Innan du somnar

Mer än en behaglig läsupplevelse - detta, kära fågelvänner, är snudd på utsökt.

Boken, som berättas av norskan Karin Blom, handlar om dennes familj och något underliga förhållande till män. Familjen är nog så spännande; där finns syster Julie med de stora, klumpiga fötterna, mannen Aleksander och sonen Sander. Där finns den elaka moster Selma som egentligen är syster till Karins mormor, June. Där finns morfar Rikard som kunde sy dräkter som ingen annan. Och sist, men inte minst, mamma Anni som är oemotståndlig. Karin, hennes män och släkt är nog egentligen ganska vanliga. När man skrapar ytan kommer allt det där excentriska och märkliga fram. Anni är något i hästväg, Julie känns tillbakahållen och verklig. Vad Karin gäller är det uppenbart att hon, trots att hon har en faibless för att vända och vrida på verkligheten, inte är någon femfemma, utan lika klar i huvudet som vem som helst.

Detta måste påpekas eftersom Karins berättarstil är en aning opålitlig. Mitt i en träffande men subjektiv beskrivning av något kan man glida in i hennes fantasi där alternativa, färgsprakande händelser äger rum. Ibland är gränsen tydlig, som när Karin plötsligt reser sig upp på sin systers bröllop och har en privat diskussion med prästen, eller när hennes pojkvän plötsligt förvandlas till en fisk. Andra gånger har man en irriterande känsla av att man släppt marken och svävat in i Karins tankegångar, men det finns inga påtagliga bevis för det. Jag tycker om det, särskilt känslan av att hon inte berättar för någon annans skull. Hon gör det för att det faller sig så, för sitt eget nöjes skull. Jag antar att man kan överföra det till författarinnan Linn Ullmann.

Någon kronologi finns det inte att tala om i denna bok. Jag skulle vilja se den svensklärare eller skrivarkursledare som försökte rita en dramaturgikurva över Innan du somnar; den skulle nog bli ganska rörig. Det märks inte så mycket när man läser, man hänger med utan svårigheter. Men när jag bläddrade i boken efter avslutad läsning upptäckte jag att det var mycket svårt att hitta de ställen jag fäst mig vid igen. Det är svårt att ta de små pärlorna ur sammanhanget utan att förstöra alltihop.

Det enda jag vill klaga på är slutet. Det känns inte så naturligt. Men kanske är det en följd av den otydliga kronologin att det inte blir något naturligt slut. Och det har visst sin poäng. Det är öppet så att det räcker och blir över.

Absolut något fint att läsa innan man somnar.

Älskarinnorna

När förlaget Brombergs väljer att ge ut en serie nobelklassiker så ges Elfriede Jelineks bok från 1975, Älskarinnorna, ut som sjunde bok.

Nu tror ni säkert att följande text om boken är skriven med kritiska ögon bara för att

1) boken är skriven av Elfriede Jelinek, som ju är känd för sina provocerande samhällskritiska texter, och
2) för att boken handlar om två kvinnor som måste jobba hårt för att kunna bli någon genom en annan man.
Och 3) för att hela boken genomsyras av en väldigt synlig pessimism som den här:

"paula skulle säkert utnyttja erichs arbetskraft för sina egna smutsiga syften, ett litet hus, ett litet barn, ett par små barn och en bil. den fördel paula skulle få genom erich kan aldrig uppväga det stryk som erich ger paula. stryk kan aldrig uppväga pengar. pengar väger tyngre än stryk.
paula däremot har bara kärlek och sig själv att ge bort.
det är för lite."

Men, boken handlar också om kärlek mellan människor. Paula och Brigitte kommer från olika ställen men söker efter samma öde. Att bli älskad och att älska. Att gifta sig, skaffa familj och bygga upp någonting eget.

Paula växte upp på landet och hade familj medans Brigitte kom från stan och inte hade någon. Båda är runt femton år när boken börjar sin handling. Brigittes mamma var bysthållarsömmerska och därför blev Brigitte det också. Paula hade från början en dröm om att utbilda sig till sömmerska men gav upp den när hon blev gravid. Men Brigitte har alltid vetat att hon måste gifta sig med någon som har en framtid för att kunna bli någon. Annars skulle hon för alltid vara ingen (här kan man höra berättarens hånfulla skratt: ha ha ha).

Berättaren berättar i ett enda andetag hur hårt de båda kvinnorna måste kämpa och hånskrattar, med alla andra, när de misslyckas och slår sig och blir slagna om och om igen. Med "ett enda andetag" menar jag att meningarna är långa, ofta alldeles för långa, som om det är meningen att man ska säga alla ord i meningen utan att dra ett nytt andetag innan den är slut. Eller som om berättaren har bråttom, vilket också märks när den går händelserna i förväg.

Från början är det svårt att hänga med, mycket på grund av utformningen utan stor bokstav efter punkt och vid namn och alla dessa kommatecken, men man vänjer sig. Det tillhör charmen med att läsa en ovanlig bok.

En nackdel var att det blev väldigt långrandigt i längden och de 171 sidorna kändes dubbelt så många. Nästan som om man redan visste hur det skulle sluta och att det var okej att lägga undan boken redan efter lite mer än halva.

Sidan Bok.nu kategoriserade boken under bland annat "lesbisk kärlek", men läser man boken vet man att Brigitte älskar Heinz och att Paula älskar, eller ja.., Erich. Det finns ingen lesbisk kärlek här inte. Inte ens när Susi dyker upp. Susi som är den välutbildade, smarta, snygga tjejen som har en far som älskar henne. Susi som är helt olik Paula och Brigitte, hon har inte bråttom men en framtid. Hon väntar på den rätta.

Det är min första läsupplevelse med Elfriede Jelinek som jag faktiskt orkar läsa ut. Jag har tidigare försökt läsa hennes debutbok, Michael, men den var ännu svårare att läsa än den här. Den här boken kändes i slutändan ändå helt okej, eller mer som en befrielse av att ha klarat av den här tunna tegelstenen.

Anslaget

Hittade en söt liten bok på biblioteket och kunde inte låta bli att ta hem. Jag har så svårt att låna lagom på biblioteket. Kanske borde staten öppna en hjälptjänst för biblioteksberoende, med Låna lagom! som slogan...

I alla fall slog jag upp boken och fick detta anslag framför näsan. Det är min absoluta favorit i boken (torr humor? Jag? Nejdå), som innehåller flera liknande anslag. Till vissa av anslagen finns också en sida med inkomna SMS- och röstmeddelanden med reaktioner på texten.

Jag blev misstänksam när alla lappar hade
ungefär samma trista layout, och det visade sig att boken inte alls var en samling upphittade roliga lappar, typ tjuvtittat, som jag först trodde. Boken byggde faktiskt på en retorikstudie, där författaren Kjell Dahlin undersökt vilka reaktioner man kan få på ett konstigt anslag. Tydligen har andra uppskattat boken mer än jag då det redan kommit en uppföljare, denna gång med mejlsvar på annonserna.

Nja, kul är det, men jag tror ändå att Den som inte tar bort luddet ska dö är att föredra, om man är ute efter en bok med roliga lappar.

Notera: numret i annonsen har tillhört författaren till boken men gör det inte längre, så det är ingen idé att svara på annonsen på bilden.

Flyttfågel: Bekantas bekanta

Bekantas bekanta är skriven av Mats Strandberg, som skriver krönikor i Aftonbladet Söndag. Allting i boken utspelar sig på 1990-talet, och det är stundom lite nostalgisk att läsa den. Boken har tre huvudpersoner, Camilla som är drygt trettio år och har jobbat som fotomodell. Hennes livs kärlek, Carlo som hon var otrogen mot skall hon ha tillbaka till varje pris har hon bestämt sig för. Camilla skall också förverkliga sin stora dröm om att bli popstjärna.

Den andra huvudpersonen heter Daniel. Daniel är Camillas allra bästa vän. Han jobbar som dragqueen på en klubb och kallar sig där Malin Melanom. Daniel vill finna en partner, vilket inte är så lätt för honom då han är överviktig och har svårt att få tummen ur.

Daniels syster, Lilly är den tredje huvudpersonen. Hon har just flyttat till Stockholm och har en vision om att bli känd. Lilly flyttar in till Daniel och genast skapar det konflikter mellan henne och Camilla.

Boken är ganska ytlig och man kan inte direkt kalla den lärorik. Det är mycket festande, prat om relationer och konflikter. Samtidigt känns boken en aning osannolik – men det kanske är nödvändigt för att det ska hända något i boken som får en att vilja läsa vidare. För det vill man, trots att huvudpersonerna lever liv jag aldrig kommer vara i närheten av. Men ändå, man känner igen 1990-talet när de pratar om musiken, kläderna, stämningen... Jo, den är värd att läsa. I trädgården, på stranden eller i hängmattan när du vill ta en paus från lite tyngre böcker.

/H

* P2-fågeln digitaliserad

Hej, ni har väl inte missat att p2s pausfågel numera finns i digitaliserad form och tillgänglig för alla med dator och internet? Man kan alltså lyssna på fågelsång när man vill, så länge man är något civiliserad och har tillgång till internet. Perfekt för stadslevande som vill komma närmre naturen men sitter fast i betongen.

Tidigare var p2-fågeln ett älskvärt inslag i tablån men som togs bort, en besvikelse för många.

Det är inte bara fågelsång som man bjuds på utan också fakta som man kanske inte alls hade någon aning om om fåglarna. Det är ett väldigt bra tidsfördriv för de som inte vet vad de ska göra av sommaren, om jag får säga det själv.

Tryck här för att komma till sidan med fågelsångerna och mycket mer!

Momo eller Kampen om tiden

Människorna i staden tror att de sparar tid genom att göra allting snabbare, men sanningen är att de inte får någon tid över och ingen vet varför. Ingen förutom Momo, sagoromanens hjältinna.

Momo har all tid i världen och när hennes vänner slutar besöka henne och plötsligt får ont om tid till allt annat blir hon misstänksam och tar reda på varför. Det visar sig att det existerar gråa och kalla tidstjuvar som stjäl tiden ifrån människorna! Det hela utvecklar sig till en jakt, där Momo är den som jagas och tidstjuvarna de som jagar - en kamp om människornas tid som sen blir en kamp om hela världens tid.



Jag skulle kunna skriva om allt som jag fullkomligt älskar i boken men det skulle vara att avslöja för mycket för det är ganska många saker - hela boken, om jag ska vara ärlig. Samtidigt som den är en saga så känns den hela tiden aktuell. Bokens budskap frågar läsaren vad den gör av med all tid och om det verkligen är nödvändigt att hela tiden stressa. För vi har all tid i världen, eller iallafall tills vår tid tar slut och vår timblomma inom oss har vissnat.

Michael Ende förklarar allt på ett väldigt fint och sagolikt sätt hur tiden fungerar med ord och illustrationer. Det är nästan så att man tror att det finns en man i Ingenstanshuset som har koll på allt man gör och som styr över tiden. Och det är nog det som bara en riktigt bra sagoberättare kan göra med en saga.

Skräp

Mattias Hagberg började en dag fundera på var hans familjs sopor blev av. Han började räkna, föra tabeller, försöka komma underfund med den oändliga mängd sopor som varje svensk lämnar efter sig per år. Små texter skrevs, nya frågor väcktes och följdes upp. Resultatet är en liten och mycket obehaglig reportagebok.

Ordet skräp har kanske få positiva associationer knutna till sig, och man skulle därför kunna tro att en bok i ämnet skulle vara långtråkig, snusförnuftig och antingen simpel eller alltför högtravande. Så är dock inte fallet. Författarens egna små experiment och insikter är färgstarka och uppriktiga, och blir för läsaren både intressanta och underhållande. I jämförelse med dessa partier blir de texter som handlar om avfallshanteringens historia och aktuell politik lite grå och sega, även om de är viktiga för att man ska få en tydlig bild av det ytterst bristfälliga kretslopp som vårt avfall skickas ut i.

Det obehagliga i boken är dess slutsats. Hagberg är noga med att inte moralisera eller försöka pracka på någon sitt eget synsätt, men slutsatsen efter en genomläsning blir i alla fall att vi måste göra något åt skräpet. Och det räcker inte med högteknologiska lösningar, förbränning och återvinning. Vi måste agera i problemets kärna; vi måste se till att mängden avfall minskar. Vi måste slänga mindre, för att tala klarspråk. Och för att kunna uppnå detta måste vi konsumera mindre, speciellt av importerade varor och livsmedel.

Det låter kanske inte så svårt, men det kräver faktiskt att vi ändrar hela vår livsstil för att vi ska kunna gå tillbaka till det småskaliga, ekologiska kretsloppet. Författaren är den första att erkänna att det varken låter enkelt eller lockande. Han kommer inte heller med några konkreta tips till läsaren som blivit engagerad. Många frågor utan svar blir det, men det är ju för att det inte finns några svar. Vi vet inte vad vi ska ta oss till för att se till att den här planeten överlever vår våldsamma framfart på den. Trots denna dystra framtidsutsikt är boken inte deppig, den är konstaterande.

Om du tror att problem lättare löses om tankar väcks och fler börjar fundera, läs den här boken och sprid innehållet vidare.