Eterneller

eternell s. -en -er evighetsblomma



Jag förstår knappt någonting, utan använder baksidetexten som ledsagare, likt en sjöman läser stjärnorna för att hitta hem. Men Viktor Johanssons språk, måste jag säga, är förbannat vackert.

En dag fanns inga lärare, en dag var uppslagsverken i bitar och ingenting hängde ihop i långa kedjor. Inte naturen och inte historien. Vi har varit tvungna att fylla i luckorna med egna länkar. Vi leker att du är glappet mellan istiden och glödlampan, Mira, jag stoppar in dig i kartböcker och biblar. Jag stoppar in dig i alla berättelser. Vardu ljus.

Eterneller är en poetiskt postapokalyptisk berättelse i rymden och handlar lite om fyra flickor som på något sätt fastnat i tiden och hamnat fel, men den handlar också om att släppa taget om någonting som inte längre finns kvar och söka efter någonting som innehåller liv.

The undrowned child

Hör upp! Venedig är i fara!
Brunnarna har förvandlats till gejsrar som spottar ut varmt vatten, hajar lurar i vassen och böldpest drabbar barnen! Och inte nog med det: det verkar som om det är en historia som bokstavligen kommer tillbaka.

Året är 1899, det är sommar och Teodoras adoptivföräldrar har bjudits in till ett konvent för vetenskapsmän för att hitta en lösning att rädda Venedig. Efter mycket om och men får Teodora följa med till Venedig, eller kan det möjligen vara ödet? Tillsammans med den odrägligt populära Maria och hennes föräldrar, också vetenskapsmän, går hennes dröm i uppfyllelse.

Teodora är elva år, vegetarian och en bokmal (hon har till och med lärt sig att läsa upp och ner) och kan olika språk. Dessutom har hon fotografiskt minne. Hon äger också några magiska gåvor, till exempel kan hon känna vad andra känner bara genom att lägga handen över deras hjärtan.

När Teodora kommer till Venedig går hon således naturligtvis in i en bokhandel. Och vilken bokhandel dessutom;

This was no ordinary bookshop. For a start, it was lit only by whispering gas-lamps and yellow candle-stumps. A large brass mortar-and-pestle stood on the dusty counter instead of a till. There were no piles of famous poets or detective stories or fat novels for ladies. In fact, there was just one battered copy each of all manner of interesting books just like Mermaids I Have Known by Professor Marìn. And The Best Ways With Wayward Ghosts, by ‘One Who Consorts with Them’.

I bokhandeln får Teodora en bok i huvudet och svimmar, vilket resulterar i att hon får boken som gåva. Det är en bok utan titel, men på framsidan finns en mycket söt flicka som blinkar åt henne.

Senare får både Teodora och vi veta att under Venedigs sjukliga tillstånd lurar någonting mycket, mycket värre än så och då måste man veta vem som står på vems sida.

Den här resan har varit mycket underhållande, även om spänningen började först när Teo och Renzo (en pojke från Venedig) får det mycket viktiga uppdraget, mycket tack vare Michelle Lovrics speciella sätt att avsluta varje kapitel på, så att man som läsare bara vill läsa mer.

Chirp #3

5.3 Water Birds

coot sothöna
cormorant skarv
diver lom
duck and, anka
eider duck ejder
goose, pl geese gås, gäss
grebe dopping
herring gull trut
mallard gräsand
osprey fiskgjuse
fish hawk AmE fiskgjuse
puffin lunnefågel
sea eagle havsörn
seagull fiskmås
swan svan
tern tärna

(Ur Bättre engelska av Carl-Axel Axelsson, Per Jonason, Michael Knight och Kerstin Sundin)

Stjärtmes sammanfattar januari

Min lista över månadens sedda filmer är pinsamt lång om man jämför den med min lista över lästa böcker för den här månaden. (Och ja, jag försökte läsa en bok på tyska eftersom jag trodde att mina kunskaper efter flera års studier fortfarande höll i sig trots att det har gått mer än ett halvår sen jag läste tyska).

Nevertheless, det här är min boklista för januari.


Påbörjad, outläst
Die Wüste Lop Nor (Raoul Schrott)

Utlästa
Sonat till Miriam (Linda Olsson)
Tyngd (Jeanette Winterson)
Tre sekunder himmel (Sigitas Parulskis)
Bensin (Karin Ström)
Prozac, min generations tröst (Elizabeth Wurtzel)
Nedstörtad ängel (Per Olov Enquist)

Köpta
Aniara (Harry Martinsson)
Greven av Monte Cristo I (Alexandre Dumas d.ä)
Italienskt! Hemma hos Johanna (Johanna Westman)

Nedstörtad ängel

Ibland ramlar jag över böcker som liksom skjuter mig i hjärtat och lämnar mig med en slags tomhet, jag tror att det kan liknas som mållöshet. Ofta har jag inte ord nog för att skriva ett inlägg eftersom orden "fullkomligt fantastisk" känns alldeles för utnötta. Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist är en sådan bok. Min vän O tycker att den är en aning för pretentiös. Pretentiös eller inte - jag tycker att den nog är ett litet mästerverk.

 I mitten rör sig jaget som en dirigent, allt vi får veta strömmar genom jagets tankar. Jaget drömmer så underligt och sina drömmar skriver han ner i en anteckningsbok. Mycket handlar om att försöka förstå. Runt jaget finns en rad karaktärer. Vi har bland andra (dessa är de viktigaste): K och hans hustru, pojken, mannen i isgraven (i drömmen), Ruth B. och Pinon och Maria.

Upplägget är en aning rörigt, tänk på: kalejdoskop och spindelnät. Alla hör på något sätt ihop, även om karaktärerna rör sig i olika tidszoner. Och kalejdoskop i bemärkelsen att det är någon som svänger på kalejdoskopet så att det kommer upp nya formationer. Ögonblicksbilder. Snabba, men varsamt beskrivna, viktiga att komma ihåg för att upptäcka helheten.

 Det finns någonting dubbelt i Enquists språk. Om K och hans hustru skriver han: "Hon är sjuk. Han hatar henne. De älskar." Jag tänker på speglingar, eller motsatser och att ett mynt måste ha två sidor för att kunna kallas ett mynt, precis som en människa både är god och ond.

Annars återkommer meningar och ord, det blir ett slags upprepande av ett annorlunda mantra; till exempel de bibliska orden "men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?"

I grund och botten handlar boken om kärlek och hat tillsammans, om att hitta sig själv och om att skiljas, men inte kunna. Och det gör ont att läsa. Bit för bit försöker jag ta mig fram för att komma fram till slutet, den absoluta upplösningen av alla trådar, och vad är det jag kommer fram till? En ordlös mållöshet.

När jag slutligen har läst sista raden kan jag bara titta upp i taket och förundras. I bakgrunden sjunger Rod Stewart 'Sailing' på repeat, han sjunger:
I am flying, I am flying
like a bird cross the sky
I am flying, passing high clouds
to be with you, to be free

Det här är en bok att läsa om, och om och om igen, därför att jag tror att man aldrig kommer hitta det egentliga svaret. Det är det som gör boken så bra.

Je voudrais que quelqu'un m'attande quelque part

Som ni säkert vet är mina franskkunskaper antagligen för otillräckliga för att jag ska kunna ta ställning till verk jag läst på detta språk, men i det här fallet kan jag helt enkelt inte låta bli. Detta, mina kära fågelvänner, är härligt. Och för den som föredrar att fatta vad han/hon läser finns boken översatt till svenska, med titeln Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Anna Gavalda serverar oss 12 noveller som behandlar varierande ämnen; kärleken löper som en röd tråd genom nästan alla. Det är svårt för mig att avgöra vad det är som gör dem så bra, men efter att man läst färdigt epilogen (en berättelse om hur en A.G. skickar in manus för boken till ett förlag som jag gärna skulle vilja tro är ett scenario som hon tänkte ihop när hon faktiskt var i den sitsen ("Tänk om det hade varit såhär i stället, jag undrar hur folk reagerat..."), helt fantastisk) och lagt boken ifrån sig, stannar de kvar hos en.

Trots att det är någon vecka sedan jag läste ut boken minns jag fortfarande mannen som orsakade en stor olycka på motorvägen, kvinnan som fick missfall, tjejen som var för stolt, killen som förstörde sin pappas Jaguar... Jag minns dem nästan allihop. Anna Gavalda har känsla för människor, och känsla för känslor. Hon berättar precis lagom mycket och gestaltar så väl att läsaren kan göra sig en egen blid av var och en av personerna. Hade jag läst den på svenska är jag säker på att jag varit nöjd även med språket, som det nu är kan jag knappast uttala mig om det.

Jag har bara en sak att säga: toppen!

Luftslottet som sprängdes

Så blev det dags att kasta sig över del tre i den omtalade milleniumserien. Jag har läst någonstans att Stieg Larsson faktiskt planerat att skriva en dekalogi, alltså en serie om tio böcker, om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern och antihjäten Lisbeth Salander. Klart man undrar vad de övriga böckerna skulle ha handlat om, men tja, alla goda ting är tre och det är bra att sluta i tid. Även om det är ofrivilligt.

Efter Flickan som lekte med elden var jag helt och hållet inställd på ett magplask. Den var helt enkelt så spännande (även om den kanske brast inom andra områden) att en uppföljare inte kunde bli något annat än en besvikelse. Men Luftslottet som sprängdes var faktiskt bättre än jag vågat hoppas, definitivt en läsvärd avslutning på serien. Flickan som lekte med elden är dock fortfarande ohotad som den mest spännande delen i serien.

Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet, men mirakulöst nog klarar hon sig. Nej, det är ingen spoiler, för det är lätt att tänka ut att det inte blir mycket till bok om Salander kolar vippen precis i början. Trots sin isolation försöker hon förbereda sig för rättegången som ska hållas mot henne och när hon, med hjälp av sin vän Kalle Jävla Blomkvist (Lisbeths smeknamn, inte mitt, men det passar fantastiskt bra) börjar dra i trådar snubblar de över en mystisk fristående del av Säkerhetspolisen som inte verkar dra sig för några åtgärder för att dölja vad det nu är de döljer... Produkten blir spion mot spion-arbete där bägge sidor kämpar för att ligga steget före.

Min moster läste boken precis före mig och hon irriterade sig på Larssons överdrivna användning av ordet 'mörka' samt att han alltid skriver både förnamn och efternamn på varje person hela tiden. Jag beslöt att kolla upp det och fann honom skyldig till efternamnsöveranvändningen. Ordet 'mörka' förekom också ett tiotal gånger (jag räknade, men tappade bort lappen där jag skrivit upp det) men jag tycker faktiskt att det var motiverat; i den här boken handlar det mycket om att mörka saker. Personligen reagerade jag mer på ordet 'urinera', som var med två gånger i början av boken men som sedan lyckligtvis försvann.

Och slutet, som råkade bli slutet på hela serien, är faktiskt helt okej. Man behöver inte hoppa över epilogen av rädsla för cliffhangers som aldrig kommer att redas upp. Det är lugnt. Läs på bara. Det enda du möjligen kan oroa dig för är separationsångest.