Läsardieten

Tidningen Svensk bokhandel avslutar varje nummer med att en känd person inom den litterära världen får svara på ett gäng frågor om dennes litteraturkonsumtion. I senaste numret är det Mats Strandberg som bland annat berättar att den bästa platsen för läsning är i en tyst avdelning på tåget. Här är ett axplock från frågelistan och mina svar:

Senast köpta bok
Ett sommarpaket från Novellix, innehållandes noveller från Karin Boye, Jonas Karlsson, Marcel Proust och Karolina Ramqvist.

Därför köpte jag den
För att det var blåmesens födelsedag!

Läser helst
Samtida kärlekshistorier som gör ont, men också texter som får mig att omvärdera mig och min relation till världen. Våldsamma dramer går också före i kön.

Bokmärken eller hundöron
Bokmärken i biblioteksböcker och hundöron (samt gärna understrykningar och anteckningar) i mina egna.

Omslag eller baksidestext
På sistone har jag ägnat allt mindre tid på att läsa baksidetexten, eftersom jag oftast har läst om böckerna på förhand någon annanstans. När det gäller böcker som är helt nya för mig lutar jag mig mer åt omslag än åt baksidetext.

Favoritformat, alla kategorier
Jag vill säga något av det mjukare hållet, som en pocketbok som lätt slinker ner i jackfickan, men måste nog säga inbundet eftersom de är smidigast att läsa samtidigt som man äter, dessutom läser jag dåligt när jag åker kommunalt.

Bästa soundtracket till läsning
Moddi. Tycker också mycket om att lyssna på Yann Tiersens Sur le fil från hans Amelie-soundtrack och Love Antells blandband.

Bästa platsen för läsning
I sängen, mest för att mitt huvud blir för tungt efter en stunds läsning att jag måste vila det mot någonting mjukt.

Bästa tilltugget
Äppelbåtar eller surskallar.

Den roligaste bok jag läst
Jag skrattade jättemycket när jag första gången läste Paper towns av John Green, annars brukar jag säga Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, men det var väldigt längesedan jag läste den.

Sämsta filmadaption
Det här är den knepigaste frågan av alla. Jag ser film väldigt sällan och när jag väl gör det somnar jag cirka hälften av gångerna, om det inte är en skräckfilm för då sitter jag på nålar filmen igenom. Mitt minne är också beklagligt/jättebra, för att jag har jättelätt att se text och adaption av text som två skilda verk. Jag blev av någon okänd anledning besviken på The Perks of being a wallflower som på annat håll har blivit hyllad. Jag tyckte inte att den nådde fram riktigt.

Så får jag boktips
Från personer jag följer på diverse sociala medier, även från tidningar, radio och TV. Jag tror att jag är den enda som blir oinspirerad när jag går in i en bokhandel, det enda jag är intresserad av där är anteckningsböcker och pennor.

Mvh
En lite förkyld och höstdeppig mes

Det går an

På däcket till en ångbåt som tuffar ut från Stockholm fångar en ung kvinna underofficer Alberts intresse. Istället för att frottera sig med salongspassagerarna på båten, vilket han troligtvis skulle komma undan med, påbörjar han snart nog uppvaktningsförsök. Kvinnan, som visar sig heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter från Lidköping, är till en början mystisk, då hon genom att växla mellan hatt och schalett gör sitt civilstånd oklart. Hon är också lätt besvärlig, då hon först kastar ett smycke som Albert köper åt henne i sjön och sedan insisterar på att betala sin del i den gemensamma fika som intas då båten har ett kortare uppehåll i Strängnäs.

Första försöken går alltså bet, men snart nog kommer de unga tu i samspråk och det slutar med att resan med ångbåt från Stockholm till Arboga åtföljs av en gemensam resa med häst och vagn söderut. Albert, som egentligen är utsänd för att göra en översyn av diverse gods, följer med Sara hela vägen till Lidköping. De bryr sig inte om att gästgiverierna ibland tar dem för ett gift par, och innan resan - och boken - når sitt slut har de hunnit förälska sig i varandra, och Sara Videbeck, som är en självständig och bestämd person, har hunnit diktera villkoren för deras eventuella fortsatta förhållande.

Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an utgavs första gången för 176 år sedan, alltså 1839. Visserligen visste jag om det - det står på pärmens insida - men jag hade inte riktigt tagit det till mig innan jag började läsa. Resultatet av detta blev att jag blev tvungen att konsultera Wikipedia för att försäkra mig om att jag verkligen förstått vad boken handlade om. Utan att på förhand ha satt sig in i hur Sverige såg ut då boken skrevs är samhällskritiken som är huvudtemat i boken nämligen inte alls lika tydlig som den en gång var.

Så vad är det då Almqvist går till attack mot i boken? Jo, först och främst äktenskapet. Det förhållande som Sara Videbeck förespråkar med glöd, där de ingalunda ska gifta sig utan istället ha någon form av särboskap där de har skiljd egendom och träffar varandra lite lagom mycket, är idag inte speciellt provokativt. Annat var det 1839. Almqvist förlorade enligt ovan nämnda källa sitt jobb på grund av boken, samtidigt som han framöver kom att betraktas som en "osedlighetsförfattare". Det andra föremålet för Almqvists kritik var skråsystemet, som avskaffades mindre än tio år senare.

Det är inte bara att Almqvists förslag på hur samhället skulle kunna fungera i dessa två aspekter nu på sätt och vis realiserats som gör boken modern, sina år till trots. Skildringen av hur Albert försöker ragga upp Sara hade, om ett par ord bara bytts ut, lika gärna kunnat äga rum idag, och jag kan ibland inte låta bli att dra på mun då jag livligt kan föreställa mig några av mina vänner och bekanta i rollerna som den flirtige charmören och den avvisande tjejen. Som liten nätt kärlekshistoria är Det går an alltså läsvärd även för en mes med bristande kunskaper i svensk historia.

Bookbirds läser: 1Q84, tredje delen (kapitel 25-31)

5 oktober 2015 avslutade vi vår odyssé i 1Q84-världen, ett projekt som började i januari 2012. Här kommer en reviderad version av vår sista diskussion. Varning för spoilers, men det vet ni nog redan. För hela historien från början, tryck här.

blåmesen: Vi kan kanske konstatera att slutet var tämligen icke-överraskande för någon som läst Murakami förut? Väldigt många lösa trådar som bara släpps där de är, och så är det bra så... Men vi kan ju ta det från början. Först fick vi närvara när U dog. Och Ta var superbrutal och psykopatisk
Stjärtmes: Nånting säger mig att A betydde mycket för Ta, varför skulle han annars göra det?
blåmesen: Ja, det verkar som att de fick en ganska nära relation i slutändan. Fast det var ju också hans jobb att skydda A

Stjärtmes: Little People kröp ut ur Us döda kropp. Min fråga: Har Little People agerat genom U? De har varit ganska tysta rakt igenom boken, fram tills då
blåmesen: Precis efter att Munkhuvudet fått en plötslig insikt om att U var i T:s hus, och åkt därifrån trots order om att inte göra det. Jag tror inte det... Men vem vet? Kanske var de hans sjätte sinne? Det som gjorde att han nästan alltid gissade rätt.
Stjärtmes: Ja, det trodde jag också

blåmesen: Sedan tycker jag också att det är mycket! frustrerande att vi lämnas med scenen där Little People spinner en luftpuppa för U, men aldrig får veta mer än så
Stjärtmes: Ja!!!_Varför_ vill de ha en U-puppa?
blåmesen: Ja, det undrar jag också. Hur var han värdefull för dem?
Stjärtmes: Och skulle A vara en puppebehållare?
blåmesen: Och vad händer med en puppebehållare i en värld där Little people kanske inte finns?
Stjärtmes: men little people finns väl där 1Q är? eller menar du A?

blåmesen: Jo, jag tänkte på A. Eller så var det Little people som "förstörde" hela Us liv?
Stjärtmes: Vem vet hur lång tid little people har verkat
blåmesen: Då var kanske berättelsen om A och T i de här sista kapitlen mindre spännande
Stjärtmes: Du menar onödiga?
blåmesen: Okej! Kanske inte onödiga men... det hände liksom inte så mycket spännande
Stjärtmes: Haha. Just det. De hade sex. Jag hämtade boken nu. A verkar vara något mindre besatt av bröst.
blåmesen: Jag vet inte. Min anteckning för sista kapitlet: A&T klättrar uppför nödtrappan och kommer till en värld med en måne (men felvänd Essoskylt?). Sen ligger de med varandra. Slut!
Blev nog lite besviken över att det liksom inte var ett mer... nyskapande? slut
Stjärtmes: Jag förstod inte heller skylten!
blåmesen: Jamen, det är väl helt enkelt så att han inte vill berätta för oss om de kom tillbaka till sin egen värld eller om de kom till en ny

Stjärtmes: Men hallå, visst tog inte året slut då? Varför sluta där? M kanske blev trött på sin utdragna historia. 
blåmesen: Tror också han blev lite trött på det. Dessutom hade han ju redan dragit över antalet kapitel, jfr:t med bok 1 och 2
Stjärtmes: Vad tyckte du om att han behöll kapitelindelningen trots att det föll helt när U dog?
blåmesen: Jag vet inte... vad skulle han göra liksom? Då hade han ju ändå med ett U-kapitel där U var stendöd
Stjärtmes: Och i ett A kapitel handlade det bara om T, kanske bra för mystiken ändå
blåmesen: Jo, om man nu råkar läsa kapiteltitlarna i förväg

Stjärtmes: Jag känner mig en aning.. besviken? Otillfredsställd?
blåmesen: Jag är också besviken. Trodde det skulle vara enbart skönt att ha läst klart men... näe...
Stjärtmes: Nä, tråkigt att det blev så!
blåmesen: Verkligen! Å andra sidan får väl jag, som gillar lyckliga slut, helt enkelt gilla att det blev ett någotsånär lyckligt slut
Stjärtmesen: Ja, det är väl så nära ett lyckligt slut en M-roman kan komma. De är säkra, samtidigt osäkra

blåmesen: Mm. Det enda som är säkert är att A och T fick varandra till slut. Och att de var precis etthundra procent säkra, trots att de träffats typ en gång förut.
Stjärtmes: Om livet ändå var så enkelt att man bara visste, men tråkigt om man skulle behöva vänta i tjugo år för att träffa den rätta igen
blåmesen: Ja, eller hur! Så nu är det slut med 1Q...
Stjärtmes: What to do. Jo men vi ska ju läsa Of mice and men!

Tidigare diskuterade kapitel:
1-6, 7-12, 13-18, 19-24

Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Jag föder rådjuret

Jag föder rådjuret är egentligen den avslutande delen i en dikttrilogi av Jila Mossaed, som bor i Sverige sedan 1986 och är en av många iranier som lever i exil, men det är den första diktsamling som jag läser av Mossaed och jag blev kär från första raden. Det är någonting förenklat i Jila Mossaeds poesi som gör innehållet lättförståeligt och samtidigt träffande. Vissa är väldigt konkreta, medan andra är flytande och drömska. Det handlar om minnen från flykt och smärta, om en värld helt olik den vi är bekant med i Sverige. Berättarjaget känner att hon måste berätta, för om ingen gör det kommer ingen att veta.

De tältar
nya kroppar tältar varje dag
i öknen
de har inga hus längre
Vi bygger hus
åt er
snart
snart
Vi har gjort det förut
vi bygger och
vi förstör 

Jag mår illa
Jag spyr över alla ord
som döljer sanningen 

Djupa Ro

Det är drygt ett år sedan Paula, David, Ludde och Tove tog studenten. Tre av fyra stack. Tove, och kompisgängets femte medlem Jonathan som gick årskursen under övriga, blev kvar i hålan där de vuxit upp.

Nu är de åter tillsammans hemma i lilla Ingelstad.
För att Jonathan är död och ska begravas.

Huvudtemat i Djupa Ro, vilket inte torde komma som någon överraskning efter ovan beskrivning, är sorg. Hur hanterar man det här med att någon som bara alltid varit med inte längre är det, och aldrig kommer att vara det igen? Vad gör man när det inte går att göra något alls?

Boken handlar också om: att komma tillbaka till det där stället som man inte riktigt vet vad man ska kalla längre (hem-hemma?), att inse att man kanske inte känner sina vänner så bra som man trodde, vilken relation man har till sina föräldrar, vad man egentligen ska göra med sitt liv, och lite sånt.

Jag läste Djupa Ro mest för att jag länge följt dess upphovskvinna Lisa Bjärbos blogg, och tycker den är festlig (av någon anledning har det inte blivit av att jag läst hennes tidigare böcker, men den här gången kändes det som att det var dags). Den gavs ut nu i september så jag fick nöjet att ställa mig i bibliotekskö för första gången på flera år. Det var dock inte med tanke på den stackars längtande läsaren efter mig som jag sträckläste den, utan för att... den är... spännande? Ordvalet känns fel i sammanhanget, men det är det bästa jag kan komma på. Innehållsrik nog att hålla mig vaken på bussen klockan 05.18 på morgonen. Intressant nog att läsa ut när man är så trött att ögonlocken håller på att falla igen stup i kvarten.

Med risk för att fokusera mer på läsupplevelse än på litteraturen i sig noterar jag att jag trots att boken involverar döden och mitt andranamn är lipsillen inte fäller en ynka tår. Jag vet inte varför, men är lite lättad över att det inte blir gråtfest à la Jag saknar dig, jag saknar dig eller Boktjuven. Jag är också lättad över att Bjärbo utelämnar den klassiska scenen där huvudpersonen till slut inser vad som hänt och äntligen brister i hjärtskärande gråt. Visst gråter David, som är den som berättar historien för oss. Men på ett mer naturligt och mindre teatraliskt sätt, som åtminstone i mina ögon är betydligt mer realistiskt.

En sak Bjärbo för övrigt ofta kommenterar är hur frågorna man får i egenskap av ungdomsboksförfattare skiljer sig från de frågor som ställs till tja, författare rätt och slätt. Det kan förstås anses lite underligt. Men det är ändå något med den här boken som skriker ungdomsbok, och jag tror inte att det är att David använder uttryck som "scrolla i minnet". Kanske någonting med hur känslorna tillåts löpa amok på ett annat sätt än i en vanlig roman? Eller något med att det lite oftare än vanligt är första gången karaktärerna konfronteras med vissa situationer?

För att summera denna något spretiga text som helt i enlighet med tillvaron just nu författats i ett tillstånd av sockerdämpad tröttma, så är Djupa Ro: snygg (se bild ovan), lättläst, trovärdig, med ett viktigt tema. Den är dock även: tämligen slätstruken och sticker inte ut hakan så mycket.

Mer av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Allt jag säger är sant

Allt jag inte minns

Det här är min vanligaste tanke: Tiden går för fort. Min kropp som är uppväxt med den skånska höstens mjuka intåg är i chocktillstånd, sedan hösten i en handvändning tog ett stadigt grepp om Hälsingland. Mörkret som faller innan middagstid dränerar mig på ork, jag slocknar så fort lampan släcks. En annan kan tro att jag inte läser något, men det gör jag, i mängder. Och så mycket bra. Jag blir som uppslukad i varje historia och det är helt fantastiskt, men när jag stänger boken är det som att jag vaknar ur en dröm och minns bara: känslan.

Endast känslan kan jag gå runt med i flera dagar efteråt, men sakna ord att beskriva vad det är jag känner och varför, det vill säga beskriva händelser i romaner från det jag precis har läst. Förr var det här ett problem, men på den senaste tiden är det som att både hjärna och hjärta har kommit överens om att strunta i det. Jag kan pausa från en bok i flera dagar och återuppta läsningen från där jag slutat, fastän minnet är fragmentariskt. Det här är ett "problem" som jag har haft i perioder och senast sedan i somras, men har inte kunnat tillkännage eller vågat erkänna. Mitt läsbeteende har förändrats, kanske även behovet av att minnas tingen som tingen är. Det är nuförtiden efemärt. Kanske går det över, kanske inte.

Jag tror det var hos Sartre jag först stötte på uttrycket att minnet skulle vara förrädiskt, att varje gång man ser tillbaka förlorar man en liten del av det, eftersom minnet förändras efter hand som tiden går. Detaljer läggs till och tas bort och beblandas med andras minnen av samma händelse. Ens minne av en händelse är aldrig lika autentisk som den gången du faktiskt var där. Jag måste ha varit i mina sena tonår när jag läste det första gången och det påverkade mig som den ofullkomliga vanskliga varelse jag var och är än.

Det är Sartre jag tänker på när jag läser Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Jag läser den inte, utan snarare blir jag som besatt. Jag minns att jag tyckte att titeln var tvetydlig, att det den innehöll var vittnesmål från personer i Samuels närhet, om Samuel och deras relation till Samuel, för att en författare ville ta reda på vad det var som hände med Samuel den olyckliga dagen. Samtidigt var det också en berättelse om en författare som samlade in denna information för att färdigställa ett manus till en bok. Det är ett sammelsurium av röster och endast det de säger, saker de minns, avslöjar vilka de är. Allt jag inte minns är på sätt och vis en ofärdig och färdig roman i självklar Khemirianda. För den som inte har en aning om hur Khemiri skriver, vill jag beskriva det som adekvat inadekvat. I hans tidigare verk lekte han väldigt mycket med språket, medan handlingarna på något sätt inte var lika central, om än mycket viktiga, medan Allt jag inte minns är långsammare och visar på sätt och vis upp en mer mogen Khemiri, där hans lekfullhet ibland glimtar till som för att visa att just det där fortfarande finns kvar i hans karaktärer.

"Det var som om våra hjärnor hade spelat musik i ett tidigare liv, dom hade övat skalor och stämt sina neuroner i samma tonart och nu när de äntligen återsågs kunde dom jamma loss helt utan noter."

Det är mycket jag imponeras av i Allt jag inte minns, allt från upplägg och språk till känslan av autencitet. Men en sak som jag alltid återkommer till när jag tänker på romanen är Vandads och Laides olika berättelser kring samma period; vem har egentligen rätt? Kan det finnas ett rätt eller fel, likt Platons idévärld, om vi inte vet vad sanningen är? Vandad skildras som en kille med trubbel, svårt att få jobb och har ett kriminellt förflutet, medan Laide är den som har alla saker på plats. Det är svårt att ha sympatier med Laide, som känns kall och verkar redan ha lämnat Samuel bakom sig, men hennes berättelse om deras kärlek är ändå den jag är mest svag för, som den obotlige romantiker jag är.

Romanens upplösning är också den värd att nämna. Det är en där titelns påstående Allt jag inte minns ställs på sin spets, för var går egentligen gränsen mellan vad som är mitt och vad som är påhittat? Det är det här som är en av Khemiris starkaste sidor, enligt mig. Hur han alltid lyckas dra det fiktivas gränser ett steg längre.