Det sägs att Vredens druvor är författaren, och år 1962s nobelpristagare,
John Steinbecks höjdpunkt i sin författarkarriär.
Platsen är 1930talets USA. Moderniseringen av jordbruket har dragit igång och hundratusentals småbönder drivs bort från sina jordar. De måste packa ner allt de äger och leta efter arbete i väst på plantagerna, vilket medför att konkurrensen blir hård och lönerna lägre än vanligt. Dock sänks inte de övriga priserna, inte enligt tillgång- och efterfrågan-modellen, så livet är hårt för i princip alla. De blir nomader som åker från ett ställe till ett annat, svultna, trötta och arga. Det uppstår en bitter atmosfär mellan lantis, okie, och stadsmänniska. När lantisen invaderar staden ses den som en mer primitiv varelse än stadsmänniskan, därför att den är i underläge och något dåligt för samhället.
Vartannat kapitel handlar om familjen Joad och vartannat om samhället i övrigt.
Familjen Joad är, precis som andra bönder, fattiga och ständigt på jakt efter arbete. Boken börjar när sonen Tom Joad kommer ut från fängelset efter fyra år. När han är på väg hem möter han den före detta predikanten Jim Casy, som grubblar över meningen med livet. Tom tar med sig Casy och möts av att hans familj håller på och packar ner sitt liv i lådor.
Det är främst mamma som håller i ställningarna (hon får en typisk mammaroll, hon är den som lagar mat och tar hand om barnen), men så länge som farfar lever är det han som är familjens överhuvud. Sedan har vi resten av familjen: farmor, pappa, Al, den gravida Sarons Ros, Noah och de små barnen Winfield och Ruthie.
Handlingen är långsam. Det finns ett kapitel i boken om hur en sköldpadda, långsamt, försöker ta sig fram och det ger en bild över hur tempot för nomaderna är. Texten är liten, språket nästan för detaljerat, men man tar sig fram ändå på något sätt, även om boken väger tungt i väskan.
Längre fram i boken får mamma en större roll, hon tar allt större plats, vilket måste ha varit en stor sensation när boken kom ut. Ändå behåller hon sin mamma roll, hon vill att familjen ska hålla ihop hur det än kommer att sluta.
Ibland händer det absolut ingenting och man ställer sig frågan om man ska fortsätta eller bara ge upp. John Steinbeck försöker krydda till det genom att lägga in dramatiska händelser som död och arga poliser, och det går sådär.
Det känns som om Steinbeck försöker ge en trovärdig bild över hur livet kan ha sett ut för de utsatta småbönderna, när de har blivit utdrivna från sina hem, och han gör det på ett övertygande sätt. Men det känns ändå en aning segt och långtråkigt. Det enda jag tycker om är när Steinbeck gör en översiktsbild över nomadernas liv, när han inte är och drar hos familjen Joad. Det blir ett annat språk, som om han målar med långa penseldrag och inte bara fokuserar på mikroskopsdetaljerna.
Nej, det är ingen vanlig dag för det är våran
