Det här är en ovanlig roman, fast inte mycket mer annorlunda än andra barndomsskildringar. Minna är högst tio år. Vi får inte veta hur allting är från grunden, bara veta att det finns. Händelser glimtar till, lyser upp och dör sedan på ett ögonblick. Allt flimrar en förbi, det är så. Vi som inte vet, men vet bättre får gissa. Det är vardag. Det är jul. Det är sommar. Vi förstår inte, för att vi är Minna, inte mer än tio, kanske elva, år. Den svåra tiden innan puberteten slår till, men i den perioden där alla vassa tungor är extra giftiga och alla är osäkra, men det får inte synas, det enda som gäller är att starkast överlever. Man ska inte sparka på den som ligger, men de gör det ändå. Och Minna förstår inte, hon står emot. Är sin egen fast hon blir knuffad på. I en annan kompisgrupp anses Minna vara som en av de. Det är sommar. Det är skola. Fröken tycker att Minna är fisförnäm. Minna bor på landet. Hennes kompis mamma tror att hon hela tiden måste förklara att inget som händer på tv är på riktigt, för att hon tror att Minna inte är van vid att titta på tv. Samtidigt är det instabilt hemma. Minna råkar höra ilskna ord komma ur pappa Johannes mun, ser hur mamma Kristin har håret nere när de är och hälsar på några vänner, för att Johannes har gjort märken vid hennes hals (av den ovänliga sorten). Och Minna tjuvläser i storasyster Majas dagbok, att pappa Johannes bara skulle känna om febern var kvar, bara det.
Mirja Unges debutroman, tillika Katapultprisvinnare, väcker obehagskänslor, men lyckas inte slå rot. Det är som att åka tåg i en liten flickas huvud utan att kunna hoppa av. Det är inte riktigt en raksträcka för språket kärvar lite. Jag måste gå tillbaka för att kunna gå fram. Men det går och så tar den slut. Det är som att åka tåg, men inte få åka hela vägen. Jag vill veta hur det går sen, undrar varför romanen är så kort, men så tar jag upp en annan bok och glömmer bort den här, går ut i solen som är varm fast det är höst och glömmer. Snipp snapp snut.
Into the wild
Christopher McCandless övergav sin familj och nästan allt han ägde för att leva i frihet och bevisa att han kunde vara oberoende sina föräldrar. Vad han drevs av, visste bara McCandless själv, men det går att spekulera att det bland annat var drömmar, och historier skrivna av Tolstoj, Thoreau och Pasternak om naturen och balansen hos en människa. Hans egen berättelse kommer dock aldrig att kunnas berättas av honom själv, eftersom man fann hans döda kropp ungefär fyra månader efter att han begav sig mot Alaska.
Innan dess hade den unge McCandless, som beskrivs som målmedveten, envis och desillusionerad, rest över hela USA i mer än ett år och kommit i kontakt med främlingar som han gjorde ett starkt intryck på. Det är genom dessa främlingars historier om denna högt intelligenta och möjligen dåraktiga person, som Jon Krakauer har kunnat spåra McCandless väg. Det är berättelserna och McCandless egna dagboksanteckningar, som han skrev på blanka sidor i sina medtagna romaner, samt hans egna fotografier, som har gjort den här biografin möjlig. Jag vill nästan påstå att Into the wild handlar lika mycket om människorna som korsade McCandless väg under dennes resor, och hur han påverkade dem när han var vid liv, samt efter hans död, som den handlar om McCandless själv.
Många som har läst och ogillat Into the wild, anser att McCandless var en bortskämd unge som hade det för bra och var självisk som bröt all kontakt med sin familj. Må så vara, men en sak som inte går att komma ifrån är att McCandless var en som utförde saker, som förverkligade sin dröm. Det är inte många som med gott samvete kan säga att de har varit "därute" och "gjort saker", trots att det endast varit för egen vinning.
För att bättre förstå varför McCandless handlade som han gjorde, har Krakauer letat inuti sig själv. Krakauer skriver att han var mycket lik McCandless när han var i samma ålder. Båda revolterade mot sina fäders förväntningar. Krakauer tillägnar ett par kapitel i Into the wild sin historia, vilken han försöker förklara hur han relaterar till McCandless, om hur han inte började läsa på universitet, utan istället flera gånger hade som mål att ta sig till toppen av Devil's thumb, belägen i Alaska. Dessa kapitel är de som drar ner det slutgiltiga betyget för mig. Å ena sidan, förtydligar Krakauer hans plats i handlingen. Han är författaren, den som intervjuar alla människor, den som går i McCandless spår. Det är inte konstigt att det väcker hans minnen till liv. Å andra sidan… Anledningen till varför jag lånade Into the wild var för att jag ville läsa om McCandless, inte Krakauer och inte heller Everett Ruess, en som 60 år innan McCandless öde förseglades försvann i Alaskas vilda natur, som också har fått ett kapitel.
I överlag är historien skickligt dokumenterad och vävd. Den som förväntar sig att Into the wild (texten) ska vara likadan som Into the wild (filmen) kommer att bli besviken. Det är dock inte skäl nog till att inte läsa den.
Hej
Senast utlästa böcker:
Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Om en rövardotter som växer upp, tar sig loss och får en bror. Sommar, höst, vinter, vår. Liv och död.
Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj
Kortroman som får en att tänka över vad det är man gör av sitt liv och för vem, vad som är viktigt och värdefullt. Du vill inte ligga på dödsbädden och tänka att ditt liv har varit en lögn, trots att du har levt som du borde.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Bra komposition. Allt är bra. Precis som på teater. Verklighetsflyktig, men ändå så nära verkligheten det går att komma.
Läser just nu:
Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari
Karaktärerna binds ihop som ett spindelnät. Malmö. Återkommer kanske, när jag är klar.
Dagarnas skum
Boris Vian levde i Frankrike under första halvan av 1900-talet som ingenjör, författare, jazztrumpetare och visartist. Han dog under en förhandsvisning av filmen Jag skall spotta på era gravar, som var baserade på en av hans romaner. Vians Dagarnas skum (original titel: L'Ecume des jours) räknas bland hans mest kända verk.
Om inte Michel Gondry hade bestämt sig för att göra en filmatisering av sistnämnda titel ovan, skulle jag aldrig ha hittat den och då hade min värld varit en smula mindre magisk. Det är underligt, för när jag började läsa Dagarnas skum tänkte jag att den passade så väl med Michel Gondrys typiska fantasivärld. Michel Gondry, känd för att bland annat ha regisserat The Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind, har visioner som är drömska och efemära. Hans kulisser är föränderliga. Gondry kan rasera dem i ett svep och bygga upp dem på nytt i en annan skepnad, vilket är en av anledningarna till varför jag inte är orolig över att just Dagarnas skum har hamnat i hans händer, även om jag ännu inte har sett Mood Indigo, som är filmens internationella titel. Det är nästan så att jag tror att Vian hade Gondry i åtanke när han skrev den, trots att det vore i det närmsta omöjligt, eller att Vian är en av Gondrys stora inspirationskällor.
Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om "att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna" och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall, följande utdrag är ett om solen:
"Solen vecklade långsamt ut sina strålar och försökte sig med försiktighet på vågspelet att sända dem till ställen som den inte nådde direkt genom att kröka dem i rundade och hala vinklar, men stötte sig på mycket mörka föremål och drog snabbt tillbaka dem med en förgylld bläckfisks nervösa och knappa rörelse."Dagarnas skum presenteras på baksidetexten som en "fascinerande liten surrealistisk berättelse" samt ettiketteras "tragisk kärleksroman" och "dråplig satir". Handlingen kretsar kring ett antal personer, först och främst Colin, vilken är en ung och rik ungkarl i Paris. I bilden ingår även Nicolas, som är Colins mästerkock, och Chick, Colins vän tillika stor beundrare av filosofen Jean-Sol Partre. Colin träffar Chloé på en bjudning, de blir kära och gifter sig. Allt är frid och fröjd, tills ett näckrosfrö slår rot i Chloés ena lunga och hon tvingas vara sängliggande, omringad av tusen sköndoftande blommor (på doktorns order), i hopp om att hon ska bli frisk.
Dagarnas skum är å ena sidan en roman om kärlek. Läsaren får se hur den planteras i näringsrik jord, gror och blommar ut, för att sedan eventuellt vissna. Chloés sjukdom påverkar inte bara personerna runt omkring henne, utan också miljön, när hon blir sämre och sämre. Lägenheten blir smalare och trängre, solens strålar vågar inte krypa lika långt in och allt blir bara mörkare och mörkare. Kocken Nicolas tvingas bli avskedad för att han åldras så mycket och för att han förändras från från att endast laga avancerade gourmet-rätter till enkel vardagsmat.
Å andra sidan har den en underliggande samhällskommentar undertecknad Vian och säkerligen dåtidens efterkrigs Frankrike, kring jobb, pengar och konsumtion. Colin är rik och har aldrig arbetat förr, emedan Chick föddes in i arbetarklassen. Chicks dyrkan av Jean-Sol Partre, som uppenbart är anknuten till den franske filosofen Jean-Paul Sartre, drabbar inte endast Colins förmögenhet, vilken han har fått låna en liten del av för att kunna köpa allt som Partre har rört vid, utan gör att Chick också försummar sitt förhållande med Alise. Colins rikedom sinar också på grund av Chloés sjukdom, eftersom han ständigt måste omge henne med blommor, och de är inte billiga. Därför blir han mer eller mindre tvungen att söka jobb, trots att han inte vill, han tycker att "[d]et sänker människan till maskinens nivå". Han Colin får bland annat ett jobb som går ut på att få gevär att växa genom att lägga sig över dem under natten, men hans resultat blir inte som det är tänkt. Ur deras respektive mynningar har en blomma vuxit fram.
Slutligen kommer vi till den punkt vi längtat efter och fasat inför. Eldar tänds. Bränder startas. Vi ställs under en exploderande himmel av fyrverkerier och det är vackert. Tragiskt, men vackert.
Hello Love
"Tänk om jag är skitbra på något speciellt men aldrig kommer på vad det är. Tänk om jag skulle bli en fantastisk saxofonist till exempel. Hur ska man kunna veta vad som är rätt? Tänk om jag aldrig kommer på det. Eller ännu värre: tänk om jag inte är lämpad för någonting alls."
Helena Olsson är trött. Trött på sitt dödstråkiga jobb, trött på jävla Gävle. Trött. Trött. Trött. Hon har fastnat i en nedåtgående spiral. Hennes pappa säger att det handlar om attityd, om hon bara hade på sig andra färger än svart skulle det kännas bättre. Hennes mamma föreslår kvällskurser som bara pensionärer går på. Någonting måste göras. Helenas kompis inleder alla brev till henne med "Hello Love". Hon bor i England och lever loppan. Snart är Helena 30 år och då kommer allt att vara försent för förändring. London. Hon bestämmer sig för att åka dit, flyttta ner allt hon har och fånga dagen, ja varför inte hela jävla universum. Helena är 21 år. Efter nyår smäller det.
"Man kan ju inte fara iväg och tro att man ska lämna allt och ha hjärtat kvar."
Jag sitter på ett tåg som tar mig hem. Jag är på väg därifrån. Utanför fönstret passerar det skånska landskapet som badar i eftermiddagssol. Mitt enda sällskap heter Helena Olsson. Det skiljer 29 år mellan oss, men vi är ungefär lika gamla. Det finns saker som inte ändrar sig med tiden. En gång var jag också trött på min barndomsstad. Det är jag nog fortfarande. Jag vet inte hur många brev jag har skrivit, hur mycket hat som jag varit tvungen att göra av mig, gällande den här staden. Jag skapade mig ett nytt hem för cirkus två år sedan, i en annan stad, med nya bekantskaper och om något år kommer även det här vara ett minne blott. Det är oundvikligt, sådant är vårt öde, för att parafrasera Robert Burns.
Väl inne i London upptäcker Helena att livet där inte är som hon hade tänkt sig. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan staketet. Det är en annan sorts ångest, det finns andra saker att vara orolig för. Det går inte att fly och tro att allt kommer att ordna sig. Men ibland måste man gå därifrån för att få perspektiv på sitt liv, se det från en annan vinkel, från ett annat fönster. Ibland råkar man bara vara i ett iskallt rum, i ett land där man får högre lön om man är blond, för att inse att ens hem, alltid varit rakt framför en.
Charlotta Cederlöf har skrivit en historia förlagd i ett åttiotal, om en vilsen själ som fastnat i ett träsk och inte kan komma loss. Men det hade kunnat handla om mig, om vilken tonåring/ungdom/människa som helst, för jag tror att de flesta av oss saknar orienteringskoordinater, en framtidsbild att realisera. Hello Love är rolig, den är som en odaterad ocensurerad dagbok och några av Helenas tankar går rakt in i hjärtat för att det är så pricksäkert. Det skiljer 29 år mellan oss, men Helena hade lika gärna kunnat leva här och nu.
Till skillnad från Helena har jag numera en platonisk kärlek till min tonårings förbannade stad av betong och kullerstenar. Gräset var grönare, mer fylld av liv och tillhörighet. Ibland är det så också, att man flyttar hem när man flyttar hemifrån.
(don't say good bye to me, describe the sky to me)
Jag tänker alltid att det inte är för mitt liv som du kommer hit för att ta del av, utan för texterna om böckerna som jag läser, vilket är varför det har varit så tyst i det här hörnet av rymden. Här är åtminstone ett litet hej från mig, ett livstecken, en kram. Både blåmesen och jag har det bra.
Jag hoppas att du gör saker som förgyller ditt liv, om än bara litegrann, varje dag. Jag vill gärna veta vad som händer i ditt liv men vågar inte fråga. Jag vet inte om vi känner varandra så pass bra än. Hur som helst så ses vi snart igen, visst? Säkert.
Surr,
Stjärtmes
Över näktergalens golv
Få böcker tar mig tillbaka till högstadiets gula korridorer och skratt i skolbiblioteket som den här, arkiverade under: böcker som jag inte har läst själv. Inte förrän nu. Jag minns att blåmesen läste den här när vi fortfarande var unga och naiva och gick i samma klass och att hon sedan läste följande böcker i samma serie. Jag minns att jag hade den här titeln på min att läsa-lista, så länge att den till slut föll bort och gav plats åt andra historier. Men här är den alltså, än en gång, återupplivad med hjälp av händerna på en bokcirkel. Februaris första utlästa roman.
Över näktergalens golv verkar vid första anblick vara en roman om samurajer, krigsherrar från olika klaner som slåss om makten. En pojke bland de gömda räddas av Otori Shigeru, när hans egen by bränns till grunden, och därmed även hans familj, av den mycket hatade Iida Sadamu. Otori Shigeru tar med honom hem och gör honom sedan till sin adoptivson. Det är också han som ger pojken namnet Takeo. Snart lär han sig vem han egentligen är och vilka krafter han har. Den här historien är full av intriger, klaner som vill erövra och män som aldrig skulle tveka att ta till svärdet, men den mest avskydda och förskräckliga av dem alla är Iida Sadamu, som blir Takeos måltavla så fort han får reda på vem det är. Iida är svåråtkomlig, han har låtit lägga ett golv i rummet intill hans sovrum som, varje gång någon kliver på det, ger ifrån sig en näktergals sång.
Snabbt förvandlas romanen dock till någonting annat. Det är kanske redan nu många namn att hålla reda på, men det är desto fler i romanen. Shigeru tvingas ingå giftermål med en flicka, Kaede, som har ett rykte om sig av att vara en förbannelse för män, eftersom alla som fallit för henne faller för döden. Utan att säga för mycket om förloppet och slutet, kan jag säga att fokus förflyttas från hämnd till vad som händer inuti hjärtats innersta kammare.
Det är inte sockersött, utan en blodig kamp utkämpas, inte bara utåt, också inuti Takeo pågår ett krig mellan olika alternativ, val som kommer att avgöra hela hans livsöde, men det är fler än han själv som har fått för sig att de kan styra hans öde och där är kniven, inte bara i min rygg, och jag vet inte vad jag ska göra av mig, vart jag ska lägga huvudet för att lugna ner mig.
Spänningen är hög i Lian Hearns debutroman som är första boken i serien om klanen Otori. Låt oss hoppas att det inte ska ta lika lång tid för mig att ta itu bok nummer två, som det gjorde för mig och bok nummer ett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)