Det här med att det är insidan som räknas, det har vi väl alla fått höra så många gånger att det inte går att räkna längre. Men vissa tycker att man ska ifrågasätta allt och just den klyschan kan jag inte låta bli att undra över. Stämmer det verkligen att det är insidan som räknas? Och om det nu är insidan som räknas, vilken roll spelar då utsidan?

För människor såväl som pryttlar, plattor och böcker är det nämligen inte bara väsentligt utan nödvändigt att med hjälp av sin utsida få någon att över huvud taget intressera sig för att tillgodogöra sig något som ligger djupare ner. Precis som jag försöker låta bli att döma människor utifrån deras utseende eller för den delen, för deras sätt (att döma någon efter sätt är kanske okej, om man nu alls får döma någon, men inte efter fem minuters samtal. Jämför med att döma en bok efter första kapitlet), brukar jag försöka vara neutral vid bokval.

Men det är inte så lätt som man kan tro att välja en bok helt objektivt och strunta i bokens utseende. Vissa dras till nya böcker, andra till vältummade. Vissa gillar färglada, naivistiska framsidor då andra föredrar svartvita fotografier eller bara text. Antagligen oftast ganska omedvetet - man har kommit att förknippa en typ av framsida med en särskild sorts bok som man gillar. Jag vet inte riktigt vilka framsidor jag brukar falla för, men jag är helt säker på att jag inte väljer böcker objektivt. En framsida som skickar ut fel signaler kan helt hindra mig från att läsa boken, om jag inte hört mycket gott om den sedan tidigare.

Som alltid finns två sidor av saken - varje problem kan också vara en möjlighet. Framsidor kan locka till sig en läsare som egentligen skulle uppskatta något annat, och stöta bort någon som skulle kunna älska de tryckta orden innanför just dem pärmarna. Men samtidigt är omslaget ett utrymme för kreativitet, en plats där man kan få illustrera det man skrivit, då romaner idag sällan är illustrerade. Det är synd att författare själva sällan designar sina omslag idag; men det är antagligen för att förlagen inte är intresserade av att författaren får se den exakt den bok han drömt om materialiserad i sin hand, utan av att sälja alstret.

Kanske har ni också märkt att jag nästan alltid skapar en (ofta felaktig) bild av boken redan innan jag börjar läsa? Denna förutfattade mening grundas ibland på bokens omslag. Meningar som "jag trodde /inte/ att boken skulle vara..." är inte på något sätt ovanliga i mina tankar om utlästa böcker. Ibland kan fördomen vara riktigt störande i själva läsupplevelsen.

Ibland skulle det säkert vara nyttigt att försöka välja en bok som man egentligen tycker ser tråkig eller, för den delen, alltför lättsinnig ut. Nästa gång jag är i behov av lektyr kanske jag ska ta med mig en viss mes och låta henne välja böcker åt mig (detta skulle visserligen beröva mig ett av de bästa stadierna i läsningen, att få välja, att stryka med handen över bokhyllans ryggar, dra ut och titta och ställa tillbaka). Jag kan knappast koppla bort mina undermedvetna fördomar, men jag kan ju försöka överlista dem.

Kristin Lavransdotter

Kristin Lavransdotter är en äkta tegelsten. I de tre delarna Brudkronan, Husfrun och Korset, som tillsammans utgör 859 täta sidor, följer vi Kristins hela liv.

Miljön är medeltida; vi befinner oss i 1300-talets Norge. Kristin växer upp med den deprimerade mamman Ragnfrid, den idealiske fadern Lavrans och ett par systrar. Hennes liv är perfekt tills det drabbas av kärleken, som kullkastar allt. Kristin tvingas lämna sitt trygga bo och gå emot sin familj. När hon till slut får sin älskade är äktenskapet inte alltid som hon föreställt sig det.

Ett liv är ganska långt. I boken får man inblick i alla viktiga händelser i Kristins dito, och det är inte konstigt att boken blir lång. Det ska ta tid att ta till sig så mycket. Kristin skildras mycket komplext och realistiskt och hon blir snabbt en vän, som man inte kan lämna. Man måste helt enkelt följa hennes resa genom livet, hennes förvirrade känslor och hennes rädsla för Gud. Känslorna och framförallt kärleken utgör den tidlösa grunden till romanen, och det är dem som får en att uthärda alla små utläggningar om vem som är släkt med vem, vem som slåss om kungamakten, vem som gifter sig högt eller lågt.

Det var denna bok som förärnade Sigrid Undset nobelpriset år 1928, och boken har också utsetts till den bästa kärleksromanen i världslitteraturen (av Sveriges Radios lyssnare 1959). Alf Ahlberg skriver att "Kristin Lavransdotter hör icke till de böcker, som man läser en gång för alla och sedan lägger bort". Johodå, Alf, det är precis vad jag tänker göra.
Men jag ångrar inte att jag läst boken. Det var lärorikt och bitvis intresseväckande. Dessutom är det inte varje dag jag lyckas ta mig igenom en nobelpristagares verk.

Blir du ledsen om jag dör?

Andreas Gustavsson skriver, i sin andra bok, om olycklig kärlek, om hur det känns när den andra parten inte längre vill ha en. Med några få meningar, oftast bara en, på varje sida blir det samtidigt explosivt och skört som det är kortfattat. Väldigt fin.

Skuggan av den randiga vargen

Satchel är 23 år gammal och bor hemma hos sina föräldrar i en liten, trist by. Hans gamla kamrater har redan flyttat, och de jobb han får är i storstaden, men någon konstig instinkt håller honom kvar hos sin något dysfunktionella familj. När han är ute och hugger ved får han syn på en konstig hund, och då han av en slump berättar om den för sin kompis syster Chelsea kommer de något utdött på spåren. Något som, till skillnad från de båda ungdomarna, fortfarande har kvar sin överlevnadsinstinkt.

Det är inte Sonya Hartnetts fel att jag just nu inte var ett dugg sugen på knäppa fadersgestalter, förfall och relativ fattigdom. Det är inte hennes fel att omslaget får romanen att likna en barnbok målgrupp 9-12. Det är inte hennes fel att jag inte kommer i stämning när jag läser I skuggan av den randiga vargen. De relativt få händelserna känns ojämt fördelade i boken, som i övrigt består av en massa beskrivningar. Vissa sitter som en smäck, andra är bara långtråkiga. Jag blir utled på de psykologiska krångligheter som gestaltas, utled på Satchels och Chelseas märkliga personligheter.

Visst kan det vara trevligt att ha läst något av förra årets ALMA-pristagare, men nog måste hon ha skrivit någonting annat, något bättre?

Drömmar ur snö

En populär 14-årig tjej träffas av ett tåg. Kriminalinspektör Maria Wern anar oråd, och det som såg ut som ett självmord visar sig snart vara en komplicerad mordhistoria. Ledtrådarna är få och polisens resurser begränsade. När resultaten uteblir börjar Kronvikens samhälle att koka av ilska; några tar rättvisan i egna händer. Det börjar bli bråttom med att hitta gärningsmannen, som inte verkar nöja sig med bara ett offer.

Utifrån min ytterst begränsade erfarenhet är det här en typiskt svensk deckare. Dramaturgin är mycket lik den i Camilla Läckbergs böcker, dvs. boken är delad mellan mordutredningen och polisens något krångliga vardagsliv. Antagligen ett grepp för att få hela historien mer realistisk och närmare läsarens egen värd. Mordhistorien har också det nödvändiga djupet, med både enkla och komplicerade motiv och en hel uppsjö av misstänkta.

Det här är Anna Janssons femte bok om Maria Wern, något som inte störde mig ett dugg (jag visste inte ens om det). Det är en spännande berättelse, suget som gör att man inte kan släppa en bok är absolut närvarande, även om det, bekvämt nog, inte är starkare än ens egen vilja. Den del som handlar om skummisar som vill träffa unga tjejer på nätet känns något förlegad, men var antagligen högaktuell då boken kom ut (2004). Den frustrerande omedvetenhet tjejerna i fråga visar är förhoppningsvis inte lika vanlig idag.

Kanske är det meningen att boken ska inspirera till diskussion om rasism och nätsäkerhet. Jag känner mig inte så berörd på det sättet. Men det är en välskriven och spännande deckare, och bör passa de flesta med smak för sådana.

Hål i huvudet

Hål i huvudet var Jenny Jägerfelds debutroman som kom ut 2006, samma år skrev jag upp den på min lista över böcker som jag vill läsa. Det var för tre år sedan. Tre år senare hittade jag den, äntligen?, i ungdomshyllan för äldre ungdomar på mitt bibliotek.

Den handlar om tjugtreåriga Minou som just blivit dumpad via kasettband efter ett fyra år långt förhållande med Isak. För att inte gå ner helt i sin depression flyr hon ensam till Spanien för att komma så långt bort från Stockholm och Sverige som möjligt.

Jag hade glömt varför jag skrev upp den på min lista, jag undrar det fortfarande lite grann, för den fastnade inte riktigt, men så var inte min koncentration riktigt på topp heller. Språket är rappt och påminner lite om Amanda Svenssons Hey Dolly, även huvudpersonerna är lika till sättet.

Berlinerpopplarna

Det är december, och det närmar sig jul. Anna Neshov har fått slag och ligger på sjukhus i Trondheim. Mer eller mindre motvilligt samlas resterna av hennes familj kring hennes dödsbädd. Sonen Tor är förtvivlad, efter nästan ett helt liv med modern på släktens gård. Gården har nu förfallit, och Tors enda glädjeämne är grisarna han föder upp för att sända till slakt. Hans i princip okända medelålders dotter Torunn kommer också för att hälsa på den farmor hon knappt visste fanns.

Tors bror Margido arbetar på en begravningsbyrå och torde alltså vara van vid döden. Även den yngsta brodern Erlend, "fjollan", sedan länge utflugen och bosatt i Köpenhamn tillsammans med en annan man, flyger dit. Även Annas man finns med i bilden, även om bröderna inte verkar låtsas om sin far. Sjävklart blir det tafatt och onaturligt då denna lösryckta familj strålar samman på nytt. Sakta men säkert dras familjebanden åt, och det visar sig inte bli enbart obehagligt...

Jag hade tänkt skriva att jag inte direkt föll pladask för Anne B. Ragdes bok, men att jag kunde förstå varför så många (framförallt tanter) verkar ha gjort det. Den är fin, varm på något sätt. Även om det berör mig illa att ta Expressens ord i mun, är det nog just "ömsint" boken är. Hade jag vetat att jag skulle bli så fascinerad av detta familjedrama hade jag inte låtit Berlinerpopplarna ligga oläst i nattduktsbordet så länge. Jag blir till och med sugen på att läsa fortsättningen.

Realistiskt, även om det är långt ifrån den värld som jag lever i, fint utan att bli gulligt och med bitvis spännande partier. Den här boken passar inte bara mor- och farmödrar.