I eftermiddagssolen

Det här är FEL.

Istället för att plugga inför ett matematikprov umgås jag med Paulo Coelho och äter små tomater. Jag måste göra något av min icke-existerande motivation. Jag vill ha lov, lov, lov.

Barabbas

"Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok."

Så börjar Pär Lagerkvists Barabbas, tydligen en mycket känd bok både i Sverige och internationellt. Något oväntat var att den här boken, gammal, sliten och fjäderlätt, tilltalade mig. Barabbas är den stråtrövare som enligt Bibeln frigavs istället för Jesus. En man född i hat som inte verkar höra hemma någonstans.

Lagerkvist skildrar Barabbas rotlöshet, hans omedvetna försök att anknyta till andra människor, att höra ihop med någon, hans försök att tro. Stora, essentiella problem behandlas men det lyckas hålla sig tydligt - inga flumpoetiska utsvävningar. Antagligen är det därför jag tycker om boken, som också är förvånasvärt modern för att vara utgiven 1950.

Kvinnor på ett tåg

Nu kan jag äntligen dra ett streck över ännu en bok på listan jag för första gången skapade för cirkus två år sedan. Jag kan inte riktigt dra mig till minnes varifrån jag första gången hörde talas om Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Det kan lika mycket ha varit från Kobra som från ett annat kulturprogram, vad jag minns var det någon som blev intervjuad på ett tåg (passande nog).

Det är en bra bok som innehåller bland annat detta:
gamla traditioner möter moderna tankar och jämställdhet, ord om kvinnors fria vilja, kvinnors rätt i samhället och kvinnors obligatoriska ställning inom familjen, bra språk med detaljrika livsskildringar, kärlek, karaktärer med olika erfarenheter, tågresor, sex, ett långsamt tempo, Indien, en ordlista längst bak för ord som inte blivit översatta i boken (de flesta var indiska maträtter), tvivel, sorg, död, lycka, lata, appor och ammor, bröder och systrar och visdomsord.

Män som hatar kvinnor

Den skicklige men förtalsdömde journalisten Mikael Blomkvist gräver i ett 40 år gammalt försvinnande. När han börjar komma något saftigt på spåren visar det sig att fallet är skrämmande aktuellt... Ta Liza Marklunds Sprängaren. Lägg till den galna släkten Vanger, hålan Hedeby och en asocial datorhacker. Et voilà: Stieg Larssons omtalade Män som hatar kvinnor.


När jag läser haussade böcker blir jag av någon anledning alltid rädd att de ska vara dåliga. Alltså är det extra skönt i de fall det visar sig ligga någonting bakom det mediala och populära intresset för boken. Det här är inte det bästa jag läst, men den ligger bra till inom sin egen genre: deckare/thriller. Boken har ett skönt driv; till och med då Mikael sitter och läser pärm efter pärm polisundersökning är det något som drar framåt, framåt. Drivet gör det lätt att ignorera vissa klumpiga dialoger och långrandiga datorbeskrivningar.

Det är skönt med en thriller som vågar sätta brottet i fråga i centrum och låta personernas privatliv hamna mer i periferin. Eller kanske är det bara en ovanligt lyckad blandning. Trots allt är kommer suget efter mer (det finns ju uppföljare) mest av att jag gärna vill veta hur relationen mellan Mikael (får hela tiden irriterande bilder av Mikael Nykvist i huvudet) och hackern Lisbeth Salander kommer att utvecklas.

Läs boken om du vill ha svensk deckare utan Läckberg/Jansson-upplägget.

Maya

Det som John Spooke skriver i efterordet kan egentligen i ett enda stycke sammanfatta bokens uppbyggnad mellan berättarna John och Frank och är nästan bara det som krävs för att beskriva boken:

Det är både en autentisk historia och en historia som är påhittad. Jag vet inte vilken av de båda historierna som är den mest fantastiska. Kanske det är för att de på sätt och vis också griper in i varandra. De är som hönan och ägget. Utan den autentiska historien skulle den påhittade aldrig ha blivit till och utan den uppdiktade skulle den sanna ha varit helt otänkbar. Det är dessutom omöjligt att säga var de båda historierna börjar och var de slutar. För det är ju inte bara början som definierar slutet. Också slutet definierar början.

För alla som läst Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet och Sofies värld och tyckt om mystiken och spänningen och som blivit förundrade över Josteins skicklighet är Maya ännu en bok att samla ledtrådar i mystiken, att bli förundrad över och att tycka om.

Ännu en gång väver Jostein skickligt samman fakta, verklighet och fantasi. Maya har en grund i evolutionens tecken och det har skrivits om boken att det är en hyllning till universum.

I förordet skriver den engelske författaren, John Spooke, om mötet med den norske evolutionsbiologen Frank på ön Taveuni på Fidji. I nästa del är det Frank som är berättaren i ett brev till Vera, hans fru. Han berättar om alla händelser och betraktelser som han noterade under de dagarna på ön. Förutom Frank och John befinner sig också en liten grupp människor från hela världen, bland dem finns det märkligt sammansvetsade paret Ana och José som hela mystiken byggs runt.

På resan förekommer ofta diskussioner om evolutionen och universum mellan resans deltagare och under tiden som man läser om dem väcks tankar och frågor till liv och det här är en sån bok som man efter att ha läst ut den fortfarande tänker på. Det känns som om Jostein har skapat en tråd som börjar från universums födelse till människors släkt med ödlorna och sedan till människors öde och universums kretslopp som går runt, runt, runt utan att vi kan förhindra något och som vi sedan omedvetet spinner vidare på. Han är den som blåser ner den första brickan i ledet så att resten faller, fast här är det inte brickor som står i kön som faller utan vi läsare, som ju närmre slutet vi kommer desto närmre svaren på frågorna kommer vi.

Språket är en blandning mellan fakta, vardag och poesi och det är något av den finaste blandningen som man kan läsa. En mening dyker som ständigt upp är värd att hamra in bakom hjärnbarken:

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.

The dark room

Jinx Kingsley vaknar upp på ett sjukhus och minns ingenting av de senaste veckorna. Att hennes fästman övergivit henne för hennes bästa vän Meg, och de två därpå följande självmordsförsöken - allt har försvunnit in i hennes minnes mörka rum. När det sedan kommer i dagen att det nyblivna paret inte alls åkt till Frankrike för att slippa skvallret utan brutalt mördats med slägga uppstår en fascinerande, knepig situation. Vad är det Jinx inte kan minnas? Var det hon som mördade Meg och Leo? Eller kan hennes återfunna minnen flytta ner henne från topplaceringen över misstänkta?

Allt är väldigt genomtänkt - i slutändan läggs varje liten pusselbit rätt och bildar en resonabel helhet. Lite besvärligt var det i början när man satt där med en massa småbitar och förgäves försökte komma ihåg vem som var DS Fraser och DI Maddocks och vem som höll på med vilket fall, vem som var släkt med vem och så vidare. Men det var värt det. Dessutom var den precis så knepig att man i vissa skeenden kunde ligga steget före och känna sig lite smart.

Min ytterst begränsade erfarenhet är att brittiska deckarförfattarinnor sällan gör dåligt ifrån sig. Walters är inget undantag.

"Enligt min teori förhåller det sig så, att levande författare står i ett levande förhållande till sina böcker. De slåss genom sin blotta existens för eller emot dem. Bokens verkligt självständiga liv börjar först efter upphovsmannens död, eller rättare sagt en tid efter döden, ty dessa nitiska män slåss ännu ett litet tag efter sin död för sin bok. Men sedan lämnas den ensam och kan enbart förlita sig på styrkan i de egna hjärtslagen."

FRANZ KAFKA

Utrota varenda jävel

Sven Lindqvist utreder rasismens bakgrund, med utgångspunkt i Joseph Conrads (för mig o)kända verk Mörkrets hjärta, och i synnerhet frasen "Exterminate all the brutes".

Syftet med boken är till stor del att få oss att inse att nazismen och judeförintelsen på intet sätt var ensamma i sitt slag. De föddes heller inte med Hitlers karisma. Rasismen var helt enkelt en mycket medveten feltolkning av dåtidens efterforskningar (exempelvis Darwins utvecklingslära), som gjorde det moraliskt försvarbart för européerna att kolonisera Afrika. Kolonisera i betydelsen att skövla, plundra, mörda. Begå folkmord. Utrota.

De rent fackliga inslagen, som är konkreta och lättfattliga; uppenbarligen gjorda för att inte kunna missförstås, blandas med små texter om den rundresa författaren gör i Afrika i samband med författandet. Små texter som understryker, förtydligar, färgar och hjälper till att göra en bok om ett tungt ämne relativt lätt.

Vita nätter

Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter” är en, till synes, fjäderlätt roman om man jämför med författarens oändliga ”Brott och straff”. Det behöver dock inte betyda att den är mycket lättare att läsa . Jag själv kan inte uttala mig om den saken då jag ännu inte har läst ”Brott och straff”.

Romanen trycktes första gången i tidskriften ”Fosterländska annaler” 1848 och man kan därför inte annat än förvänta sig att språket är gammaldags och artigt under dialoger mellan man och kvinna, i den här moderna upplagan utgiven av Bakhåll. Översättaren, Bengt Samuelson, skriver i efterordet att Dostojevskij skrev den här kortromanen i romantikens anda, långt efter att romantiken blommat ut, för att han kanske ville demonstrera att han var vuxen nog att kunna ”väva in de stora livsfrågorna i en enkel och ganska förutsägbar romantisk berättelse som kan läsas av alla och framlocka en och annan tår av medlidande och igenkännande”.

Vår berättare är en drömmare, en romantiker rakt ända in i hjärtat, som är bekant med hela Petersburg men känner inte en enda människa i den unga staden som han har bott i åtta år. Han känner sig så fruktansvärt ensam. Det är när han under en promenad i början av sommaren som han räddar livet på Nastenka och blir kär. Berättelsen börjar kännas klyschigt när man får reda på att Nastenka redan är kär i en annan som hon inte träffat på mer än ett år. Och slutet? Det får ni antingen gissa er till eller ta reda på genom att läsa boken, jag vågar nästan säga att det helt klart skulle vara värt att ta sig igenom hela historien men är inte riktigt säker än. Det är en historia som kräver både omtanke och eftertanke och som måste sjunka in innan man förstår vad det är som mannen med det ömsinta hjärtat har gått igenom. Ont gör det, det ska jag inte bespara er, käraste fågelvänner. ”Men det går över”, som Nastenka säger. Det går över.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet

Namnet Marianne Höök sa mig absolut ingenting när de fina recensionerna om den här boken dök upp i tidningen förra året och jag förde in biografin med den långa titeln på min att läsa-lista. Ett antal veckors bibliotekskö senare hade jag den i handen. Och började en resa tillbaka till 1900-talets mitt, för att träffa Marianne, journalisten som var stilig, elegant och begåvad samt tog sitt eget liv.

Kollegan och före detta väninnan Annette Kullenberg blandar (i något som möjligen är ett sorgarbete) utskrivna intervjuer med monologer, texter och eget funderande angående Marianne. Vem var hon egentligen? Det är tydligt att Marianne, som var så framgångsrik, aldrig lät någon annan människa komma henne in på livet; det skär i hjärtat att läsa om hennes självkritik. Ibland irriterar jag mig på talspråket, upprepningen, den avbrutna kronologin och Kullenbergs val av intervjufrågor. Oftast gör jag det inte, utan får mig bara ett tragiskt öde och många frågor till livs.

Antagligen ovärderlig för de som har en relation till skribenten (i antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? har Annette Kullenberg valt ut texter för den oinvigde) eller privatpersonen Höök. En guldgruva för den som samlar på ord.

Breaking dawn

Så var det då äntligen slut på eländet - cykeln är fullbordad. Ja, jag har fallit handlöst för Edward. Ja, jag har blivit besatt för varje ny del. Ja, jag har blivit irriterad på mig själv över föregående faktum. Ja, jag har verkligen undrat varför och hur jag kan bli så trollbunden av den här historien. Men nu är det slut med det. No more!

Det känns svårt att beskriva handlingen utan att förstöra en eventuell läsupplevelse för någon annan, alltså får ni hålla till godo med min egen grova uppfattning, som lyder som följer: Första halvan var S-K-R-U-V-A-D. Sinnessjuk helt enkelt. Men oroa er inte. Andra halvan var mer eller mindre som andra halvan i alla de andra böckerna. Lagom spännande, lagom mycket tårkanalsexercis, tjockare än någonsin förr (hm, har jag sagt det förut i det här sammanhanget?). Och en helt okej avslutning.

Jacob agerar berättare i en del av boken, och det märks att Meyer har ansträngt sig för att han ska få en egen, humoristisk ton. Jag tycker inte riktigt att hon lyckas; största skillnaden mot Bellas berättarstil blir att Jacob har längre och mer talande kapitelrubriker. Trots det är jag tacksam för att han i alla fall har en liten gnutta humor kvar, någon måste ju ha det. Edward slår mig nu som komplett humorbefriad. Antagligen har han gradvis tappat det som kunde få mig att le elakt med honom när jag läste Twilight, tills han nu blivit... gammal. Både han och Bella börjar närma sig någon sorts psykisk medelålderskris. Huga.

Jag tror inte att jag kan säga något smart om den här boken (för smarta iakttagelser kan man till exempel söka på bokhora eller gå in på vampyrhora), jag har helt enkelt en hatkärlek till hela serien som gör att jag är glad! att jag avslutat den, samtidigt som jag har en mycket lätt känsla av den separationsångest som jag brukar få när jag avslutar en riktigt bra bok. Hej då Edward, hej då Bella. Och du Stephenie, bry dig inte om att publicera Midnight Sun, det vore väl bra onödigt.