Pssst!

Under mörka vinterkvällar vill jag helst ligga under ett täcke och läsa tills jag somnar. En annan önskan är att det, när jag vaknar, ska vara en ljus vårdag i början av april, men det händer naturligtvis cirkus aldrig. Det finns dock saker i livet som gör att det känns lite ljusare, till exempel böcker som behandlar livets stora frågor på ett milt och tryggt sätt. Pssst!, skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante, är just en sådan bok. Jag hittade den först hos Prickiga Paula och vill nu tipsa hela världen om denna. Världen behöver den här.


Viola är tolv år och verkar tänka väldigt mycket. Med ena benet i barndomen och andra i ungdomen, har både hon och hennes liv förändrats mycket genom åren. Var var hon innan hon var hon och vem kommer hon att vara senare? Vad händer efter döden? Frågor som kan få en annan att vilja försvinna under jorden, men som inte alls är farliga i den här boken för Viola, Herzog och Clante håller dig i handen.

2014 fick Pssst! Pingpriset för bästa Tecknad serie för barn- och ungdom och året innan fick Katrine Clante motta danska kulturministeriets illustratörpris för verket. Välförtjänt!

Tre utlästa.

Gökens rop av Robert Galbraith (Deckare, Skönlitteratur)

Det är möjligen föga överraskande att den första deckaren jag läser på år och dar skulle vara mesarnas barndomsboksdrottning J. K. Rowling under täckmantel, men att jag ännu inte orkat läsa hennes första roman för vuxna, Den tomma stolen, är dock en annan femma. Gökens rop var ingenting livsomvälvande och berörde mig inte på en nivå som jag skulle kalla djupt, men det var ändå en läsning som jag fann trivsam och ville vara kvar i.

Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.

Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.

Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.

Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.

Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.

I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.

Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet? 

Läsardieten

Tidningen Svensk bokhandel avslutar varje nummer med att en känd person inom den litterära världen får svara på ett gäng frågor om dennes litteraturkonsumtion. I senaste numret är det Mats Strandberg som bland annat berättar att den bästa platsen för läsning är i en tyst avdelning på tåget. Här är ett axplock från frågelistan och mina svar:

Senast köpta bok
Ett sommarpaket från Novellix, innehållandes noveller från Karin Boye, Jonas Karlsson, Marcel Proust och Karolina Ramqvist.

Därför köpte jag den
För att det var blåmesens födelsedag!

Läser helst
Samtida kärlekshistorier som gör ont, men också texter som får mig att omvärdera mig och min relation till världen. Våldsamma dramer går också före i kön.

Bokmärken eller hundöron
Bokmärken i biblioteksböcker och hundöron (samt gärna understrykningar och anteckningar) i mina egna.

Omslag eller baksidestext
På sistone har jag ägnat allt mindre tid på att läsa baksidetexten, eftersom jag oftast har läst om böckerna på förhand någon annanstans. När det gäller böcker som är helt nya för mig lutar jag mig mer åt omslag än åt baksidetext.

Favoritformat, alla kategorier
Jag vill säga något av det mjukare hållet, som en pocketbok som lätt slinker ner i jackfickan, men måste nog säga inbundet eftersom de är smidigast att läsa samtidigt som man äter, dessutom läser jag dåligt när jag åker kommunalt.

Bästa soundtracket till läsning
Moddi. Tycker också mycket om att lyssna på Yann Tiersens Sur le fil från hans Amelie-soundtrack och Love Antells blandband.

Bästa platsen för läsning
I sängen, mest för att mitt huvud blir för tungt efter en stunds läsning att jag måste vila det mot någonting mjukt.

Bästa tilltugget
Äppelbåtar eller surskallar.

Den roligaste bok jag läst
Jag skrattade jättemycket när jag första gången läste Paper towns av John Green, annars brukar jag säga Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, men det var väldigt längesedan jag läste den.

Sämsta filmadaption
Det här är den knepigaste frågan av alla. Jag ser film väldigt sällan och när jag väl gör det somnar jag cirka hälften av gångerna, om det inte är en skräckfilm för då sitter jag på nålar filmen igenom. Mitt minne är också beklagligt/jättebra, för att jag har jättelätt att se text och adaption av text som två skilda verk. Jag blev av någon okänd anledning besviken på The Perks of being a wallflower som på annat håll har blivit hyllad. Jag tyckte inte att den nådde fram riktigt.

Så får jag boktips
Från personer jag följer på diverse sociala medier, även från tidningar, radio och TV. Jag tror att jag är den enda som blir oinspirerad när jag går in i en bokhandel, det enda jag är intresserad av där är anteckningsböcker och pennor.

Mvh
En lite förkyld och höstdeppig mes

Det går an

På däcket till en ångbåt som tuffar ut från Stockholm fångar en ung kvinna underofficer Alberts intresse. Istället för att frottera sig med salongspassagerarna på båten, vilket han troligtvis skulle komma undan med, påbörjar han snart nog uppvaktningsförsök. Kvinnan, som visar sig heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter från Lidköping, är till en början mystisk, då hon genom att växla mellan hatt och schalett gör sitt civilstånd oklart. Hon är också lätt besvärlig, då hon först kastar ett smycke som Albert köper åt henne i sjön och sedan insisterar på att betala sin del i den gemensamma fika som intas då båten har ett kortare uppehåll i Strängnäs.

Första försöken går alltså bet, men snart nog kommer de unga tu i samspråk och det slutar med att resan med ångbåt från Stockholm till Arboga åtföljs av en gemensam resa med häst och vagn söderut. Albert, som egentligen är utsänd för att göra en översyn av diverse gods, följer med Sara hela vägen till Lidköping. De bryr sig inte om att gästgiverierna ibland tar dem för ett gift par, och innan resan - och boken - når sitt slut har de hunnit förälska sig i varandra, och Sara Videbeck, som är en självständig och bestämd person, har hunnit diktera villkoren för deras eventuella fortsatta förhållande.

Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an utgavs första gången för 176 år sedan, alltså 1839. Visserligen visste jag om det - det står på pärmens insida - men jag hade inte riktigt tagit det till mig innan jag började läsa. Resultatet av detta blev att jag blev tvungen att konsultera Wikipedia för att försäkra mig om att jag verkligen förstått vad boken handlade om. Utan att på förhand ha satt sig in i hur Sverige såg ut då boken skrevs är samhällskritiken som är huvudtemat i boken nämligen inte alls lika tydlig som den en gång var.

Så vad är det då Almqvist går till attack mot i boken? Jo, först och främst äktenskapet. Det förhållande som Sara Videbeck förespråkar med glöd, där de ingalunda ska gifta sig utan istället ha någon form av särboskap där de har skiljd egendom och träffar varandra lite lagom mycket, är idag inte speciellt provokativt. Annat var det 1839. Almqvist förlorade enligt ovan nämnda källa sitt jobb på grund av boken, samtidigt som han framöver kom att betraktas som en "osedlighetsförfattare". Det andra föremålet för Almqvists kritik var skråsystemet, som avskaffades mindre än tio år senare.

Det är inte bara att Almqvists förslag på hur samhället skulle kunna fungera i dessa två aspekter nu på sätt och vis realiserats som gör boken modern, sina år till trots. Skildringen av hur Albert försöker ragga upp Sara hade, om ett par ord bara bytts ut, lika gärna kunnat äga rum idag, och jag kan ibland inte låta bli att dra på mun då jag livligt kan föreställa mig några av mina vänner och bekanta i rollerna som den flirtige charmören och den avvisande tjejen. Som liten nätt kärlekshistoria är Det går an alltså läsvärd även för en mes med bristande kunskaper i svensk historia.

Bookbirds läser: 1Q84, tredje delen (kapitel 25-31)

5 oktober 2015 avslutade vi vår odyssé i 1Q84-världen, ett projekt som började i januari 2012. Här kommer en reviderad version av vår sista diskussion. Varning för spoilers, men det vet ni nog redan. För hela historien från början, tryck här.

blåmesen: Vi kan kanske konstatera att slutet var tämligen icke-överraskande för någon som läst Murakami förut? Väldigt många lösa trådar som bara släpps där de är, och så är det bra så... Men vi kan ju ta det från början. Först fick vi närvara när U dog. Och Ta var superbrutal och psykopatisk
Stjärtmes: Nånting säger mig att A betydde mycket för Ta, varför skulle han annars göra det?
blåmesen: Ja, det verkar som att de fick en ganska nära relation i slutändan. Fast det var ju också hans jobb att skydda A

Stjärtmes: Little People kröp ut ur Us döda kropp. Min fråga: Har Little People agerat genom U? De har varit ganska tysta rakt igenom boken, fram tills då
blåmesen: Precis efter att Munkhuvudet fått en plötslig insikt om att U var i T:s hus, och åkt därifrån trots order om att inte göra det. Jag tror inte det... Men vem vet? Kanske var de hans sjätte sinne? Det som gjorde att han nästan alltid gissade rätt.
Stjärtmes: Ja, det trodde jag också

blåmesen: Sedan tycker jag också att det är mycket! frustrerande att vi lämnas med scenen där Little People spinner en luftpuppa för U, men aldrig får veta mer än så
Stjärtmes: Ja!!!_Varför_ vill de ha en U-puppa?
blåmesen: Ja, det undrar jag också. Hur var han värdefull för dem?
Stjärtmes: Och skulle A vara en puppebehållare?
blåmesen: Och vad händer med en puppebehållare i en värld där Little people kanske inte finns?
Stjärtmes: men little people finns väl där 1Q är? eller menar du A?

blåmesen: Jo, jag tänkte på A. Eller så var det Little people som "förstörde" hela Us liv?
Stjärtmes: Vem vet hur lång tid little people har verkat
blåmesen: Då var kanske berättelsen om A och T i de här sista kapitlen mindre spännande
Stjärtmes: Du menar onödiga?
blåmesen: Okej! Kanske inte onödiga men... det hände liksom inte så mycket spännande
Stjärtmes: Haha. Just det. De hade sex. Jag hämtade boken nu. A verkar vara något mindre besatt av bröst.
blåmesen: Jag vet inte. Min anteckning för sista kapitlet: A&T klättrar uppför nödtrappan och kommer till en värld med en måne (men felvänd Essoskylt?). Sen ligger de med varandra. Slut!
Blev nog lite besviken över att det liksom inte var ett mer... nyskapande? slut
Stjärtmes: Jag förstod inte heller skylten!
blåmesen: Jamen, det är väl helt enkelt så att han inte vill berätta för oss om de kom tillbaka till sin egen värld eller om de kom till en ny

Stjärtmes: Men hallå, visst tog inte året slut då? Varför sluta där? M kanske blev trött på sin utdragna historia. 
blåmesen: Tror också han blev lite trött på det. Dessutom hade han ju redan dragit över antalet kapitel, jfr:t med bok 1 och 2
Stjärtmes: Vad tyckte du om att han behöll kapitelindelningen trots att det föll helt när U dog?
blåmesen: Jag vet inte... vad skulle han göra liksom? Då hade han ju ändå med ett U-kapitel där U var stendöd
Stjärtmes: Och i ett A kapitel handlade det bara om T, kanske bra för mystiken ändå
blåmesen: Jo, om man nu råkar läsa kapiteltitlarna i förväg

Stjärtmes: Jag känner mig en aning.. besviken? Otillfredsställd?
blåmesen: Jag är också besviken. Trodde det skulle vara enbart skönt att ha läst klart men... näe...
Stjärtmes: Nä, tråkigt att det blev så!
blåmesen: Verkligen! Å andra sidan får väl jag, som gillar lyckliga slut, helt enkelt gilla att det blev ett någotsånär lyckligt slut
Stjärtmesen: Ja, det är väl så nära ett lyckligt slut en M-roman kan komma. De är säkra, samtidigt osäkra

blåmesen: Mm. Det enda som är säkert är att A och T fick varandra till slut. Och att de var precis etthundra procent säkra, trots att de träffats typ en gång förut.
Stjärtmes: Om livet ändå var så enkelt att man bara visste, men tråkigt om man skulle behöva vänta i tjugo år för att träffa den rätta igen
blåmesen: Ja, eller hur! Så nu är det slut med 1Q...
Stjärtmes: What to do. Jo men vi ska ju läsa Of mice and men!

Tidigare diskuterade kapitel:
1-6, 7-12, 13-18, 19-24

Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Jag föder rådjuret

Jag föder rådjuret är egentligen den avslutande delen i en dikttrilogi av Jila Mossaed, som bor i Sverige sedan 1986 och är en av många iranier som lever i exil, men det är den första diktsamling som jag läser av Mossaed och jag blev kär från första raden. Det är någonting förenklat i Jila Mossaeds poesi som gör innehållet lättförståeligt och samtidigt träffande. Vissa är väldigt konkreta, medan andra är flytande och drömska. Det handlar om minnen från flykt och smärta, om en värld helt olik den vi är bekant med i Sverige. Berättarjaget känner att hon måste berätta, för om ingen gör det kommer ingen att veta.

De tältar
nya kroppar tältar varje dag
i öknen
de har inga hus längre
Vi bygger hus
åt er
snart
snart
Vi har gjort det förut
vi bygger och
vi förstör 

Jag mår illa
Jag spyr över alla ord
som döljer sanningen