* Är det en vanlig dag?

Nej, det är ingen vanlig dag för det är våran
födelsedag - Hurra! Hurra! Hurra!

Och nej, troligtvis får vi varken någon Putte i blåbärsskogen, någon ny röd väska eller en ny cykel. Men vi överlever nog ändå.

Det har gått upp och ner och hit och dit; vi började som två fågelungar och nu, 144 inlägg senare, är vi snart fullvuxna (det finns alltid något mer att lära sig, har vi hört).

Vi kommer att fortsätta blogga om böcker och allt som hör till, även om det just nu ser lite mörkt ut på den fronten.

Tserr-Tserr!
blåmesen och Stjärtmes

P.s
Ni vet väl om att ni kan följa bloggen på bloglovin?
D.s

Chic

Va, en bok om mode? Har blåmesen blivit helt pippi?

Nja, kanske. Denna bok med framsida i blank rosametallic känns ungefär så långt ifrån det jag brukar läsa som det går att komma. Jag bryr mig mycket, mycket lite om mode. Däremot är det ju aldrig fel att vara snygg - och är man det inte av naturen så sägs det ju att man kan hjälpa sig själv på traven med snygga kläder.

Efter en genomläsning pärm till pärm (från inledningen om att enklare hitta en stil via underkläder, överdelar, underdelar, ytterkläder, kostymer, skor, basgarderoben osv. till stylistens avslutande råd) känner jag mig inte direkt upplyst. Låt oss sammanfatta det hela med att jag nu vet en mängd kläder som jag inte passar i, vilket gör att det finns ett löjligt litet utbud av kläder att välja på.

Men tar man boken (som är skriven av modeskribenten Karina Ericsson Wärn) med en rejäl nypa salt, och bläddrar och tittar på de tjusiga bilderna på Jackie Onassis, Ingrid Bergman och Grace Kelly, endast låtande blicken slå ner där det ser extra spännande ut, då är boken ganska trevlig avkoppling. Men klädinspiration hittar man egentligen lättare och rikligare på nätet.

Förvänta dig bara inte några underverk. För tro mig, även om jag vet att vertikala ränder förlänger och att sk turtleneck-kragar gör att din hals ser kortare ut, så kommer detta aldrig någonsin att bli någon modeblogg.

Chirp #2

5.2 Big Birds

game birds viltfåglar
black grouse orre
capercaillie tjäder
grouse ripa
partridge rapphöna
pheasant fasan

dove (mindre) skogsduva
pigeon skogsduva

crow kråka
jackdaw kaja
jay nötskrika
magpie skata
raven korp
rook råka

golden eagle kungsörn
hawk hök
owl uggla
woodpecker hackspett
crane stork

(Ur Bättre engelska av Carl-Axel Axelsson, Per Jonason, Michael Knight och Kerstin Sundin)

A farewell to arms

Hemingway, alltså? Väcker hos mig associationer som svår och knappordig, lite seg helt enkelt. Men när jag hittade en helt orörd, ny och snygg pocket på biblioteket kunde jag inte låta bli att prova, och till min stora förvåning tycker jag om det.

Frederic Henry är amerikanen som åkt till Italien för att bli arkitekt och sedan anslutit sig till den italienska armén, där han blir ambulansförare uppe i bergen vid fronten mellan Italien och Österrike. Trots att han i egenskap av sjukvårdare ständigt står strax bakom skottlinjen är det ingalunda en ofarlig tillvaro han för i detta meningslösa krig.

Visst används den älskade/hatade isbergstekniken, men inte i så stor utsträckning som jag fruktat. Det är oftast lätt att förstå vad karaktärerna egentligen menar och känner (även om det säkert finns nyanser som jag i min glupska läsning inte riktigt uppfattar) och ibland får man till och med krypa in och ta del av Mr Henrys (som under större delen av boken går under Tenente, italienska för löjtnant) tankar. Känslorna behåller han dock för sig själv även då.

Skildring av krigets fasor och dess totala onödighet? Check. Kärlek? Check. Nära vänskap? Check. Äventyr? Check. Självbiografiska inslag? Säkerligen. Tårdrypande slut? Check. Noll sentimentalitet? Check.

Jag blev väldigt positivt överraskad, kunde knappt sluta läsa fast det bitvis knappt verkade handla om något alls. Frågan är när jag vågar mig på nästa Hemingway. Jag vill ju inte förstöra den positiva bild jag har av honom...

Vredens druvor

Det sägs att Vredens druvor är författaren, och år 1962s nobelpristagare, John Steinbecks höjdpunkt i sin författarkarriär.

Platsen är 1930talets USA. Moderniseringen av jordbruket har dragit igång och hundratusentals småbönder drivs bort från sina jordar. De måste packa ner allt de äger och leta efter arbete i väst på plantagerna, vilket medför att konkurrensen blir hård och lönerna lägre än vanligt. Dock sänks inte de övriga priserna, inte enligt tillgång- och efterfrågan-modellen, så livet är hårt för i princip alla. De blir nomader som åker från ett ställe till ett annat, svultna, trötta och arga. Det uppstår en bitter atmosfär mellan lantis, okie, och stadsmänniska. När lantisen invaderar staden ses den som en mer primitiv varelse än stadsmänniskan, därför att den är i underläge och något dåligt för samhället.

Vartannat kapitel handlar om familjen Joad och vartannat om samhället i övrigt.



Familjen Joad är, precis som andra bönder, fattiga och ständigt på jakt efter arbete. Boken börjar när sonen Tom Joad kommer ut från fängelset efter fyra år. När han är på väg hem möter han den före detta predikanten Jim Casy, som grubblar över meningen med livet. Tom tar med sig Casy och möts av att hans familj håller på och packar ner sitt liv i lådor.

Det är främst mamma som håller i ställningarna (hon får en typisk mammaroll, hon är den som lagar mat och tar hand om barnen), men så länge som farfar lever är det han som är familjens överhuvud. Sedan har vi resten av familjen: farmor, pappa, Al, den gravida Sarons Ros, Noah och de små barnen Winfield och Ruthie.

Handlingen är långsam. Det finns ett kapitel i boken om hur en sköldpadda, långsamt, försöker ta sig fram och det ger en bild över hur tempot för nomaderna är. Texten är liten, språket nästan för detaljerat, men man tar sig fram ändå på något sätt, även om boken väger tungt i väskan.

Längre fram i boken får mamma en större roll, hon tar allt större plats, vilket måste ha varit en stor sensation när boken kom ut. Ändå behåller hon sin mamma roll, hon vill att familjen ska hålla ihop hur det än kommer att sluta.

Ibland händer det absolut ingenting och man ställer sig frågan om man ska fortsätta eller bara ge upp. John Steinbeck försöker krydda till det genom att lägga in dramatiska händelser som död och arga poliser, och det går sådär.

Det känns som om Steinbeck försöker ge en trovärdig bild över hur livet kan ha sett ut för de utsatta småbönderna, när de har blivit utdrivna från sina hem, och han gör det på ett övertygande sätt. Men det känns ändå en aning segt och långtråkigt. Det enda jag tycker om är när Steinbeck gör en översiktsbild över nomadernas liv, när han inte är och drar hos familjen Joad. Det blir ett annat språk, som om han målar med långa penseldrag och inte bara fokuserar på mikroskopsdetaljerna.

* Advent 2 och söndagsmelodier

Idag har jag sett på skidskytte,



gjort läxor, druckit chokladmjölk, ätit knäckebröd med banan,


sett Harry Potter och de vises sten,


klappat katter,


läst i en fin bok av Patrick Süskind (Berättelsen om herr Sommer),


och lyssnat på söndagsmelodier om kärlek, aprilhimlen och sånt man längtar efter när det är mörkt och kallt.

Jag hoppas att er andra advent har varit fin.
Imorgon är det måndag. Igen.

* P.s.



Ett lyssnartips:
det finaste Mitt p3 någonsin - här.