Testamente

Visst snackades det, eller skrevs det, en del om Testamente när den kom ut förra året? Jag vill minnas att det gjorde det, även om jag inte minns exakt vad som sas (fast det står förstås en del glada adjektiv på omslaget, och en snabb googling visar att boken verkar ha Augustprisnominserats). I påskas fick jag i alla fall boken, i pocketformat, i present och eftersom givaren nu börjat uttrycka ett intresse för att låna boken var det dags att dra fram den i läsprioriteringen.

I Testamente får vi stifta bekantskap med familjen Toimi, ett efternamn som tydligen ironiskt nog betyder fungerande, från Tornedalen. Familjen består av Siri och Pentti, och deras tolv (fjorton om man räknar de som gått bort) barn. Tolv (fjorton) barn + två föräldrar = rätt många karaktärer för läsaren att hålla ordning på. Något av barnen har även smeknamn vilket gör det hela ännu värre. Visserligen finns det ett persongalleri i början av boken, så för den ambitiösa går det säkert att hålla ordning på alla ändå. För mig går det sådär.

Sexton+ karaktärer innebär också att det liksom inte riktigt går att berätta allas historia. Men nu går jag kanske händelserna i förväg. Premissen i boken är att Siris och Penttis äktenskap, som pågått i över trettiofem år, är tämligen dysfunktionellt. Möjligen huvudsakligen på grund av att Pentti verkar vara en tämligen dysfunktionell person. Nu börjar i alla fall de äldre barnen, med diverse olika agendor, tycka att det är dags att göra något åt situationen. Detta får både mindre och mer allvarliga konsekvenser, varav den värsta sannolikt är ett förmodat mord.

Eftersom boken marknadsförts som en mordgåta känns det inte som en spoiler att berätta att ett sådant förekommer. Det är dock inte så centralt som man skulle kunna tro. I första hand kommer familjen och dess medlemmar och deras små och stora bekymmer. Deras vardagsliv både i och på varierande avstånd från utgångsplatsen, familjegården Aapajärvi. Själva mördandet kommer lite i andra hand. Vilket inte hindrar Wähä från att, med sin trots allt rätt egna humor, titulera den sista delen av boken "Whodunnit".

För även om Testamente till stor del består av misär; fattigdom, elakhet, olika grader av oförmåga till mänsklighet, våld, onda uppsåt och annat otrevligt, så skildras berättelsen med både uttalad och underförstådd humor, och en berättarröst ger oss lite hjälp i början av varje kapitel genom att introducera det: "Annie (eller Esko?) försöker samla familjen. Brodern Lauri presenteras, och med honom mera drama, drama drama drama. Men ännu har ingenting hänt."

Mitt helhetsintryck av boken är att den är ganska lång, lite spretig och rättså ojämn. När jag börjar läsa drabbas jag snabbt av känslan att här har vi något, det här kommer att vara så. himla. bra. Men sen avtar entusiasmen (om det beror på boken, eller på att jag parallellt läser en annan och jobbigt usel bok, vet jag inte säkert) gradvis, och så fortsätter det upp och ner tills jag äntligen är ute på andra sidan. En del av syskonen kan jag då fortfarande knappt sätta rätt namn på. En del känns som att man fått en massa information om "helt i onödan", visst, jättespännande med plugghästbrorsan i Helsingfors eller syrran med sommarjobbet, men de tillför ju ingenting och deras historier får heller inte tillräckligt med plats för att det riktigt ska bli något?

Jag vet inte riktigt vad Wähä vill med den här romanen. Underhålla, möjligen? Prova sina vingar (trots att detta är den tredje bok hon får utgiven)? Utforska eller inspireras av sin släkthistoria? Studera psyket eller syskonrelationen? Utan att ha blivit klokare lämnar jag nu boken vidare, men ser fram emot att höra om någon annan tycker något!

Brevet från mig

Eventuella återkommande läsare sätter teet i vrångstrupen*: va, har blåmesen läst nyutgiven ungdomslitteratur? Men det är ju Stjärtmes som står för omvärldsbevakningen på det området? Tja, även en blind höna finner ibland ett korn. Av guld.**

Brevet från mig innehåller 26 rimmade dikter, enligt framsidan "för unga", enligt mig: för alla som ibland känner något, eller kanske har känt något. Känslorna försvinner ju inte bara för att man uppnår en ålder där man själv får ordna med ID-handlingar, bostad, betala av lån, ringa myndigheter och allt det där som gör att vuxenpoängen samlas på hög. Fast kanske är det bara i poesi märkt "för unga" som man slipper vara svår och subtil?

Sjöbergs dikter är mycket, de är nyanser och undertoner, de är humor, de är ett väl utfört hantverk, de är underbara små  avslutningsrader som sätter knorr på hela dikten. Svårt skulle jag dock inte säga att de är. Däremot önskar jag att de vore fler. Jag önskar att de inte skulle ta slut. Det måste finns bättre liknelser för samlingar av små skimrande, utsökt njutbara munsbitar än pralinask (jag har ju redan använt den liknelsen för Annika Norlins novellsamling) men i brist på bättre ord är det här just en sådan i bokform.

Bidragande till pralinaskkänslan är också bokens illustrationer och utformning, som även de är signerade Lena Sjöberg. Dessa gör möjligen att boken upplevs som mindre vuxen, men de tillför å andra sidan massor. Färger och sparsmakade bilder illustrerar känslorna i texterna, ibland på ett konkret sätt, ibland mer abstrakt. Och dessutom finns det ett gult tygband, ni vet ett sånt där inbyggt bokmärke som finns i Bibeln eller Rutiga kokboken, ett såntdär "klart du kommer att bli tvungen att markera nåt i den här boken, allt annat vore absurt"-band***. Och så finns det tomma uppslag, eller ja, uppslag med bara mönster, som dyker upp lite då och då, som en påminnelse om att ta lite luft och kanske inte hetsläsa alltihop på en gång, ändå. Och så är det omslaget, och den rundade ryggen. Pagineringen. Alltihop bildar en väl sammanhållen helhet.




När jag läst dikterna ett par gånger tyst får jag för mig att jag måste prova att läsa vissa sidor högt. När jag gör det upptäcker jag att jag ibland blir så känslosam att jag gråter lite. Det är också svårt, nej omöjligt, att välja ut en favorit, för det finns så mycket fint. Helst vill jag liksom klippa ut och klistra in hela boken här, men det vore ju kontraproduktivt, den här lilla boken vill man uppleva rent fysiskt. Spring och köp (eller låna, men varning för habegär utfärdas)! Och berätta sedan vad ni tyckte, kanske är det bara jag ändå?



Kuriosa: Lena Sjöberg är gift med Jakob Wegelius, författare till böckerna om Sally Jones. Båda verkar extremt sympatiska.

* Åh nej, inte bra att hosta just nu, då får man onda ögat av omgivningen!
** I alla fall om hönan i fråga lyssnar på Lundströms bokradio. Tack Sveriges radio för detta kvalitetsprogram. Avsnittet med Lena Sjöberg och Jakob Wegelius hittar ni just nu här (om länken slutar funka, prova att googla!)
*** Läsband, heter det tydligen.

Ett annat liv

För några veckor sedan hade jag tvättid, detta ständigt återkommande gissel. Jag upplevde min sedvanliga olust inför denna aktivitet, och insåg att jag skulle behöva någon typ av distraktion för att inte bli fullständigt uttråkad. Sagt och gjort knappade jag in i appen Sveriges Radio Play, hamnade i Radioföljetongen och plockade första bästa bok som hade bra "bäst före-datum". Det visade sig vara P O Enquists självbiografiska roman Ett annat liv.

Det tog ett par avsnitt (SR har delat in inläsningen, som gjorts av författaren själv, i 30 halvtimmeslånga avsnitt) innan jag började få grepp om boken, men därefter gick lyssnandet mer eller mindre av sig själv, under tvättider och en eller annan promenad eller matlagningsstund. Per Olof Enquist växer upp i ett grönt hus i Joggböle tillsammans med sin mor, som är lärarinna i byn. Han har en äldre bror, Per Ola, som dog vid födseln, och en far, n'Elof, som dog av sjukdom ett halvår efter P O:s egen födelse. Återstår alltså P O och modern.

Vi följer P O genom hans uppväxt, med det enda slagsmålet, det kyrkliga förbudet mot bland annat fotboll och dans, de veckoliga bekännelserna som orsakar så mycket vånda eftersom P O råkar vara rätt snäll, vidare till gymnasiet i Uppsala och så småningom ut i världen, till Berlin, Köpenhamn och Paris. Vissa episoder, som höjdhoppstävlingarna under realskolan, delar av gymnasietiden, flytten till Västberlin och den underliga grannen i Köpenhamn, beskrivs mycket ingående. Andra delar, som militärtjänstgöringen, hans första hustru och hans barns födelser, nämns i svepande ordalag eller inte alls. Och så småningom kommer vi in på den stora, viktiga fråga som boken söker besvara: hur kunde det som började så bra, sluta så dåligt? Hur kunde P O från Joggböle, född snäll och sedemera framgångsrik författare och dramatiker, trots allt ta till spriten?

Jag vet inte om jag hade några direkta förväntningar på den här boken, men hade jag det så överträffades de generellt. Kvaliteten är genomgående hög, berättelsen är medryckande och precis lagom sammanhängande, med någon tendens till upprepning av avgörande skeden vilket lämpar sig utmärkt för tvättstugelektyr. Det finns både humor och allvar, och Enquist bjuder frikostigt men lagom av sig själv och sitt liv; både han själv och omgivningen får behålla ett mått av personlig integritet, utan att jag för den skull känner att jag underhålls relevant information.

Generellt är jag skeptisk till att låta författare läsa in sina egna böcker, eftersom jag tycker att professionella skådespelare ofta gör det långt bättre. Men den här inläsningen gillar jag, och det trots att boken är skriven i tredje person vilket innebär att Enquist läser om sig själv som "han", kanske lite konstigt men man vänjer sig. Om du själv vill lyssna så finns boken tillgänglig hos Sveriges Radio fram till den 26 april 2021.

Hade jag vetat att jag skulle uppskatta den såpass mycket hade jag i och för sig valt att ge den en mer riktad uppmärksamhet än den som förunnas en tvättstugeljudbok. Jag får nog prova något mer av det Enquist skrivit ändå.

maj maj måne

Egentligen minns jag ingenting av maj. Det är måhända tragiskt att min kalender under denna månad endast har fyllts av en lista över lästa böcker och mina arbetstider, det senare för att jag är för lat för att fylla i dessa genast i exceldokumentet. Annars: en anteckning om en dag jag tog ledigt (-8 h) och "tårta 9.30" den 28 maj. Annars: Inget. 

Jag vill minnas maj som kall? Jag vill minnas att det haglade. Jag vill minnas att det också fanns dagar som glänste extra mycket, men allt har försvunnit in i den ökända grå massan. 

Nåja. Här är i alla fall någon slags sammanfattning av det jag läste under förra månaden.

Maj var en bra läsmånad, med några guldkorn.

Av sju böcker utlästa, är fem av dem skrivna för barn och unga. Det är en rätt representabel bild av hur fördelningen brukar se ut bland mina listor. Dels för att det är viktigt för min profession att jag är uppdaterad på barn- och ungdomsböcker och dels för att det är lättare att börja och fastna i en bok skriven för yngre.

Bäst av böckerna för barn och unga var Malamander och Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet, som jag otroligt nog har skrivit om på bloggen. Jag tyckte också mycket om Jordens största kalashatare om att vara ett barn som behöver vila från socialt umgänge emellanåt. Jag började läsa Det sextonde året med inställningen att den skulle vara en ny superbra dystopisk roman med en stark kvinnlig huvudkaraktär, men den föll platt och märklig. Jag läste dock ut den, så något visst måste den ha.

För en person som är lika disträ som jag är, har jag allt mer börjat uppskatta noveller. Förr har jag tänkt att de är för korta för att engagera mig, men det är en konst att kunna skriva koncist och ändå få fram sitt budskap. Under det senaste året har jag fått vara med i olika rekryteringsprocesser och tycker att det är en mycket märklig situation att vara i, från arbetsgivarhåll men mest för de arbetssökande. Hur märkligt (och modigt) är det inte att gå på arbetsintervju! Att lämna ut sig själv och sin historik för att på sätt och vis tävla mot personer man inte har någon aning om. Jag läste novellsamlingen Vi hör av oss för att ta reda på hur andra arbetsintervjuer går till och lärde mig ett och annat. Vissa noveller var såklart bättre än andra och vissa mer dragna åt det extrema än andra, men samlingen var i överlag en helt okej läsupplevelse. blåmesen skrev ett inlägg om hur hon uppfattade boken.

Den mest omtalade romanen i denna hög, är förmodligen den tredje och sista delen i trilogin om janakippo, Sen for jag hem. Jag har på bilden ritat ett litet hjärta bredvid den, men det var några petitesser som störde min läsupplevelse. Dels för att jag läste den i den inte helt felfria appen biblio som e-bok. Och dels var det för att det hade gått ett tag sedan jag läste del 1 och del 2, att jag inte riktigt hängde med i hela persongalleriet, som är ett av trilogins viktigaste fundament. Anledningen till att jag läste den på mobilen är för att jag ville ta en genväg i bibliotekskön, som i skrivande stund uppmäter 273 stycken. Om jag hade läst den som tryckt bok, hade jag läst den på en vecka istället för tre. Min första impuls när jag öppnar mobilen är tyvärr inte att gå in och läsa en bok, utan att gå in på en annan tidsslukande app som jag egentligen borde avinstallera, och det kunde dröja dagar innan jag fortsatte läsa. Men jag tycker ändå att det var fint att återförenas med smalånger, med det karga och med jana. Det var en fin avslutning.

Det var maj.

Nej och åter nej

Läste jag om Nej och åter nej någonstans på Internet redan innan den var översatt till svenska? Det kan också ha varit någon av Nina Lykkes tidigare böcker som av en glad bokbloggare (hallå, finns aktiva sådana ens längre?) eller möjligen journalist fick omdömet att det var värt besväret att läsa på norska, så bra var det. Med den inställningen, och även en vag uppfattning om att det skulle vara "en rolig bok", spontanlånar jag Nej och åter nej på biblioteket.

Ingrid (lärare) och Jan (chef på någon typ av juridikdepartement) har varit gifta i snart 25 år, och bor i ett brunt hus som de byggt själva. I huset bor även deras två vuxna söner, varav minst en fyllt 20 men som inte visar några tecken på att vara på väg att flytta hemifrån utan lugnt stannar och åtnjuter gratis helpension och full service. Ingrid har sedan en tid tillbaka helt tappat bort sin livsglädje; hon gör saker för att de ska göras. Går till jobbet, håller lektioner, sitter i möten, undviker de stökigaste eleverna och kollegorna, lider sig igenom dagen. Åker hem, tvättar kalsonger och lagar middag och går på bokcirkel, ligger med sin man en gång i veckan. Hon ser absolut ingen mening med någonting.

Kanske upplever Jan något liknande, eftersom han delvis på grund av en man med grodliknande mun, delvis på grund av ett par malplacerade händer, råkar inleda en relation med en 15 år yngre kollega som han dessutom råkar vara i chefsposition för. Kollegan heter Hanne, hon byter pojkvän och bostad som andra byter underkläder eftersom det aldrig känns helt rätt. Inte heller hon verkar se någon egentlig mening med något. Lever ensam, behöver lugnande tabletter för att stå ut med familjemiddagarna hemma hos föräldrarna om söndagarna, och känner sin biologiska klocka ticka.

Är det bara ett tillfälligt snedsteg, som när Ingrid vänslades med en av parets bekanta ett par år tidigare? Eller kommer det att leda till bestående förändringar i samtliga inblandade personers liv? Kommer någon att bli lyckligare, eller mindre lycklig? Jag kan avslöja så mycket som att svaret på någon av ovanstående frågor är ja.

Är detta då en rolig bok? Jag ställer mig tveksam. Ingen verkar som sagt vara speciellt lycklig, och inte blir det så mycket bättre efter hand. Visst är det dråpligt ibland, visst har framförallt Ingrid och Hanne ibland mycket underhållande tankar och iakttagelser som är sådär på pricken. Men alla är verkligen så ledsna jämnt? Är alla så dysfunktionella? Är jag, när jag hittar beröringspunkter med Lykkes karaktärer, så dysfunktionell? Kanske är det helt enkelt såhär livet är?

Happy food

blåmesen är alltså på't igen, jakten efter någon sorts quick fix för tillvaron. Kanske kan man äta sig glad? En före detta SVT-TV-kock kan väl inte ha skrivit en bok utan rimligt vetenskapligt underlag? Dessutom konsumerar jag just nu kokböcker i en osund takt*, och det finns visst lite recept insprängda här också. Vi kör!

Happy food, med undertiteln Om hur mat och lycka hänger ihop (visst låter det ändå lite lovande?) kom ut år 2017, men känns faktiskt redan relativt utdaterad. Inte så att allt som står i den har motbevisats, utan mest att det inte känns så rykande aktuellt: TV-kocken Niklas Ekstedt och journalisten Henrik Ennart sjunger tarmflorans lov, berättar vad vi borde äta mer av för att gynna denna och presenterar parallellt med detta en lång och inte så vansinnigt intressant tirad av latinska namn på olika tarmbakterier. Ett och annat recept får vi som sagt på köpet, men ytterst få ser så värst lockande ut för undertecknad; mycket faller under kategorin två korslagda morötter och ser helt enkelt inte ut som mat som man blir mätt på.

Antagligen hade jag tyckt att innehållet i den här boken var mer intressant om det inte vore för att jag läst lite av Food Pharmacys grejer, upplevt en viss tveksamhet, och gått vidare med att läsa en del kritiska artiklar (den här, till exempel) som raskt övertygade mig om att det faktiskt inte riktigt är så enkelt som att tarmfloran är svaret på allt (och även om den vore det, så är Food Pharmacys recept antagligen inte vägen dit). Min tveksamhet kan också bero på att yrkespersoner såsom Emma Frans, Agnes Wold och Amina Manzoor, som förespråkar rimlig källkritik och nyansering gällande allsköns forskningsrön (bara för att man kan visa att något gäller för bananflugor eller möss så gäller det till exempel inte nödvändigtvis för oss människor) vunnit mark sedan dess.

Kort sagt är jag lite skeptisk till att vägen till lycka faktiskt skulle gå via våra tarmfloror, även om det naturligtvis är en pusselbit i det hela. Och även om den gör det så tycker jag inte att en kvarts spetskål, en halv broccoli och en åttondels pumpa, med lite olja och frön på, låter som en rimlig middag.

Om man ska ta på sig ett par positiva glasögon så är Happy food, bortsett från uppräkning av bakterier, en mycket lättsmält och intresseväckande historia med en positiv underton; okej, stress, transfett och nudlar är kanske inte det bästa för våra kroppar, men du behöver inte kasta allt som är gott och späka dig i övrigt, även små förändringar gör skillnad. Det är också orättvist att nämna boken i samma andetag som Food Pharmacy eftersom författarna till Happy food faktiskt verkar ha ansträngt sig lite för att vara både rimliga ("vi tycker inte det låter så kul att äta grön, sträv banan eller att käka en tesked potatismjöl varenda morgon, vill du göra det så kör på, vi tycker det finns godare sätt") och skeptiska till diverse hypade livsmedel ("okej, gurkmeja ser kul ut, men visste du att om du inte hettar upp den med olja och svartpeppar så gör den ingen nytta ändå, faktiskt?"). Dessutom blev jag faktiskt inspirerad att prova korngrynsgröt, som var gott om än tidsineffektivt och inte lika krämigt som den vanliga hederliga havregrynsgröten.

Vad jag tar med mig av denna självhjälpsbok med kokboksinslag eller tvärtom? Mja, tja. Att oliv- och rapsolja är bra, att hel råg och helt korn är bra (om man nu kan övertyga resten av hushållet om att det är rimlig mat), att nötter och frön är bra (om man nu inte är allergisk) och att rödbetsjuice tydligen är oerhört revolutionerande.  Vänta nu, visste jag inte allt detta redan..? Om det är något av detta som jag tänkte låta påverka min vardag framöver låter vi vara osagt.

För information: Happy food har också fått en uppföljare, Happy food 2.0, som kom 2018 och om man får tro bokus reklamtext låter som ungefär mer av exakt samma sak, även om den också utlovar recept som ska vara lämpliga för exempelvis barnfamiljer.

* Tyvärr känns det kanske inte så relevant att recensera kokböcker, men exempelvis har Jamie Olivers Vego, Julia Tuvessons käka grönt och Caroline Wilbois och Johanna Anderssons Dietistens val (uh, tråkigt namn) har bjudit på en hel del gott hemma i fågelboet på sistone.

Ett system så magnifikt att det bländar

Det är inte så många författare som hos mig kan framkalla ett milt glädjerus genom att ge besked om att en ny roman är på väg. Med tanke på att Amanda Svensson är en av få, känns det som ett smärre tjänstefel att jag inte förrän nu, betydligt över året efter bokens utkomst, lyckats ta mig igenom hennes senaste roman, Ett system så magnifikt att det bländar.

Ett system så magnifikt att det bländar är förvisso något av en tegelsten, på över 500 sidor. Och den har kanske inte riktigt den lätthet som Svenssons tidigare och betydligt kortare romaner uppburit. Det här känns som ett försök att skriva fram någonting mer komplext. Det är fler parallella historier, fler trådar som löper in och ut och korsar och tvärsar varandra, i en intrikat väv - eller möjligen i ett kaosartat nystan, det är inte helt lätt att säga.

Matilda, Clara och Sebastian Isaksson är trillingar, uppvuxna i Lund med en pappa som är ekonom och en mamma som är präst. Det verkar ha gått ett par år sedan de gick ut gymnasiet. Sebastian jobbar nu med hjärnforskning på ett ytterst oklart forskningsinstitut i London, där det finns en kryptisk chef, en hel hög mer eller mindre märkliga kollegor samt en mycket moralisk apa, för att bara nämna några. Matilda bor i Berlin, där hon blivit sambo med en svensk kille och samtidigt bonusmamma till hans typ åttaåriga dotter. Clara är frilandsjournalist och konfronterar sina rädslor genom att åka till Påskön - med svepskälet att skriva ett reportage men egentligen utan större förhoppning om att det alls ska bli något sådant.

De tre syskonen, som alltså är tämligen olika varandra, tillika deras föräldrar, befinner sig alltså på skilda platser både rumsligen och livsskedesmässigt, när en mindre bomb briserar i familjen. Och sedan en till.

Trots detta fortsätter de i möjligaste mån att köra sitt eget race, på ett sätt som gör att jag upplever romanen som spretig, börjar undra vad tanken bakom det hela kan vara, och på något sätt tvivla på att det hela ens hänger ihop.

Och frågan är om det gör det. Vad är det som är ett system så magnifikt att det bländar? Är det familjen Isaksson? Är det den mänskliga hjärnan? Är det Sebastians jobb? Eller är det den lilla gruppen av apokalypsinväntare som Clara blir en del av? Eller finns det alls inget system, utan bara vår egen fåfänga önskan om att det ska göra det?

Men så plötsligt händer allt, på en och samma gång. Eftersom jag inte vill förstöra någons läsupplevelse ska jag naturligtvis inte avslöja hur det hela slutar, men Svensson knyter i alla fall i sista ögonblicket ihop en hel del av de många trådar hon slängt in i boken. Som jag såhär i efterhand inte riktigt vet om jag gillar. Den bjöd på oväntat motstånd, låg på nattduksbordet i flera veckor, och jag vet inte om det var värt belöningen, eller om det fortfarande vilar en lätt känsla av "jaha, eller, men va?" över det hela.

Detta innebär dock inte att jag kommer att sluta följa Amanda Svensson. Det är något med hur hon skriver som talar till mig. Och dessutom finns det inte så många andra författare som plötsligt slänger in en PollyPocket mitt i en beskrivning som om det, vilket det också är för folk som är i ungefär min ålder, vore självklart vad det ens var för något. Det är något trivsamt i det.