Den förlorade sonen

 
I somras, när jag höll på med The Sealey challenge och läste en diktsamling om dagen i augusti, trodde jag att det skulle dröja innan jag skulle orka mig läsa en diktsamling och började därför på en lista med poeter och poesi jag gärna skulle vilja läsa någon gång. Men så finns det poesi som går före allt annat, Bruno K. Öijer är en av dem och tydligen även Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN). 

Den förlorade sonen är hennes första diktsamling men med tre tidigare romaner är hon väletablerad i den svenska litteratursfären. Den handlar om hennes bror som gick bort när hon var sjutton och han arton, om ett barn hon förlorat under en graviditet och om en separation och dess efterdyningar i form av skuld och skam. Det var just uppbrottet som jag fann mest rörande att läsa om, för inte är det ofta man får läsa om när kvinnan i ett heterosexuellt förhållande lämnar för en annan man och ännu mer sällan skrivs det nog om det dåliga samvetet för att man förändrar sina barns liv i grunden. 

När CRFN gästade Babel den här hösten sade hon att dikten är självbiografisk och att diktjaget inte alls är hon. Det spelar väl egentligen ingen roll vad som är sant eller inte för all fiktion är väl på sätt och vis både självbiografiskt och påhittat, men det ger en annan spänning i texten när man vet, eller inte vet, vad som kan vara sant (på samma ämne: Systrarna av Jonas Hassen Khemiri).

Den förlorade sonen är även min CRFN-debut. Jessika Gedin i Babel har naturligtvis läst hela hennes bibliografi och i programmet fick jag veta att förlusten av brodern och barnet är visst ett tema som CRFN återvänder till. Det är något jag gärna utforskar lite mer.

Greek lessons

Ännu en Han Kang på digitalt sjudagarslån, kanske innehåller den här färre beskrivningar av ben, blod och slem?

En kvinna som blivit stum går på grekiskalektioner i förhoppningen att återfå talförmågan. En man som håller på att bli blind undervisar i gammelgrekiska.

Så småningom kommunicerar de, så gott de kan. Förutom att det mest blir mannen som håller en lång monolog.

Innan dess: fragmentariska bakgrundshistorier, om kvinnan får man knappt veta mer än att hennes mamma dött och vårdnaden av hennes barn tagits ifrån henne (vilket står i baksidetexten, så ingen direkt spoiler). Och att hennes hund dött, spoiler alerrrrt. Mannen flyttade till Tyskland i 15-årsåldern och upplevde att han knäcktes mitt itu. Så kom beskedet om den annalkande blindheten, och ett intressant sidospår om en döv tjej han gillat. Det sidospåret, om än outvecklat, känns som en mer intressant berättelse än den om de båda huvudpersonerna.

Antagligen pågår själva berättelsen under ytan, antagligen är det upp till mig att tolka och läsa in mening. Jag finner ingen. Greek lessons är absolut mildare än Human acts och Vegetarianen, men jag upplever den som en ofullbordad tanke, en idé som blev ett utkast som publicerades halvfärdigt och utan större finess. Inte min grej.

Växla ringar med mörkret

Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt. 

I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden? 

Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:

Början

dikter om olycklig kärlek 
börjar oftast med ett tomt rum
med ett ensamt månljus genom gardinerna 
och ett sorgset regn mot fönstret

så även den här

Dopamine nation

Läkaren Anna Lembke som arbetar med patienter som är missbrukare skriver om hur dopamin och en ständig strävan efter ökad njutning och minskat obehag bara gör oss olyckliga. Detta genom att berätta om patienter hon hjälpt och hur de gjorde för att bryta sitt beroende.

Det är någonting i tonen som inte alls funkar för mig. Inledningen är obehaglig, hon liksom frossar i patienternas elände. Hennes beskrivning av sitt eget självutnämnt tvångsmässiga läsande av romance-böcker jämställs med patienter som missbrukar alkohol eller knark (sorry Lembke men jag tror att din abstinens var ganska enkel att hantera i jämförelse). Och samtidigt finns det något självgott (amerikanskt, antar jag) i hennes beskrivningar av hur hon löst problem, satt upp regler för sina barn osv osv. Vissa öppna dörrar slås in om och om igen och andra plattityder avhandlas på någon sida och utan substans ("sluta fly från världen, vänd dig om och ta dig an den istället."). 

Jaså så får man visst inte göra... Vad hände med "för mycket av det goda kan vara underbart"?

Mest längtade jag efter att boken skulle ta slut och undrade varför jag egentligen reserverat den från första början.

Kalle och chokladfabriken

Omläsning för första gången sedan barndomen, inför musikalen Charlie och Chokladfabriken på Göteborgsoperan. Biblioteksetiketten på bokryggen anger "Rolig / barn" men den är ju inte rolig, snarare läskig och hemsk? Willy Wonka är ju spritt språngande galen och visserligen är det en skara osympatiska barn som får det tveksamma nöjet att besöka hans fabrik, men de hanteras ändå osedvanligt hänsynslöst. Och Kalle, som beter sig, ställer inte en enda av de helt rimliga kritiska frågor som Wonka ändå ignorerar.


Upplevelsen räddas till viss del av Quentin Blakes illustrationer. Älskar Quentin Blake.

What you are looking for is in the library

En korkad bok om en bibliotekarie som lajvar yrkesvägledare. Boken har fem kapitel skrivna ur fem olika personers perspektiv, men alla har samma problem (vantrivs med sitt yrke) och samma dumma, barnsliga uttryck (oavsett om de är 25 och jobbar i butik eller 65 och pensionär). Dessutom kommer de fram till samma sak. Det är repetitivt, fånigt och on-the-nose. Inte min kopp te.

What you are looking for is in the library är skriven av Michiko Aoyama. Möjligen kom den engelska utgåvan ut 2023.

A good girl's guide to murder

Höjden av höstmys måste ha varit när jag och min fjortonåriga lillasyster spenderade en helg med att läsa A good girl's guide to murder och den svenska översättningen parallellt. Hon hade börjat läsa den två månader tidigare och min något snabbare lästakt gjorde att jag på två dagar kom ikapp henne och på söndagen spurtade vi i mål nästan samtidigt. 

Efter att ha läst A good girl's guide to murder har jag insett att deckare borde vara en självklar del av den senare delen av hösten. Den del där det är mer rusk och mörker än sol och promenader under brandgula träd. Det var mycket uppfriskande att den här gången läsa en deckare som inte handlade om en äldre gubbe med missbruks- och/eller relationsproblem som tack vare sin långa tid i branschen löser mysterier utan att lyfta ett finger. Istället är huvudkaraktären A-studenten Pippa Fitz-Amobi som har valt ett lokalt mordfall som ämne till sin extrauppgift (EPQ). 

För fem år sedan försvann Andie Bell och man hittade aldrig hennes kropp, men hennes pojkvän, Salil Singh, ska ha skickat ett bekännelseSMS till sin pappa strax innan han begick självmord i skogen. Fallet avskrevs utan dom, för bevisen ansågs vara tydliga nog och familjen Singh har levt i skuggan sedan dess som släkt till en mördare. Men Pippa är inte lika övertygad om att det var Salil som mördade Andie Bell och det tänker hon bevisa.

Genom bland annat loggar och transkriberingar från intervjuer med personer i Andie Bells liv får vi följa Pippas undersökning i jakten på sanningen på vad som faktiskt hände den där kvällen då Andie sist sågs vid liv. Listan på misstänkta personer blir bara längre och ganska snart får hon det första anonyma hotbrevet som önskar att hon ska sluta lägga sig i.

Som titeln antyder är Pippa Fitz-Amobi en så kallad "duktig flicka" och den beskrivningen är mycket starkt förankrad i hennes karaktär. Det är exempelvis inte en överraskning för hennes föräldrar att hon mycket hellre väljer att lägga tid på sin EPQ än att gå ut och vara med sina kompisar (men obs inte så pass "duktig flicka" att hon inte har kompisar för det har hon!). Att Pippa vågar ta kontakt med personer hon inte känner, en journalist och polis till exempel, och fortsätta gräva, trots det överhängande hotet, är imponerande och visar på mod eller kanske bara en stark övertygelse om att Salil är oskyldig. 

Det är onekligen spännande och jag dras med. Ju närmare svaret Pippa kommer desto farligare blir det. Det blir tydligt att polisen i Kilton inte har gjort sitt jobb - eller är det någon som har röjt undan bevis? Frågorna är många och verkar bara bli fler. Under de sista kapitlena både flämtades det och oj:ades. Den fråga vi båda väntade på att få svar på: Kan en sjuttonårig elev lösa en mordgåta som polisen så lättvindigt skrev av? 

Boken A good girl's guide to murder är Holly Jacksons debutroman som kom ut 2019. I år släpptes den som tv-serie på Netflix. Vi såg första avsnittet direkt efter att vi hade läst klart. Som vanligt är boken bättre och kanske ska man ha lite mer distans till originalverket för att kunna skilja dem. Jag förstår att många grepp som Jackson använder i boken inte blir gångbart när det ska översättas till rörlig bild, men tonen var en helt annan och castingen skavde. Kanske blir den bättre och kanske fortsätter vi se den eller så fortsätter vi vår lilla bokcirkel med att läsa uppföljarna i trilogin.