Berättelse om ett äktenskap

Häromdagen fick jag ro att gå och strosa i en bokhandel för första gången på ett tag (min tanke är att det är biblioteket som gäller tills jag läst ut allt oläst hemma (inklusive en doktorsavhandling om ryska krig), men det hade stängt) och såg då att Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap låg på pockettoppen. Då kom jag på att jag faktiskt borde skriva några rader om den.

Efter flera veckor av köande på biblioteket fick jag tillgång till ett exemplar lagom till påskhelgen. Min läsupplevelse är därmed inte längre knivskarp - om den någonsin var det. Efter de inledande kapitlen där jag kände att "detta är något speciellt, förstår varför folk snackar om boken!" fattade jag nämligen raskt avsmak för berättelsen. Jag trodde att den skulle handla om kärlek, att den skulle handla om att huvudpersonen faktiskt ville skriva, bearbeta, reda ut vad som hänt.

Jag upplevde att den istället var såhär: huvudpersonen ältar och vältrar sig i allt som gick fel och i sin sorg, på ett lätt osmakligt sätt. Misery-lit fast... otrevligt.

Meeeen Geir Gulliksen (som ju förresten lät så sympatisk när han gästade Lundströms bokradio)... jag misstänker att det inte är du, utan jag. Jag var, samt eventuellt är, helt enkelt verkligen inte sugen på att läsa om sprickande äktenskap, otrohet, missförstånd. Kanske håller jag på att bli trångsynt, eller också har jag bara haft mycket att göra och varit trött.