Vårsläppslängt 2017, del 5 av 5: maj och juni

Sista delen är här! Jag har hamnat så långt efter med dessa inlägg att allt redan är utgivet, men jag längtar inte mindre för det. Information om böckerna är hämtade från förlagens hemsida.

Maj


Den osannolika kärleken är en romantisk komedi full av färgstarka karaktärer, vass satir över Londons dekadenta och ibland absurda konstvärld, och ställer frågan: vad är du beredd att göra för konst, pengar – eller kärlek?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.



Linnea Wikblad blandar humor med en mix av både lätta och avancerade recept där läsaren själv får utrymme att testa sig fram. Med få pekpinnar och en del ifrågasättande av gamla sanningar, som att gjutjärnspanna är det enda rätta eller att man bör använda samma vin I maten som man dricker TILL den. Hos Killmaterskan går det nämligen alldeles utmärkt med vilket billigt tetravin som helst i såsen. Även i glaset om det kniper ...

Look av Solmaz Sharif var fjolårets mest omtalade diktsamling i USA och nominerades till såväl National Book Award som PEN Open Book Award. Nu finns den i svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida.

Genom att utgå från uttryck i försvarsdepartementets militära ordbok ger Sharif prov på det våld som utförs mot språket, hur eufemismer används för att sterilisera det, kontrollera dess påverkan och underminera vår gemensamma beslutsamhet. Med lyrisk precision använder hon sig av listor, protokoll, brottstycken, brev för att vända terminologin och därmed blottlägga språkets och krigets förövare.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt.

En nyckel är försvunnen, och ingen tycks veta var den finns. Kan du hitta den? I huset bor ett helt gäng knasiga figurer. En är stor som ett berg (och byter färg), en annan är bagare och har problem med sina fjorton barn som äter upp bullarna innan de nått ugnen. På vinden finns en magisk karusell, och någonstans försöker ett skamset spöke städa sin stökiga lägenhet. Och hur ska det gå för ex-mannekängen Aila som längtar efter en snäll pojkvän att åka till Mallorca med?

Periodiska systemet är på samma gång självbiografisk skrift och en reflektion över den mänskliga naturen såsom förbunden med den materiella kemin. I 21 kapitel, rubricerade som grundämnena, berättar Auschwitz-överlevaren Primo Levi på den klaraste, vackraste prosa om sina släktingar och kamrater, från förkrigsåren i hemstaden Turin, via krigsårens partisankretsar, fram till att han deporteras, som anti-fascistisk partisan och jude, till lägret.

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.


Yann Andréa Steiner är en av Marguerite Duras allra sista böcker. Nu finns bara det viktigaste kvar: Kärleken, skrivandet och hatet mot nazisterna. Här berättas om Yann, Duras 38 år yngre beundrare som flyttar hem till henne och blir en litterär gestalt, om den förbjudna förälskelsen mellan en pojke och en koloni­ledare, om Théodora Kats – judinnan vars liv Duras aldrig lyckades skriva, om strejken i Gdansk 1980 och om David som följer med en haj ut på världshaven. Duras gestaltar kärleken, hur den än ser ut, och dess absoluta motsats: koncentrationslägren. Och skrivandet, alltid skrivandet, alltid på liv och död, lika starkt, djupt och skiftande som det ständigt närvarande havet.

Ömhetsmarker är en diktsamling med två signaturer. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen är mitt uppe i egna författarskap, och ur deras vänskap växer en gemensam text. Ibland kan läsaren urskilja de två författarnas egna röster, men det har också skett en sammansmältning av språk och kropp: ur detta uppstår en ny röst, ett möjligt rum och ett tillstånd som är skrivandets.

Juni


»En feberkurva över ett svårt fall av melankoli.« Så beskrev Anne Sexton sin tredje diktsamling, Leva eller dö (1966). Boken, som 1967 belönades med Pulitzerpriset och kom att bli hennes genombrott som poet, består av dikter skrivna mellan januari 1962 och februari 1966 och innehåller ett flertal av Sextons mest kända dikter. Här tematiseras, som titeln antyder, en vacklan mellan dödsdrift och livslängtan i en utlämnande och kompromisslös, men också lekfull och humoristisk diktning som slår en båge mellan det personliga och det universella.

Tidigare släpplängt 2017
Av - Inga kommentarer:
kategori(er):

Som stjärnor faller

När Tess mormor dör, flyttar hennes familj in i det gamla huset i Bäckafallet för att det inte ska stå tomt. Det betyder att Tess måste flytta ifrån sin bästa vän, Liv, och bort från ett liv hon känner till. Hon intalar sig själv och sina klasskamrater att hon inte är kvar efter sommarlovet, för då ska hon flytta tillbaka till stan. I början är det ovant och konstigt att vara i Bäckafallet, en plats som är så starkt förknippad med sommarlov. När hon börjar på den nya skolan är det januari och grått och sorgset. Tess känner sin mormors närvaro i väggarna och ibland till och med ser hon henne. I Tess klass går det en tjej som står ut bland de andra. De säger att hon blev konstig efter att hennes bästa kompis dog, nu är hon mest i stallet.

Sedan blir det sommar och Liv kommer och hälsar på. Två världar krockas, Tess gamla och nya, och Liv kommer dit med glädje och engagemang. Direkt när hon kommer vill hon starta ett filmprojekt. De ska göra en film om Tess och hennes mormor tillsammans. Och fastän det är skönt att Liv är där, är det också skönt när hon åker.

Sedan har vi Tom, som inte riktigt går att få grepp om, och hans älsklingshäst Stjärna. Genom Toms tankar får vi känslan av att Stjärna inte blir så omhändertagen som hon borde, i stallet där hon bor. Vi får också se glimtar av hans familj där medlemmarna slutat prata med varandra. Tess och Toms vägar korsas och gnistor sprakar till. För sin bästis Liv berättar Tess om en pojke hon har träffat och hur annorlunda han är. Tom lär Tess rida för att hon senare ska kunna ta hand om Stjärna. Men det är något mystiskt med Tom, varför kan han inte ta hand om Stjärna själv? Samtidigt som Tess får djupare känslor för Tom, får jag också det. Toms gåtfulla trådar knyts ihop mot slutet och det är både sorgligt och fint.

Bland mina bokbussbarn går Lin Hallbergs namn förlorat för hennes mest kända karaktärer, hästarna Sam, Sigge och Teddy, och jag har aldrig hunnit bekanta mig med Hallberg under de här två åren som jag har känt till dessa läskamrater mer än till namn och placering på biblioteket. Inte förrän nu i sommar, vilket jag så här i efterhand känner var en utomordentlig bra årstid, om jag någonsin skulle ha blivit introducerad för Hallbergs litterära värld.

 Som stjärnor faller är en stämningsfull roman. Även om hästar, i det här fallet främst en häst - Stjärna, har en viktig roll i historien, vill jag inte säga att det här är en bok (enbart) om hästar. Jag tror att den hästintresserade har större behållning av ridtermerna än en oerfaren, men jag tycker inte det ska låta historiens andra ämnen hamna i skymundan. Som stjärnor faller handlar lika mycket om vänskap, kärlek, döden och förändringar som uppstår i ens liv när man tvingas flytta från en plats man bott på i hela sitt liv. Hallberg strör lite övernaturliga inslag över det vardagliga och vips uppstår magi.
Av - 2 kommentarer:
kategori(er): ,

Vårsläppslängt 2017, del 4 av 5: April

Våren kom och gick och sommaren är nästan redan förbi. Här kommer den fjärde delen av totalt fem planerade från bokförlagens vårutgivning. Obs!! Jag gjorde denna lista i början av våren då jag bläddrade bland titlarna i Svensk bokhandels katalog. Den här listan kan därför innehålla en del fel, vad gäller t ex utgivningsdatum. 

Flyktingfrågan har kommit att genomsyra alla samhällsdiskussioner. Med stort engagemang berättar asylrättsjuristen och debattören Viktor Banke om människorna det handlar om, den farofyllda vägen till Sverige och mötena med myndigheterna.

Andrum handlar också om makthavare och medier, om det breda stödet för mottagandet men också om hur de restriktiva rösterna som vädjar till folks rädsla blivit starkare. Har vi kunnat ge de asylsökande skydd eller är det Sverige som behövt andrum från flyktingvågen?
Tack vare den teknologiska utvecklingen är behovet av mänsklig arbetskraft mindre än någonsin. Det välstånd som i början av 1900-talet krävde tio människors arbetsinsats kan i dag produceras av en enda människa. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av historien. Utbrändhet och stress ökar, jobb fylls av »tomt arbete« och pensionsåldern höjs.

I arbetssamhället är det ett självändamål att jobba – oavsett vad vi gör på jobbet.

I trettiotalets Paris, där det ena billiga hotellrummet liknar det andra, undervisar en ung kvinna sig själv i likgiltighet. Hon har undkommit en personlig tragedi och flyttat till Paris för att finna mod och självständighet. Hon intalar sig att aldrig förvänta sig något, i synnerhet inte vänlighet – och i synnerhet inte från männen. I morgon, beslutar hon sig, ska hon bleka håret blont.

När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer – men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma.

Samma kväll som Angola utropar sin självständighet tar Ludo det drastiska beslutet att mura in sig i sin lägenhet i Luanda. Där blir hon kvar i nästan 30 år. Hon överlever på grönsaker som hon odlar på terrassen och en och annan duva som hon lyckas fånga. När det blir kallt eldar hon upp sina möbler och böcker. På väggarna skriver hon ned sin historia.

Men en dag bryts hennes isolering av gatpojken Sabalu som lyckas klättra tio våningar upp till terrassen. Det blir början på Ludos väg tillbaka till livet.

År 1986 döms 15-årige Samir för att ha mördat sin styvmamma hemma i lägenheten i Tensta och blir inlåst på mentalsjukhus.

Alla instanser polis, åklagare, domstol och rättspsykiatri är övertygade om att pojken är den skyldige. Men de missar att det rör sig om ett falskt erkännande för att skydda den verklige gärningsmannen. När Samir några år senare berättar sanningen vill ingen tro honom. Inga förhör hålls med den utpekade gärningsmannen, och någon analys av de tekniska spåren, däribland Samirs blodiga kläder, görs inte heller.

För ett par år sedan började Anders Johansson, kriminalreporter på Aftonbladet, granska ärendet i podden #Fallet och lyckades gräva fram nya bevis. Nu, trettio år efter mordet, har domen rivits upp.




Lucy Barton återhämtar sig långsamt från vad som borde ha varit en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök verkar det som om deras trevande samtal om människor från förr skulle kunna få dem att hitta tillbaka till varandra. Men strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation. Och som tagit sig uttryck i Lucys flykt från den trasiga familjen, hennes önskan att bli författare, äktenskapet och kärleken till de två döttrarna.

På ett kafé mördas en kvinna av sin älskare och dör i dennes armar. I skaran människor nära händelsen finns Anne Desbaresdes, vars pojke tar pianolektioner i samma hus.

Anne, sysslolös och uttråkad hustru till den rikaste mannen på orten, påverkas mycket starkt av tragedin och måste gång på gång återvända till kaféet. Där träffar hon ett annat vittne till mordet, Chauvin, en av hennes mans anställda. Under stora intag av rött vin samtalar de om vad som kan ha hänt det unga paret – och varför han sköt henne. Långsamt märker de hur krafter som hotar deras jämvikt tar dem i sitt våld.

I tre pjäser som nyligen spelats på scener i Stockholm ger Sara Stridsberg röst åt fångna och suveräna, besegrade och odödliga.

Mer Sara Stridsberg på Bookbirds:


Genom Pesthuset och andra pjäser introduceras Kandre för första gången i bokform som dramatiker. Utgåvan innehåller den lekfulla Fyra röster, där rollerna innehas av syskonen Brontë, den uppsluppet satiriska Poeten och Kritikern, den existentiellt laddade Vilse om två tonårsflickor som möts i skogen, och den klaustrofobiska Tre veckor på jorden som korsar Beckett-stämning med gotisk fantasi. Titelpjäsen Pesthuset är en tät pjäs om två personer som sökt skydd undan pesten i ett isolerat hus. En oerhörd laddning byggs upp under de tjugo dagar som handlingen utspelar sig och gränsen mellan verklighet och mardröm löses sakta upp.

Ena stunden grälade Lili med sin make Dan, i nästa sekund såg hon honom dö i en bilolycka precis utanför deras hus. Tre år senare har Lili lyckats komma på fötter igen, med hjälp av sin stöttande syster Rachel och tack vare sina två små döttrar. Men trots att allt utifrån ser normalt ut, sitter Lili fortfarande fast i ett träsk av självmedlidande – hon saknar Dan och är trött på allas tjat om att hon måste gå vidare.

När Lilis arbetsgivare ger henne uppdraget att illustrera en flora – men inser att hon inte kan något om växtriket överhuvudtaget – anmäler de henne till en trädgårdskurs. Lili går motvilligt till kursen, där en brokig skara figurer samlats under ledning av den tystlåtne men stilige Edward. Och kanske kan solvarm jord, ny vänskap och spirande förälskelse väcka Lili till liv och få henne att blomma igen?

Möjligheterna är oändliga för en som är ung och lovande: tvärkonstnärliga projekt, zine, foto, matblogg, stickblogg, nästa generationsroman. Men varför göra någonting annat än vältra sig i självömkan, hemma i sina underkläder? Spleen är svårmod, olust, ennui, vemod, melankoli, håglöshet. Ord som frammanar bilder av bleka, attraktiva och mycket magra människor i olika tillstånd av upphöjt, intressant lidande. I denna serieberättelse undersöker Ulla Donner vad som står mellan henne och hennes nya fabulösa jag.

Ska en parodi uppfattas bara som kritik eller kan den också vara en förtäckt hyllning till föremålet för parodin? I många år har poeten Jesper Svenbro fascinerats av Arthur Rimbauds klassiska långdikt ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor” som parodierar den äldre kollegan Théodore de Banvilles blomsterrika bildspråk. Nu har han gjort en halsbrytande översättning av dikten och skrivit en inledning som både diskuterar poängen med Rimbauds parodi och kastar ljus över Svenbros egen poetiska praktik.

I denna tvåspråkiga utgåva har Jesper Svenbro – utöver sin inledning och översättning av dikten – fogat två brev från Rimbaud till Banville, Kerambos-myten, en parodi på Homeros, sina egna tankar om parodin som genre samt fylliga kommentarer till översättningen av Rimbauds dikt.

I ett slutet kvarter bestående av två parallella gator i centrala Tirana levde fram till kommunismens fall ledarna i Europas mest hemlighetsfulla land, folkrepubliken Albanien. Mitt i huvudstaden låg Kvarteret, där umgicks den politiska eliten och när någon av dem greps och avrättades var det inget man talade om - inte ens hemma vid köksbordet.

Peter Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret, från den kommunistiske diktatorn Enver Hoxhas änka till politbyråmedlemmar, deras familjer, livläkaren som skrev falska sjukintyg för att Hoxhas barn skulle kunna resa till Paris och städerskan som också putsade riskornen Hoxha skulle äta. Resultatet är en unik och levande skildring av en värld som fanns alldeles nyss, en berättelse om politik, makthunger, fruktan - och kärlek.

Det är höst, och Per Wirtén åker tåg genom Europa. Han ser en kontinent, hårt prövad av finans- och flyktingkriser, som rör sig bort från den politiska samarbetstanken. Av det en gång så stolta och ambitiösa fredsprojektet återstår nu en valutaunion i avsaknad av gemensam politisk moral och ideologi. Är vi framme snart? är en aktuell och utmanande historielektion av Sveriges mest spännande politiska författare.

Tidigare släpplängt 2017
Av - Inga kommentarer:
kategori(er):

Cell





Under de två år de har känt varandra är april månad den vackraste. Hans leende. Hon fylld av kärlek. Deras ihopslingrade kroppar i sängen.

Smärtan i Amalie Smiths diktsamling Cell är oundviklig. Den förtäljer historien om en relation i upplösning. Det är ett jag som har samlat sina tankar kring ett vi som växt ihop, det är svårt att veta var jaget och duet tar vid, men när cellerna i den andres kropp delar sig för ofta, bildar tumörer - vad händer med den gemensamma kroppen?
[...] Eller jag frågar: // Var var jag när de skar i dig // Varför kände jag det inte // Eller jag frågar: // Blir man snabbare frisk om man blir behandlad som om när man är det // Kan man älska någon när man måste [...] 
Det blir uppenbart för jaget att de är två olika organismer och att hon är den friska av dem. Det luktar sjukhus i sängen när han har varit där, hans andedräkt luktar kemikalier och de härrör källan till den senaste scanningen. Det är förståeligt att funderingar kring vad meningen med livet är, om all denna evolution varit värd något om allt ändå ska upplösas, uppstår i ett skede som detta. Varför du men inte jag?
[...] Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den. [...]
Cell har också vetenskapliga inslag, vilket jag är svag för. Smith berättar bland annat att mineraler har kristallstrukturer, "en fast upprepning av ett mönster i alla dimensioner", och att sådana strukturer även finns i levande organismer, i skelett och tänder t ex.. Vi kan säga att vi är intellektuella, men vi är också naturens avkomma. Vi byter celler i tid och otid, blir till slut en annan utan att vi märker det.

Jag läser Cell en andra gång för att hitta ord att beskriva denna lilla samling av tankar och minnen som är bland det tyngsta jag läst denna ljusnande årstid. Det som slog mig denna gång är sorgsenheten som den genomsyras av. I inledningen skriver Smith om hur samlingen börjat avstöta nytt material som hon vill tillföra den, om hur den blir mindre, och kanske beror det på att den håller på att få en fast form eller tvärtom lösas upp. Jag upplever att Cell är ett avsked som jaget tar till ett liv som hon har levt, men inte gör det längre. Och det är smärtsamt vackert.
Av - 3 kommentarer:
kategori(er): , ,

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s. 7-186

Regel nummer ett i en bokcirkel torde vara att samtliga deltagare ska ha läst det överenskomna sidantalet till diskussionstillfället. Men ibland uppstår missförstånd, som den här gången då undertecknad tagit fel och läst för få sidor. Det gick an ändå, det blev en diskussion. En reviderad version av denna följer här nedan. Innehåller spoilers, i vanlig ordning.



blåmesen: Ska vi ta lite Maj? Förlåt att jag drog ut så på det, hoppas du fortfarande minns nåt?
Stjärtmes: Jag minns lite, men vill du återberätta kanske?
blåmesen: Ja, det började ju mer eller mindre där vi slutade. Tomas kom hem från stan till slut, hade såklart druckit men var inte redlös... Sedan åkte de hem och vardagen tog vid. Tomas jobbade jättemycket, pådriven av Karl-Magnus Agrell, som sedan påstod att firman var kass och köpte den, så nu är Tomas utan jobb. Och Maj har fått en ny kompis som heter Gurli och är ingenjörsfru
Stjärtmes: Ja just det, Agrell skulle flytta verksamheten till Örebro och erbjöd Tomas ett annat jobb, som skulle innebära många nätter borta och det skulle locka honom till alkoholen, så han tackade nej
blåmesen: Plus ganska dålig lön, väldigt provisionsbaserad

blåmesen: Vi har även hunnit fira Tomas 50-årsdag med släkten, Anitas konfirmation och Majs... var det 35-årsdag? Och sen har ju Tomas varit otrogen också. I samband med att han och bröderna åkte till Sundsvall och tittade på någon lokal som bröderna tyckte Tomas borde köpa
Stjärtmes: Va! Det har jag helt förträngt. Någon han kände?

blåmesen: Maj skulle upp och hälsa på sin syster, och hade sällskap med Tomas, Georg och... Torsten? Eller vad brorsan han inte gillar heter. Och så bad Torsten Tomas bjuda in den snygga tjejen i kupén bredvid, och så gjorde han det, och Maj blev arg och viskade "du behöver inte bry dig om att komma hem" till Tomas när de gick av tåget (Maj fortsatte åka). Och sen på kvällen så fick han med sig nån tjej hem till hotellrummet som han låg med
Stjärtmes: Whaat?
blåmesen: Hur kan du inte minnas det här? Det var väl s1-s186 vi skulle läsa?
Stjärtmes: Jag har bara läst till 157! Måste ha tagit fel på sidnumret, tyckte nog att det var lite få sidor
blåmesen: Det förklarar saken. Sorry för spoilers!!!
Stjärtmes: No worries. Men sorry för att jag inte läst alla sidor!
blåmesen: Ingen fara. Men då har du inte läst om Majs fyrtioårsfirande än så vi får diskutera det nästa gång

blåmesen: Tycker det känns som att Maj har gett upp på Tomas. Både drickandet och typ... att de ska kunna kommunicera. Samtidigt verkar hon aldrig på allvar överväga att gå ifrån honom. För att hon inte kan försörja sig själv?
Stjärtmes: Har hon kanske helt fastnat i sitt eget hjulspår? Det är inte som att hon får panik när barnen blir så stora att hon måste baka pepparkakorna själv
blåmesen: Nej, fast lite besviken blev hon allt?
Stjärtmes: Snarare uppgiven, tycker jag, som med hennes relation till Tomas
blåmesen: Mm. Undrar om hon hade gått ifrån honom om de hade levt trettio år senare

Stjärtmes: Det var en sida som berörde mig, sida 28,  som slutar med ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”
blåmesen: Mm... den lilla betraktelsen av hemmafrun. En sorts utzoom, från det lilla (vad ska Maj laga för mat) till det stora (vad fyller Maj för funktion i samhället)
Stjärtmes: Ett slags argument till varför Majs berättelse också måste finnas, trots att den egentligen bara handlar om vad hon ska laga till mat
blåmesen: Älskar någon Maj..? Barnen kanske, även om hon och Anita alltid skär sig lite

Stjärtmes: Nu har jag inte läst trettio sidor, men Tomas? Varför är han kvar?
blåmesen: I äktenskapet menar du?
Stjärtmes: Ja
blåmesen: För att han inte heller klarar sig själv? För att han vet vad han har, men inte vad han möjligen skulle kunna få? För barnen?
Stjärtmes: Mm
blåmesen: För anseendet? Kan inte vara killen som skiljt sig två gånger...
Stjärtmes: För att han har dåligt självförtroende?
blåmesen: Ja, men varför inte på grund av bristande självförtroende, att han inte tror att han kan klara att skapa något nytt själv

Stjärtmes: Det känns som att Maj och Titti har glidit ifrån varandra
blåmesen: Ja, verkligen! Titti som brukade vara hennes trygga punkt i deras släkt. Nu verkar hon mest... gammal och tjatig. Vill att Maj ska se efter hennes bror, men Maj orkar inte det

Stjärtmes: Om Maj fyller 40.. då fyller Anita snart 20?  Pluggar hon vidare?
blåmesen: Hon går ju i gymnasiet nu, jag vet inte vad hon har för möjligheter efter det? Åh, vad jobbigt det känns att Maj inte kan berätta för Anita att hon är stolt över henne! Som över det allvar hon tog konfirmationen på, eller att hon är så duktig i skolan
Stjärtmes: Eller hur!
blåmesen: Och Anita har ju alltid varit Tomas barn, men nu när Tomas är periodare och inte ens har något jobb

Stjärtmes: Vad gör Tomas av tiden? Söker han nytt jobb? Hur klarar de sig ekonomiskt?
blåmesen: Jag vet inte... de pratar ju om att han ska investera de pengar han fått ut, kanske bli fastighetsägare... men det har inte löst sig än. De har väl pengar för stunden, men oklart hur länge de kommer att räcka. Känns ju också som att Tomas släkt kommer att bli tvungna att hjälpa dem ekonomiskt om det skulle komma till kritan?
Stjärtmes: Ah just. Maj gick ju till Titti för att fråga om Georg hade nåt jobb åt honom
blåmesen: Just så. Det kanske inte heller gjorde några underverk för Majs och Tittis redan haltande relation

blåmesen: På tal om halta så har ju Maj brutit foten. Men det verkar inte ha fått några allvarligare konsekvenser...  Bara att hon får någon sorts bestående smärta
Stjärtmes: Anita hjälpte väl motvilligt till ibland
blåmesen: Jo, om man bad henne. Och de hade hemsamarit ett tag, och enades väl lite mot den gemensamma fienden...

blåmesen: Hmm. Jag måste runda av.. Någon sista grej?
Stjärtmes: Du kan väl berätta hur du kände när du läst till s. 186, så jag vet vad jag har att se fram emot!
blåmesen: Jadu... det var väl lite mitt i något tror jag. Men både relationen till Gurli och Majs fyrtioårsfirande var intressanta, och så får man en liten framåtblick där också som är spännande.Kan även tillägga att jag missat att hoppa av bussen på grund av Maj vid två tillfällen under den här läsomgången. Och att jag får en sjukt irriterande egen Maj-gnetröst i huvudet om jag läser för mycket i taget.

Av - 2 kommentarer:
kategori(er):

bookbirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s 336-501

En söndag, jag tror att det var den 26 mars, sent på kvällen när vi båda var hjärtligt trötta och ofokuserade diskuterade vi sista delen av Sörja för de sina. Vi planerade att fortsätta läsa direkt, så blev det inte. Istället tog det över två månader för det här inlägget att ens leta sig ut på Internet. Som vanligt är det pepprat av SPOILERS.

Stjärtmes: Den här gången hände det massor med grejer! Jag tänkte ”har jag missat nåt igen?” och sen fattade jag att vi hade hoppat i tiden, Maj blev 30 år!!!
blåmesen: Jag hade tagit ett uppehåll från boken innan jag började med den här omgången, och min spontana känsla när jag kom tillbaka var "åh nej inte den här jobbiga tonen igen". Sedan avslutades läsningen med ett mer uppriktigt ÅH NEEEEEEEJ och några väl valda kraftuttryck.
Stjärtmes: Haha ja! Din fasa gick i uppfyllelse.
blåmesen: Jag undrar om han faktiskt dör? Eller om hon lämnar honom? Eller vad som händer nu? Snacka om cliffhanger. Vad skulle han till sin gamla psykolog att göra? Är det för att Maj inte säger till honom att han är duktig och han behövde en klapp på axeln, och så fick han inte det...
Stjärtmes: För att prata ut om sitt återfall. Vad deppig jag kände mig, när jag läste att psykologen inte kände igen honom. Psykologen kanske var som en fadersgestalt för Tomas?
blåmesen: Tänker att det är helt normalt att man som läkare inte kan komma ihåg alla sina patienter, särskilt inte dem man inte träffat på tio år.
Stjärtmes: Ja, men han verkade gammal och skröplig överlag. Som att han egentligen borde ha gått i pension för länge sen

Stjärtmes: I alla fall var det i samband med hans brors död och pressen på att han skulle ta över firman.
blåmesen: Återfallet, ja. Som han passade på att få när han var ensam hemma med barnen dessutom
blåmesen: Hjärtskärande när de skulle på bjudning lite senare och Anita förföljde Tomas för att kolla så att han inte drack. Vet hon om allt?
Stjärtmes: Jag tror inte att hon gör det. Hon är ju rädd för att de hon känner ska dö, så hon kanske är rädd för att Tomas är sjuk

blåmesen: Tycker att Maj blivit ännu kallare gentemot sina barn nu när de blir äldre
Stjärtmes: Maj är inte så... självsäker.
blåmesen: Det har hon ju aldrig varit.
Stjärtmes: Jag tänkte att visst måste hon veta att hon är mer värd än att alltid vara den som har bjudningar och servera andra och hålla hemmet rent? Och sen tänkte jag att hon förmodligen inte visste det. T borde säga det tydligare.
blåmesen: På något sätt är det väl ändå det som är hennes... funktion? Men det har väl blivit kämpigare för henne igen sedan Siv slutade. Inget sällskap, mer jobb att fixa själv hemma.

Stjärtmes: Fast hon kan ju vara bra på annat. Tänk att det var så här att leva förr i tiden. Ingen fritid och ingen ro.
blåmesen: Vissa av hennes väninnor genom åren har väl tagit sig fritid? Som bokcirkeln, eller husmorsgymnastiken
Stjärtmes: Ja, men varför inte Maj?
blåmesen: Pliktkänslor? Eller så har hon inte snubblat över något hon faktiskt gillar tillräckligt mycket för att kunna motivera att vara borta från hemmet
Stjärtmes: Om jag inte hade några vänner att träffa eller M som jämt vill se solskenet skulle jag nog stanna hemma hela dagarna i och för sig...
blåmesenn: Tomas promenerar ju, och är ute med båten och allt möjligt och det har ju Maj inte heller tagit upp.

blåmesen: Det har gått fort, det har hänt mycket (Anitas pubertet och glasögon, Tomas återfallx2, Ottos död, firman, Majs brors vigsel, semester i Norge?), men Majs tillvaro är... som vanligt?
Stjärtmes: Intressant! Men, visst funderade Maj över hur hon skulle försörja sig och barnen, om hon skulle lämna Tomas?
blåmesen: Fast aldrig i några konkreta ordalag va? Lite mer funderingar över pengar i allmänhet nu i slutet, att det är besvärligt att alltid behöva be om pengar från mannen. (SÅ. GLAD. att inte behöva göra det)
Stjärtmes: Ja, att inte ha någon egen kassa. Spara för att kunna ge en present till mannen när han fyller år ..
blåmesen: Mm, men även om det hänt mycket så tycker jag mest den här delen har känts som en transportsträcka fram till det okända som kommer nu efter. Mellan småbarnsåren och Återfallet med stort Å.
Stjärtmes: Ja man vill ju veta hur det går sen och sen och sen.

blåmesen: Jag undrar hur allt kommer att sluta.
Stjärtmes: Jag befarar att trean kommer att sluta med en sista cliffhanger.
blåmesen: Tror du? Jag tror att det kommer sluta där vi har fått vara några gånger, med Maj som har vinbox i garderoben och bakar småkakor till hemtjänsten. Tomas död sedan länge, naturligt eller onaturligt.
Stjärtmes: Mm kanske. Hur kan det vara så här spännande, när det egentligen är ett ”vanligt ” liv som skildras?
blåmesen: Bra författare antar jag, som lyckas göra en hemmafru i Övik under efterkrigstiden till något spännande


blåmesen: Vad konstigt det var med det där skoaffärsbesöket förresten. Både Maj och Tomas bara: det här var ju kanske inte så kul, men hon/han verkar ju tycka det, så...
Stjärtmes: Ja! Haha. Det är spännande att också få ta del av en del av Tomas tankar, men enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar.
blåmesen: Ja verkligen. Man önskar att de testade det där med kommunikation ibland.

Stjärtmes: Hur tycker du att Anita har utvecklats? Gått från barn till pubertal
blåmesen: Hon var väl väldigt tidig med pubertet och så. Men det är svårt att säga när man bara får se henne via Maj, eftersom Maj liksom inte verkar gilla henne så mycket (aldrig har gjort)
Stjärtmes: Tycker Maj att hon är tjock? Men Maj är väl också ganska lång? Var väl lång för sin ålder, har jag för mig?
blåmesen: Hon är lång, så det är kanske inte så konstigt om Anita blir det. Brukar det i och för sig inte vara så att man blir längre om man börjar växa sent än tidigt?
Stjärtmes: Vet inte.

blåmesen: Jag behöver börja runda av, sjukt trött.
Stjärtmes: Ja, samma här.
blåmesen: men ska vi börja läsa trean direkt?
Stjärtmes: Jag tycker det : )

Av - Inga kommentarer:
kategori(er):

Berättelse om ett äktenskap

Häromdagen fick jag ro att gå och strosa i en bokhandel för första gången på ett tag (min tanke är att det är biblioteket som gäller tills jag läst ut allt oläst hemma (inklusive en doktorsavhandling om ryska krig), men det hade stängt) och såg då att Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap låg på pockettoppen. Då kom jag på att jag faktiskt borde skriva några rader om den.

Efter flera veckor av köande på biblioteket fick jag tillgång till ett exemplar lagom till påskhelgen. Min läsupplevelse är därmed inte längre knivskarp - om den någonsin var det. Efter de inledande kapitlen där jag kände att "detta är något speciellt, förstår varför folk snackar om boken!" fattade jag nämligen raskt avsmak för berättelsen. Jag trodde att den skulle handla om kärlek, att den skulle handla om att huvudpersonen faktiskt ville skriva, bearbeta, reda ut vad som hänt.

Jag upplevde att den istället var såhär: huvudpersonen ältar och vältrar sig i allt som gick fel och i sin sorg, på ett lätt osmakligt sätt. Misery-lit fast... otrevligt.

Meeeen Geir Gulliksen (som ju förresten lät så sympatisk när han gästade Lundströms bokradio)... jag misstänker att det inte är du, utan jag. Jag var, samt eventuellt är, helt enkelt verkligen inte sugen på att läsa om sprickande äktenskap, otrohet, missförstånd. Kanske håller jag på att bli trångsynt, eller också har jag bara haft mycket att göra och varit trött.




Av - Inga kommentarer:
kategori(er): ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)