innan jag öppnade den. Men den hade inte samma omedelbara dragningskraft på mig som Slöseri eller Jag sjunger och bergen dansar. Jag fick liksom treva mig fram genom den här boken. Lite trögt kändes det. Ibland glimmar det till, något väcker mitt intresse, någon rad känns extra klok, handlingen tar ett språng i någon riktning, men så falnar det igen.

Huvudpersonen heter Song Yan och verkar vara en grav people-pleaser. Eftersom hennes pappa är konsertpianist har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka gå i hans fotspår, men numera arbetar hon som pianolärare för barn. Hon är gift med Bowen (oklart om detta är ett för- eller ett efternamn och vad han möjligen heter mer) som mest verkar vara intresserad av sitt jobb och att hålla allt jobbigt han gått igenom tidigare i livet prydligt nedtryckt under ytan. När boken tar sin början har Song Yan, Bowen och den senares mamma just flyttat till en ny lägenhet. Att bo med svärmor är inte friktionsfritt, men det är väl i ärlighetens namn inte heller förhållandet med maken. Så börjar Song Yan drömma om nån sorts svampspöke, och det börjar komma underliga leveranser av svamp till dörren. Dessa leder så småningom till ett oväntat möte, som i samklang med ett oväntat telefonsamtal vänder Song Yangs tillvaro över ända.

Jag har försökt låta bli att läsa recensioner för att inte bli påverkad innan jag läst klart, men när jag scrollat förbi denna titel i e-boksappen har det stått något om "man vet aldrig vad som ska hända på nästa sida" och det kan jag hålla med om. Kanske är det därför det känns trögt, jag vet inte vart jag är på väg och kan tydligen inte vila i det.

När jag skrev om Alla nattens älskare kommenterade Stjärtmes att upprätthållande av status quo verkar vara intressant i litteratur från öster. Något sådant behöver man inte oroa sig för här. Däremot finns definitivt obekymret kring vad som är verkligt och inte, som jag känner igen från Haruki Murakami. Vad är på riktigt, vad är en dröm eller en fantasi? Vad är i själva verket en metafor? Det verkar inte spela så stor roll.

An Yu skriver på engelska och i original heter denna bok Ghost music. Efterklang är väl inte en dålig översättning, men... tappar man inte något, ändå? (Av någon anledning börjar jag nynna på Anna Järvinens Nattmusik, utan att ens minnas att den hette just så). På samma sätt har raderna som gjorde svamparna till toner på ett notblad blivit oregelbundna och mjuka och kanske ska föreställa stiliserat mycel istället. Antagligen är det också för att boken är skriven på engelska som den helt saknar kommentarer gällande den kinesiska kulturen eller språket. Visst kan jag googla tecknet för svala (宴... eller möjligen 燕) och visst framgår det av texten vad en jianbing är. Men jag uppskattar nog faktiskt handhållningen man ofta får genom ett par väl valda ö.a.

The night tiger

Via en av mina bästa källor för utländsk litteratur, tidskriften Karavan, hittade jag 2020 denna oupptäckta diamant. Yangsze Choo är enligt tidskriften en av Malaysias mest intressanta samtidsförfattare just nu och som gärna skriver utifrån en historisk kontext blandat med vidskepelse och gamla sägner, som hon gör i The night tiger. 

Handlingen utspelar sig i 1930-talets Malaysia, som under denna tid var en brittisk koloni. Läsaren får främst följa två personer, tjänstepojken Ren och den unga tjejen Ji Lin, vars vägar är förutbestämda att mötas.

Romanen inleds med att Rens husbonde tvingar honom att avge ett löfte, strax innan han dör: att återföra hans förlorade finger till hans grav och gräva ner det med resten av kroppen. Det är en gammal kinesisk vidskeplighet som säger att om inte den döda kroppens alla delar återbördas ner till jorden efter 49 dagar, kommer själen att vara vilse på jorden för evigt.

Den unga tjejen Ji Lin jobbar om dagarna som lärling hos en sömmerska, men på kvällarna jobbar hon i hemlighet på en danshall, kanske nattklubb? (eng: "dance hall") för att tjäna ihop extra pengar så att hennes mamma kan betala av sin skuld från mahjongspel. En kväll, hennes 44:e på nattklubben, dansar hon tango med en försäljare som inte kan hålla händerna i styr. När han gjorde en skarp vridning förlorade hon balansen och var tvungen att ta tag i hans ficka, i vilken hon fann en liten cylinder av glas som hon tog. Först efteråt, när försäljaren hade gått, vågade hon öppna handen och upptäckte att i cylindern låg ett torkat avhugget finger.

Det är nu ett tag sedan jag läste ut The night tiger, men jag vill minnas att jag tyckte att det var spännande ända fram till sista sidan. Historien är sprängfylld med östasiatisk vidskepelse, förutom ovannämnda finns det till exempel också en tro att tigrar som äter tillräckligt många människor själv kan förvandla sig till en människa och gå bland dem som vem som helst. Ett annat exempel är att siffran fyra för med sig otur, eftersom ordet på kinesiska låter som ordet "dö" - tänk er då att Ji Lins otur börjar på hennes 44:e arbetsdag, vilket måste betyda dubbelt så mycket otur. 

The woman in me

Jag vet inte vad jag vill läsa just nu, läser för att fly återgången till vardagen, låt postsemesterångesten vara över snart, snälla? Så jag läser Britney Spears självbiografi.

The woman in me, skriven av Spears och okända samarbetspartners, har ett direkt tilltal och går rakt på sak. Det är tydligt att språket och stilen är enkelt, fritt från finesser. Kanske är meningen att det ska kännas som att man sitter och lyssnar på Britney som pratar om sitt liv? Helt klart är att Britney inte har några större litterära ambitioner; hon vill bara ge sin sida av saken.

Spears tar oss igenom sitt liv, från uppväxten i småstaden Kentwood, Louisiana, präglad av relativ fattigdom och en alkoholiserad pappa men också av glädjen i att sjunga, dansa, spela basket. Vid fem års ålder vinner hon en första lokal danstävling och så småningom börjar hon åka på auditions för större uppdrag. Hon beskriver sitt genomslag vid femton års ålder och hur hon i det stadiet hade någon sorts kontroll över sitt arbete, till exempel själv fick bestämma hur videon till ...Baby one more time skulle se ut. Samtidigt inleds en livslång destruktiv relation med pressen.

Så småningom kommer vi till 2008, året för det berömda sammanbrott som ledde till att hon sattes under förmyndarskap i tretton(!) år. Enligt henne själv bad hon domstolen att ge henne vilken förmyndare (eller är det god man) som helst, bara inte hennes pappa. Såklart blir det ändå han som får uppdraget och, enligt Britneys uppgift, genast börjar styra hennes liv med järnhand. Om hon säger nej och inte samarbetar hotas hon genast med att inte få träffa sina barn mer.

Jag betvivlar inte att vi får höra Spears sanning, säkert censurerad av någon som vet vad man kan och inte kan skriva utan legala påföljder, men ändå med ett stort mått av frihet. Ändå är det svårt att förstå hur hon hamnade i denna legala soppa och inte förmådde ta sig ur den. Det är uppenbart att hon mådde jättedåligt, vilket hon också själv skriver. Mycket av det hon beskriver att hennes familj tvingade henne till - läkarbesök, terapi, vad som ändå låter som en rimlig mängd motion - låter också som rimliga hälsofrämjande åtgärder. Andra, som att detaljstyra vad hon fick och inte fick äta, och sätta henne på att jobba och turnéra intensivt, verkar ytterst tveksamma. Hur mycket av hennes beskrivning av det själadödande förmyndarskapet är det hon upplevde i stunden, hur mycket är anpassat efter #FreeBritney-rörelsens uppfattning?

Har jag fått en tydligare uppfattning om vem Britney Spears egentligen är, efter att ha läst hennes biografi? Absolut inte, snarare är jag mer förvirrad. Inte heller förstår jag vad hon menar med kvinnan inom sig, den hon strävar efter att befria. Vad jag fick var dock en sammanfattning av hennes karriär som absolut inte var ointressant. Britneys första skiva var en av de första i min lilla samling, men när hon gled från pop mot r'n'b/edm/dance blev jag allt mindre intresserad av hennes musik. Den här boken fyllde i några av mina popkulturella kunskapsluckor.

the princess saves herself in this one

Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?

Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.

Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:

"I. he calls me
   gorgeous.

 II. he reads
      all my favorite books
      & then asks for
      more.

III. he knows
      exactly how to make my coffee.
      ("light & sweet,
       just like you," i
       always joke to him)

IV. he asks me
      how i am doing
      every single day
      & he
      genuinely
      cares to hear
      the answer.

 V. best of all,
     i know he will
     still love me
     when he
     wakes up
     tomorrow morning.

- five things you made me think weren't possible"

har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.

Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.

I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.

På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.