Deep end

Tydligen glömde jag publicera detta inlägg i mars, när jag läste boken. Varsågod nu istället. Här hittar du alla inlägg om Ali Hazelwood (plus några till).

Kunde inte låta bli Ali Hazelwoods nya trots att jag var övertygad om att jag inte skulle gilla den så mycket eftersom det är en "college sports romance" och jag avskydde Icebreaker. När hon dessutom nämner i introt att det blir kink-inslag känner jag mest för att lägga benen på ryggen.

Men jag läser ändå. Scarlett Vandermeer (Vandy kallad) pluggar någon sorts förberedande linje för att ta sig in på läkarutbildningen, samtidigt som hon tävlar i simhopp. Tyvärr håller hon fortfarande på att återhämta sig från en tidigare skada och vet inte om simhoppningskarriären redan är över. Visserligen verkar hon inte ha haft några planer på att fortsätta med simhopp efter college, men oavsett vilket verkar hon skräckslagen inför tanken på att inte längre hoppa - eventuellt för att hela hennes sociala liv kretsar kring sporten.

Så råkar hon höra sin lagkapten, Penelope, ha någon sorts gräl med sin pojkvän, den berömde olympiske simmaren (tillika svensken!) Lukas Blomqvist. Det visar sig röra oenighet kring sexuella preferenser, och när paret så småningom tar en paus blir Scarlett motvilligt intresserad. The plot chickens.

Som vanligt försöker Hazelwood ge sina karaktärer ytterligare djup genom att ge dem diverse trauma som bagage (psykiskt kontrollerande förälder alt. förälder som dött i cancer) och det går typ sådär. Hon älskar att låta sina tidigare karaktärer göra cameos (i denna bok nämns åtminstone Olive och Adam och Dr Rodriguez från The Love Hypothesis... ytterligare något namn känns bekant men jag blir osäker).

En extra pikant detalj för mig blir naturligtvis detta med den manliga huvudpersonens nationalitet. Jag suckar av lättnad varje gång Hazelwood inte klantar till det, men ibland blir det ändå en smula skrattretande. Som att Lukas gång på gång hävisar till Scarlett som ett troll, för att detta skulle han något med tur att göra... inte så sannolikt, va? Hazelwood använder också ordet "mysig" på ett tveksamt sätt. Allra roligast blir det när hon ska hitta på karaktärsnamn. Lukas Blomqvist, absolut. Lukas äldre bröder? Jan (kom igen, Jan, för en... 90-talist?), Oskar och vad hette den tredje... Lennart kanske, eller Kjell? Hallå? Händer inte det här med cyklisk namnanvändning i USA eller Italien? Hade hon kunnat ringa en svensk och kolla upp rimliga namn kanske? Lukas landslagskompisar: Johan, Ebbe, Gösta?! och Dora? Det skämtas också friskt om den svenska kungen, men Hazelwood verkar ha missat att han är mycket sportintresserad och definitivt känner till svenska OS-medaljörer.

På det stora hela tycker jag ändå bättre om denna än om Check & mate eller Not in love, men sämre än de första tre mer rom-com-aktiga romanerna (The Love Hypothesis, Love on the Brain, Love theoretically).

All the light we cannot see

Det blev sommar och jag hittade äntligen en smula driv att läsa klart denna tegelsten av Anthony Doerr. En smula är allt som behövs för när man väl börjat läsa är det verkligen inte svårt att fortsätta.

Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.

På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.

Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?

Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?

Jag vet inte.

All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.

Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Ugglor i mossen: tankar om idiom

En liten, liten bok av Horace Engdahl. Den handlar om idiom men hänger inte direkt ihop. I vissa texter förklarar han ett idiom med tio andra, i andra gör han någon personlig reflektion. Jag visste för övrigt inte att han bodde i Göteborg. Oklar målgrupp, det skulle väl vara jag i så fall?

Omöjliga varelser

Den första fantasyromanen på länge som kultursidorna hos de stora dags- och kvällstidningarna skrivit om? En internationell bästsäljare och prisad till höger och vänster. Den blev omtalad i bookstagram-kretsar för att det svenska förlaget valt ett omslag som ska locka även äldre, dvs inte bara mellanåldern, och därför kanske siktade fel? Jag har inte alls följt utvecklingen, om den faktiskt når allåldern, som den i Sverige marknadsförs som, eller om den lockar någon alls. Den hamnade till slut i mina händer också, för ja, nyfikenheten skulle ha sitt. 

Konstruktionen är en klassisk fantasy-stomme: En pojke, som alltid varit annorlunda i relation till resten av världen, upptäcker att han har ett större syfte och som har gått i arv i generationer. En flicka, som har fått sin familj mördad, jagas av en okänd mördare. De två möts och ska på något otroligt sätt rädda världen, som består av både "den vanliga" och den där magin kommer ifrån och skyddas 

Det är en ondska som sprider sig, som dödar magiska varelser för deras magi. Om barnen misslyckas med sitt uppdrag kommer mörkret att ta över, magin och det som håller ihop världarna att försvinna. 

De är tack och lov inte ensamma på denna färd över arkipelagen, i riktning mot ondskans mitt. Några trubbiga men älskvärda karaktärer är också med och riskerar sina liv för dessa barn, vilket inte gör dem mindre omtyckta.

Läsningen gick trögt i början, det var som att jag inte riktigt blev övertygad av att det här var "sant". När man läser en fantasyberättelse vet man initialt att inget av det är sant, tröskeln är därför redan från början hög, och det är någonting med språket och uppbyggnaden av världen som inte riktigt tar mig över. 

Jag minns att jag under läsningen funderade på om dagens tioåringar skulle förstå, för språket är ibland lite egendomligt (ålderdomligt?), samtidigt som jag tyckte att den kändes barnslig, utan djup. Och alla dessa varelser! Nej, jag fick ingen koll och iddes inte heller alltid bläddra tillbaka till översikten i början, så jag fick se dem framför mig i blindo eller få läsningen upphackad. Nära 400 sidor till trots, var det som om sidorna ändå inte räckte till. 

I höst kommer uppföljaren på svenska. Om jag kommer att läsa den? Möjligt, om hypen blir tillräckligt stor. När jag läser baksidetexten låter det som en upprepning av den första snarare än en fortsättning och den har jag ju redan läst.

Problematic summer romance

Våren/försommaren 2025: jobbet, jobbet. All the light we cannot see ligger halvläst på nattduksbordet, jag har helt tappat ordningen på vad jag läst hittills i år, och det enda jag orkar läsa nu är romance. Kanske blir det ett sammandrag här så småningom, antagligen inte. Jag kan i alla fall konstatera att romance som ljudbok precis som väntat inte alls är min grej.

Under en scrolla runt i e-biblioteket och leta efter romance jag tror jag kan gilla upptäcker jag att Ali Hazelwood släpper en "vanlig" romance i slutet av maj. Som den fan girl jag tydligen är (och inte bara jag) lyckas jag få låna boken typ två dagar efter att den kommit ut.

Problematic summer romance (älskar att titeln är så rakt på sak, och att den låter som ett arbetsnamn som blivit kvar) handlar om Maya Killgore. Maya är lillasyster till Eli Killgore, känd från Hazelwoods tidigare roman Not in love, och kär i samma brors kollega. Problematiskt: därför att hon är 22 och brorsans kollega, Conor Harkness, 15 år äldre. Problematiskt: därför att Maya och Conor efter att han ryckt ut till hennes hjälp för tre år sedan pratat i telefon nästan varje dag, förutom de senaste tio månaderna när han ghostat henne fullständigt. Nu måste de båda tillbringa en vecka i samma hus på Sicilien med anledning av Eli och Rues bröllop. Resten är nästan exakt vad du kan tänka dig.

Problematic summer romance är inte lika rom com-ig som hennes inledande trilogi, men heller inte lika... tradig som Not in love. Den ligger någonstans däremellan och utgör som väntat en avslappnande lässtund. Jag vet inte vad det är jag gillar med Hazelwoods sätt att skriva, men något är det. Delvis är det väl den akademiska miljön, som här tyvärr mest skymtar fram i periferin. På något sätt får den det hela att kännas något mindre dumt.

 

Jag läser den inte två gånger i rad, men väl en gång med stort nöje innan jag går vidare med omläsning av äldre Hazelwood-romaner. Tacksam för verklighetsflykten. 

Drömmen om ett liv

Jag gick in i mars med högt ställda förväntningar, men av dessa införlivades inga, även bokcirkelboken Drömmen om ett liv av Sun Axelsson lästes ut i all hast samma dag som träffen skulle vara, i början av april.

Jag visste ingenting på förhand om varken Sun eller boken. Den är första boken i en självbiografisk romantrilogi och handlar om Suns barndom fram till att hon tar studenten. Uppväxten är inte alltid lätt, med en sjuk mamma som dessutom var tyska, i efterkrigstidens värld och äldre avundsamma syskon.

Med Agneta Pleijels romantrilogi relativt färsk i minnet kunde inte tankarna undgå att ständigt dras ditåt, men Sun gav ut sina böcker 1978-89, många decennier före Pleijel. Båda är de skrivna på ett sätt där författaren är närvarande, ibland skriver de om att skriva en självbiografi. I Suns fall, så tidigt att det inte är självklart för kvinnor att få ge ut sina memoarer. 

Sun skriver så drömskt ibland att vissa meningar får mig att vilja stanna upp och hämta andan, men det blir ibland så mycket att jag istället irrar mig bort och, måste jag pinsamt erkänna, somnar med boken öppen. Hade jag inte haft en deadline skulle nog boken fortfarande vara outläst. Visst finns det något tilltalande med att läsa om ett liv som är långt ifrån ens eget i en tid som knappt går att föreställa sig längre, men den här gjorde mig sömnig. Kanske blir det mer spännande sen, till exempel var Sun under långa perioder både i Grekland och Chile under tiden då det var väldigt stökigt i landet (militärkuppen i Chile och när Grekland styrdes av en junta) som hon också skrev böcker om, men jag väljer att inte fortsätta med trilogin, åtminstone inte nu.