The hunger games

Suzanne Collins bjuder på en dystopisk och spänningsfylld historia, vari vår hjältinna, Katniss Everdeen, i sin lillasysters ställe inte har något annat val än att vara en av 24 tävlande i Hungerspelen. Ifrån samma distrikt lottas Peeta Mellark, en blond och till synes hårdhudad bagarpojk, som Katniss känner att hon har en skuld till sedan en tid tillbaka. Hungerspelen är en dödsallvarlig låtsaslek som hålls en gång om året, där den som överlever allt och alla går ut som segrande i kampen. Inte nog med att vara överlämnad åt en konstgjord natur i en arena, utan någon kontakt med den riktiga världen, direktsänds allting på tv. Den enda hjälpen man får är ifrån sponsorer som kommer att bistå en, om man imponerar och/eller gör tillräckligt bra ifrån sig.

Det hela är absurt, verkligen, att läsa om ett land som har gått så långt utför att man offrar 24 ungdomar mellan 12-18 år endast för att underhålla - de styrande gör verkligen allt för att tävlingen ska bli så spännande och blodig som möjligt - (och, sägs det, för att erinra medborgarna om hur hårt livet en gång var), för vad kommer vinnaren att få, förutom ära och en permanent plats på troféhyllan? Rikedom och framgång, förhoppningsvis, varav det förstnämnda är det som är högst eftertraktat av Katniss, som tagit över fadersrollen  som försörjare sedan denne gått bort och samtidigt försöker överleva skolan och livet i överlag. På wikipedia läser jag, som för att i vanlig ordning fylla i minnesluckor, att landet heter Panem och är resultatet av ett förfallet Nordamerika. Detta Panem är uppdelat i tolv, tidigare tretton, distrikt. Katniss och Peeta är ifrån distrikt 12.

Romanen ger en tankeställare över äktheten i det som sägs i media. I intervjuer utger Peeta sig att vara kär i Katniss och har varit det enda sedan han först såg henne på skolgården - är detta endast en strategi från Peetas sida eller är det sant? Jag har allt oftare börjat bli frustrerad över att inte kunna ta del av alla karaktärers tankar och känslor. Jag vet inte varför. Jag förstår inte heller hur jag hade kunnat vara så obrydd över det tidigare. Jag borde kanske också nämna att romanen innehåller en, vad jag förmordar, början till ett triangeldrama byggd på konstellationen Peeta, Katniss och Gale Hawthorne (Katniss' bästa vän och partner in crime).

The hunger games/Hungerspelen är väldigt bra skriven och Katniss är övertygande i sin roll som dotter, storasyster och kämpe. På grund av en fördröjning i nedskrivandet av denna text kan jag inte minnas annat än att jag tyckte att den var bättre än bra och att den då var värd fem av fem om jag hade gett den ett betyg, dels för att den var spännande - Collins höll tempot högt i princip genom hela romanen - och dels för att den innehöll allt ifrån allvar till komik.

The hunger games/Hungerspelen är första delen i en trilogi. Uppföljarna är betitlade Catching fire/Fatta eld och Mockingjay/Revolt.

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 12-17)

MARS 4 2012, vasaloppssöndag

REVIDERAD KONVERSATION

INTE UTAN SPOILERS

Blåmesen: Jo, men. Läsning alltså. Jag har i alla fall läst det jag ska till idag!
Stjärtmes: Haaar du?
Blåmesen: Igår ;)
Stjärtmes: Alltså, vi har ganska bra tajming varje gång, med att alltid sluta när det blir spännande.
Blåmesen: Nja, förra gången var vi ju inte så fruktansvärt peppade på att fortsätta. Men den här gången var det tur att jag lagt ett bokmärke där jag skulle sluta, för annars hade jag nog inte kunnat lägga ifrån mig boken.
Stjärtmes: Inte jag heller. Vad var det som hände? (jag läste ju förra veckan [pga lite korrespondenskrångel])
Blåmesen: Aomame och den gamla damen var på det skyddade boendet och pratade med den lilla tjejen som fått sin livmoder förstörd, enligt egen utsago av "little people"
Stjärtmes: Ja just det. Det är lite roligt att Tengos sektflicka visade sig vara Aomame OCH att den enda Aomame tyckt om är Tengo

Blåmesen: Jag blev ganska exalterad när de dubbla månarna dök upp hos Aomame och jag insåg att de två historierna är sammanlänkade på något jättekonstigt, för mig hittills ogreppbart sätt, istället för att de bara skulle stöta på varandra till slut. Tengo skriver om Aomame men finns själv i boken som om ingen av dem var fiktiv. Sofies värld-varning...
Stjärtmes: Ja! Är det så? Det där med de två månarna gjorde mig förvirrad.

Blåmesen: Det verkar ju så! Båda finns med i varandras historia
Stjärmes: jag har inte riktigt hängt med där, förstår jag nu
Blåmesen: Detta förklarar ju också varför språket ibland är väldigt korthugget och avskalat. Åtminstone Aomame-berättelsen ska väl föreställa Fukaeris roman, i Tengos tappning

Stjärtmes: Men det förklarar ju inte "Little people", att det finns på båda sidor
Blåmes: Nej, det är ju just det. Det går inte riktigt att se A-delen av boken som Fukaeris roman, för hur kan då Tengo vara en del av den? Eller är det bara Tengos fantasier om hur Aomame upplevde det han själv var med på? Han kan väl inte ha lagt in sådana helt personliga saker i Eris roman?
Stjärmes: Eller hur? Och hur förklarar det Aomames världs märkbara förändring i början?
Blåmesen: Vi har väl fortfarande inte fått något svar på vad som hänt med Aomames tillvaro

Stjärtmes: Ju längre in i berättelsen man kommer, desto mer känns det som att vi har missat en stor del i början, åtminstone i Aomames fall
Blåmesen: Ja, det känns som att det finns en lucka någonstans; det tycker hon visserligen själv också

Stjärtmes: Har du märkt att både Tengo och Aomame följer en ledare? Komatsu i Tengos fall och den gamla damen i Aomames, även om det är ett mer ömsesidigt förhållande i den senare
Blåmesen: De har ju ganska mycket gemensamt på det stora hela, känns det som
Stjärtmes: Ja, fast de är varandras motsatser på andra ställen! Tengo känns mer blek och tillbakadragen. Eller: tråkig
Blåmesen: Fast Aomame är väl inte heller särskilt utåtriktad, egentligen

Blåmesen: Jag blev så irriterad på Tengo när han blev distraherad av att gå bredvid en snygg tjej. Typ: det spelar ingen roll vem, bara hon är vacker (bara en parentes)
Stjärtmes: Hahaha ja, i överlag är det väldigt detaljerat om vad tjejerna har på sig
Blåmesen: Det är kanske meningen att man ska få en uppfattning om hur de ser ut?
Stjärtmes: Ja, men sååå detaljerat? Det känns lite överdrivet
Blåmesen: men det hjälper ju inte om man inte vet/minns hur de ser ut i ansiktet. Fukaeri är ganska blank för mig
Stjärtmes: Jag ska leta efter exempel!
Blåmesen: Det är väl Tengos fel. Fukaeris text var ju grov och korthuggen?

Stjärtmes: Vem är det som berättar Tengos del? Är det Murakami?
Blåmesen: Det är högst oklart vem som egentligen berättar om vad, vad som är fiktion och vad som är fiktion-i-fiktion (meta?)
Stjärtmes: Jag tog för givet att det var samma berättare för båda delarna, men nu när du skrev att det kan vara Tengo som berättar Aomames, kan man ju inte låta bli att undra

Blåmesen: Vem tror du det är Aomame ska 'skicka till den andra sidan'? Inte en politiker, men någon som är väldigt svår att komma åt och som man inte så ofta får tillfälle att nå. En utlänning?
Stjärtmes: Ehh, jag minns inte
Blåmesen: Det var precis i slutet. Det är därför de är hos flickan (som verkar ha vissa drag gemensamma med Fukaeri?)
Stjärtmes: Det kanske är en som är med i Little people? Det kanske är en sekt?
Blåmesen: Det kanske är den där slutna sekten?

Stjärtmes: Här är ett exempel, förresten: "Aomame var klädd i en blågrå kortärmad klänning och hade en vit liten kofta över axlarna och högklackade Ferragamoskor. Hon hade örhängen och ett tunt guldarmband. Sin vanliga axelväska hade hon lämnat hemma (och naturligtvis isklyvaren också), och i stället hade hon en liten handväska från La Bagagerie. Ayumi hade en enkel jacka från Comme des Garcons, en rundringad, stor brun T-shirt, en blomstermönstrad, utsvängd kjol, samma Gucciväska som förra gången, små pärlörhängen och lågklackade, bruna skor. Hon såg mycket sötare och elegantare ut än förra gången. Framförallt såg hon inte ut som en polis" (s. 277)
Blåmesen: Just det fallet tänkte jag också på. Det rimmar som sagt också illa med tanken att det skulle vara Fukaeris text. Hon har ju själv sagt att hon inte bryr sig om kläder, att Ayumi? Azumi? [Azami] bestämmer vad hon ska ha på sig
Stjärtmes: Ja just det. Jag har inte fått ett intryck av att Tengo vet så mycket om kläder heller
Blåmesen: Det går inte ihop. Jag lyckas inte pussla ihop det här.

Stjärtmes: Om det inte är Tengo som berättar den, måste det vara någon annan. Men ja, det känns ibland som om hon är påhittad, för att hon är så bra på allt hon gör.
Blåmesen: Nja, det är hon väl inte? Eller skulle kvällen med Ayumi när hon blev jättefull och fick minneslucka bara vara ett trick för att göra henne mer komplex i så fall?
Stjärtmes: Ja kanske. Hon är ju tydligen bra på massage, självförsvar, kan mycket om årtal och musik och har hittat en punkt i nacken som dödar utan att det syns osv
Blåmesen Jo. Och hon är proffs på softboll
Blåmesen: och är typ snygg
Blåmesen: Du har rätt, nu när jag tänker efter
Stjärtmes: Jag blir nästan provocerad (det kanske är meningen i och för sig)

Blåmesen: Tengo då, med sitt konstiga minne av hur hans mamma hade någon form av intimt umgänge medan han sov när han var liten?
Stjärtmes: Helt sjukt.
Blåmesen: Ja, om det inte är det så vet jag inte vad... Påminner mig ganska starkt om Chroniques de l'oiseau à ressort för övrigt. Att ha konstiga minnen inom sig som man inte kan komma åt. Samma för Aomame.
Stjärtmes: Jag minns inte Chroniques så väl, tydligast minns jag när en tjej (namn?) slickade på Ts blåa märke
Blåmesen: Ja just det, granntjejen...

Blåmesen: Jadu. Jag blir nog inte klokare på det här just nu. Vet inte vad jag ska tro om fortsättningen heller
Stjärtmes: Nää..
Blåmesen: Tror du att Murakami kommer att bry sig om att förklara någonting eller kommer han att lämna alltihop hängande?
Stjärtmes: Men han måste!!
Blåmesen: Han förklarade inte allt i Chroniques
Stjärtmes: Fast nu är det ju tre böcker
Blåmesen: Det är sant

Stjärtmes: Tror du att 1Q84 hade kunnat bli bra som film?
Blåmesen: Kanske, om man låtit karaktärerna prata en del för sig själva
Stjärtmes: Den känns lite för rörig just nu och undra hur de fixar med "berättaren"
Blåmesen: alltid svårt med tankar. Jag vet inte om jag upplever att det finns en tydlig berättare
Stjärtmes: Nej inte jag heller. Det är mycket mer "i huvudet på dem"

Blåmesen: Jag hoppas att han åtminstone kommer att avslöja vad det är som händer med Aomame, varför hon har stora minnesluckor och ser två månar. Vad besviken jag hade blivit om det bara var en hjärntumör el dyl
Stjärtmes: Hahah ja, eller någon annan sjukdom. Typ synfel
[...]



1-4, 5-11 « fler diskuterade kapitel » 18-24

please come back to the quiet generation

/♫

Äcklet

Minnet är förrädiskt. Glömskans djungel är fylld av fällor att ramla ner i, tunnlar att försvinna i och inga försenade kaniner finns där för att leda dig rätt, inga kakor som gör dig större, äldre, och inget som får ditt nuvarande hjärta att bli mindre inkomplett. Du kastar dig mellan extrempunkter, Antoine Roquentin och  Autodidakten, och du tror att du ska dö av implosioner och alla känslor som du har inombords som du kvävs av, lika mycket som att betongstaden drar ner dig varje gång du tar dig upp, ut, bort.
Men det är inte sant. Det kommer inte att hända.

Det här är vad som händer:
Dina halvsanningar tar slut en dag. Du trycker ner dem långt ner i halsen och vägrar att röra vid dem igen. Aldrig mer tänker du fastna i dina egna fiktioner. Du slutar drömma. Istället börjar du längta. Säkert glimtar det till ibland, men det är bara solkatterna från förr. Du låter dem skimra, du låter dig förföras. Du förlorar dig själv om och om igen, men du tar dig över alla hinder och varje år blir ditt bästa hittills. Du ägnar inte meningen med livet en enda tanke till, fram tills den dag du blir tvungen, och sedan lämnar den dig aldrig. Du är övertygad om att sökandet efter ett svar har gjort dig galen, fast du kommer att förstå att det är något annat inom dig som har vuxit.

Flera år senare lämnar du äntligen barndomsstaden, efter att ha irrat runt och hamnat i samma  återvändsgränd varje gång. Likt A. R. har du rest jorden runt, fast bara i böckerna. Du följer en gammal dröm, mycket äldre än den som du lämnade i fingerspetsarna. Och du överlever första halvåret, trots saknad efter något du aldrig hade. Du överlever vintern och erövrar nya marker. Du letar ständigt efter nya äventyr, men kommer aldrig i närheten av Hogwarts. När du återupptar Sartres Äcklet kan du inte avgöra om det du känner är ekon från de glömda, eller om det faktiskt är du som känner igen dig i fragmentariska delar av A. R.s anteckningar som hade kunnat vara skrivna av dig själv i en annan tidsålder. Det orsakar lyckligtvis ingen jordbävning, för du skakar av dig det. Du är äldre nu, jag säger det för att jag vet och du borde vid det här laget veta att A. R. har ett ankare runt sin hals. Själv känner du dig tommare än på mycket lång tid och av ren förtvivlan önskar du dig dina drömmar tillbaka, fastän du innerst inne vet att de inte var verkliga, därför att minnet är förrädiskt. När du återser tonårshjärtat finns det ett filter över linsen som du inte kan ta av.

När luften blir kvav och allt man kan göra är att vänta på ovädret, förbereder du dig inte för att åka berg- och dalbana längre. Du vet att allt ordnar sig. Du överlever trots ditt trasiga hjärta och försvunna orienteringspunkter. Du saknar något som du tror att du en gång hade: känslan av att stå mitt i ett hav och känna hjärtat slå samma takt som trummorna, solen i ögonen, hennes kärlek, hans leende. Du är inte säker. Livet är flyktigt, precis som du. Och det är för att det är de små sakerna som betyder något som gör att du varje dag vaknar med en längtan i bröstet.

För det handlar inte om att vilja vakna ur en dröm i en dröm i en dröm eller om att krossa alla barriärer.

Sartre skrev: "På hundra döda historier finns det i alla fall en eller två som lever och förblir levande". Jag hoppas att din blir en av de sistnämnda. Skriv snart. Jag saknar dig mer än du anar.

Innerligen,
Ditt hjärta (sex år senare)
Februari, 2012

█████ ███

☞☞☞

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 5-11)

FEBRUARI 4 2012, melodifestival deltävling I
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS





Stjärtmes: Okej. Kapitel elva?! Jag ba: "What?"
Blåmesen: Eller hur! Väldigt konstigt, väldigt lösryckt, väldigt... hittar inte ordet... promiskuöst? Kanske.

Stjärtmes: Jag bara väntar på att alla historier ska mynna ut i någon explosion / bli bra.
Blåmesen: Det verkar ju som att det ska kopplas ihop nu i alla fall.

Blåmesen: Jag har också haft vissa svårigheter med språket den här etappen, ironiskt nog eftersom jag inte tyckte att det var något problem sist. Tonen känns nästan onödigt saklig och snudd på sagoberättande.

Blåmesen: Du, hur går det med vårt bokprat egentligen?

Stjärtmes: Jag tyckte det var himla tråkigt att läsa om Tengos skrivarbete
Blåmesen: Ja, visst var det?  Det lät så himla platt och trist

Blåmesen: Jag skriver inget själv så det är svårt att uttala sig om hur en skrivprocess borde se ut, men så... oinspirerat, krasst. Det låter som när man skriver uppsatser eller något: räkna ord, byta ut ord, putsa upp lite, räkna ord igen...
Stjärtmes: Ja, så är det väl lite. Det var kanske nödvändigt att ha med den delen också, att få veta hur han jobbar och att han jobbar. Men fy vad tråkigt det var.

Blåmesen: Men Aomame är inte mycket bättre, eller?
Stjärtmes: Nej. Åh, jag tycker att hon skildras så osympatiskt.
Blåmesen: Ja, hon verkar inte vara någon trevlig prick, direkt.
Stjärtmes: Det är nästan som att han vill att man ska tycka dåligt om henne.
Blåmesen: Fast samtidigt: girl power! Och hjälper den besynnerliga tanten att döda misshandlande män. Är inte det lite av en vädjan att man ska tycka om henne?

Blåmesen: Ganska intressant när hon träffar Ayumi i baren och tänker att de står på varsin sida om lagen. Det verkar inte som att hon lyckas rättfärdiga sitt handlande för sig själv.
Stjärtmes: Hela det kapitlet var bara ... "va?"
Blåmesen: Lite som varför den här låten är med i melodifestivalen.

Stjärtmes: Men hallå, om hennes tänkande. Det var ju lite skumt snabbtänkt, var det inte? När hon gick från "det kan vara mig det är fel på" till "världen håller på att förändras"?
Blåmesen: Jag instämmer. Ungefär: "oj, jag minns inte två nyheter som var aktuella för två år sedan. Något måste vara jättefel. Oj oj oj."


Blåmesen: Kul att få veta att Q=9 på japanska dock, och få kopplingen till 1984

Blåmesen: Nä, på det hela taget måste jag säga att jag känner mig betydligt mindre entusiastisk inför läsandet än jag gjorde för 8 kapitel sen
Stjärtmes: Fast nu kände Tengo också en sådan förvridning i kroppen, som Aomame hade gjort i taxin. Innan Aomames konstiga kapitel. Nu hoppas jag att det börjar hända något.

Stjärtmes: Det har varit lite för mycket återblickar tycker jag, fast de har förklarat en del.
Blåmesen: Fast särskilt när det gäller Tengo tycker jag ofta att det bara kommer fraser i stil med "Han mindes ett särskilt ögonblick som han inte brukade berätta för någon om", och sen får man inte veta mer än så. Väldigt irriterande
Stjärtmes: Haha ja, iofs

Blåmesen: Du tror inte att det var Tengos pappa som knivhögg någon? Knivhuggaren hade inte jobbat så länge, eller hur var det? Annars känns det ju som att det hade passat ganska bra in i villervallen

Stjärtmes: Språket är väldigt övertydligt. "Handleder svullna som skinkor" till exempel.
Blåmesen: Ja, det reagerade jag också på.

Stjärtmes: Ibland känns det som att det är en nioåring som har skrivit det, eller något, när han ska berätta vad som händer in i minsta detalj. "Först hände det. Sedan hände det. Där stod en vas."
Blåmesen: Den tanken har jag också tänkt, om inte formulerat i ord. Det är lite trist.

Stjärtmes: Är vi klara med 1Q?
Blåmesen: Jag antar det. frågan är om vi ska spekulera något i framtiden
Stjärtmes: Nä.. den känns ganska diffus just nu. Det var lättare förra gången.
Blåmesen: Jo. Men det känns ju som att Tengo och Aomame kommer att komma i kontakt ganska snart eller?

Blåmesen: Jag har andra boken hemma också sen, *vifta med ögonbrynen-smileyn*

1-4 « fler diskuterade kapitel » 12-17, 18-24

The fault in our stars

Det här är inte mer en historia om en cancersjuk tonåring, där sensmoralen är "carpe diem" och "lev idag, imorgon kan det vara försent" etc., än den sorgligaste kärlekshistorien som jag har varit med om sedan Tristan och Isolde, skriven av Joseph Bédier. Det räcker med att jag börjar tänka på den för att jag ska drabbas av en sekunds andnöd. Det är inte första gången John Green spränger barriärerna till mina tårkanaler och kommer säkert inte att bli den sista. Det går att tro att man är förberedd på det värsta tänkbara, och så händer det här och slår ut hela systemet. Hur återhämtar man sig från det här? När kommer man att känna sig mindre tom? Vänligen svara till "My thoughts are stars I can't fathom into constellations"

Det började väl redan vid dedikationen, To Esther Earl. Jag kände aldrig Esther personligen, utan började känna till henne först efteråt. Esther hade cancer och efter vad jag har hört och läst om henne så var hon en person som man ville ha nära i sitt liv. Esther dog 2010.

Hazel Grace Lancester är en sextonåring med humor och självinsikt, med snälla gråtmilda föräldrar och lungor som suger på att vara lungor. Det sistnämnda är en bieffekt av cancer, något som har gjort henne passiv gentemot det mesta i livet. Under en stödgrupp för ungdomar med cancer träffar hon Augustus Waters, den snyggaste killen i världen, och med ens blir livet lite ljusare, lite roligare och lite lite mer pirrigt. Hazel och Augustus förs samman av filmen V for Vendetta och ännu mer av Hazels absoluta favoritroman, An imperial affliction, som handlar om en annan flicka med cancer, men som dör. Hazels och Augustus historia är så otroligt vacker att det inte kan vara sant. Och ändå: VAD ÄR DET HÄR VARFÖR GRÅTER JAG JAG VET INTE jagvetinte jag vill bara
att det
aldrig
ska ta

slut

Okej? Okej.

Jag kan inte nog hylla John Green för hans språk. Det finns inga ord för hur bra det är. Han skriver nära och lyckas få in humor i det sorgliga, utan att det blir upprörande. Till skillnad från hans tidigare böcker, varav jag endast har läst Paper Towns, Looking for Alaska och Will Grayson, Will Grayson, känns The fault in our stars mycket mer genomtänkt och framförallt mogen, mestadels på grund av ämnesvalet men också detaljerna (metaforiken, metaforiken! alla genomgående teman som spindeltråd - svagt synliga, men tydliga när man väl har upptäckt dem). Tonårskärleken, åh den eviga tonårskärleken. Alla referenser till annat, andra tider och världar. Svensk hiphop och America's next top model. Det kan omöjligt bli fel. John Green är genial. Det hade kunnat bli som vilken ungdomsroman som helst, men han lyckas alltid ta fram någonting nytt, fylla det med mening och känslor som gör att man lägger orden på ett säkert ställe långt in i hjärtat.

Efter tidigare nämnda Looking for Alaska trodde jag inte att John Green skulle kunna förstöra mig så mycket som han redan gjort. Jag repar mig varje gång, även om det tar längre tid för varje roman, men den här gången känns det som att jag aldrig



(I slutändan handlar allt om att ta hand om det viktigaste av allt.)



---
Mer: (spoilervarning markerad med *)

Rosianna och Melissa discuss The fault in our stars*

"For Hazel and Augustus"*
"Our infinity"*

Titeln är inspirerad av ett citat från Shakespeares Julius Caesar:
"The fault, dear Brutus, is not in our stars.
But in ourselves, that we are underlings."

John Green talks The fault in our stars on The Interview Show
Booklist interview with John Green

"...Well, I’m here to tell you that even the biggest lives are temporary, including the life of Odysseus, including the life of Romeo and Juliet, because, you know, we’re temporary. And if that’s the only way that we orient our lives, if that’s the only thing that we value, we’re doing ourselves, I think, a great disservice. So, I wanted to write The Fault in Our Stars because I wanted to write a story that was about the kind of small heroism that almost all of us are going to have to choose; very few of us will have the opportunity to jump on a grenade and save many, many people. The vast majority of us will have to find tiny ways to take care of ourselves and each other in the best ways that we can figure out how to do. And that’s really what The Fault in Our Stars is about, ultimately. It’s about these two kids and their parents trying to figure out how to take good care of each other and trying to figure out how to leave the best possible world for those who will come after, and also live a life that honors those who have come before."   John Green, on The Fault in Our Stars at the Tour de Nerdfighting Event in Austin, Texas (21 January 2012)

This star won't go out (A tribute to Esther Earl)

+ FILM