I'm glad my mom died

Jennette McCurdy är före detta skådespelerska, främst känd för att ha spelat den våldsbenägna comic relief-figuren Sam i barn-sitcom-serien iCarly på Nickelodeon. När jag växte upp hade vi bara de vanliga kanalerna (1, 2, 4) så första gången jag såg iCarly var typ igår, efter att ha lyssnat på halva den här boken och blivit nyfiken. Boken plockade jag upp efter att ha hört om den någonstans i media - jag minns inte var - och var alltså helt utan förkunskap om författarinnan tillika huvudpersonen.

Jag lyssnade på den här boken som ljudbok (drygt 6h lång) inläst av McCurdy själv. Till en början är jag inte helt såld, och tänker som vanligt att varför ska hon läsa in bara för att hon är författaren, varför låter hon inte en skådis... Vänta lite, hon är ju skådis. Så varför läser hon så tråkigt? Till hennes försvar blir det bättre, mycket bättre, när hon läser dialog. Det gör hon toppenbra, tycker jag.

I'm glad my mom died är en självbiografi och handlar till stor del om Jennettes mamma, som utöver att ha varit nära att dö i bröstcancer också förefaller lida av diverse psykiska problem. I många, många år kretsar Jennettes liv helt och hållet kring att göra henne nöjd. Mamman ville att hon skulle bli skådespelerska "eftersom hon själv inte fått för sina föräldrar" och börjar i tidig ålder ta med sig Jennette på diverse auditions. Jennette jobbar sig så småningom upp från att vara typ gråtande barn i bakgrunden till rollen på Nickelodeon, men syftet är utan undantag att göra hennes mamma glad.

En bit in i boken funderar jag på att aldrig mer se en film eller tv-serie där barn är med. För att det låter så vidrigt alltihop. McCurdy beskriver hur hon tvingas gråta på beställning om och om igen tills hon bara inte orkar längre, och jag undrar i hur stor utsträckning barnskådespelare faktiskt arbetar för att de själva vill det. Förhoppningsvis tycker många av de andra barnen att det är roligt att arbeta som skådespelare, men någonstans krävs ju ändå en förälders engagemang för att de ska kunna göra det, och hur vet man då hur mycket som är barnets egen vilja och glädje, och hur mycket som ligger hos föräldrarna? Förhoppningsvis lyssnar ändå en sund förälder på sitt barn och låter det sätta gränserna?

Mycket kan man säga om Jennettes mamma men sund var hon definitivt inte. Hur ingen av de andra vuxna i familjen - Jennettes pappa som regelbundet kastades ut på gatan av godtyckliga skäl, samt Jennettes mormor och morfar - kunde reagera, säga ifrån, få henne att söka hjälp, förefaller så oerhört. Men kanske är det kulturellt. Eller också är det svårt när det gäller någon i familjen, någon man älskar. När den vuxna Jennette äntligen kommer iväg till en terapeut och den senare förklarar för henne att det var fel av hennes mamma att sätta henne på lågkaloridiet vid typ tolv års ålder (vilket så småningom utvecklas till fullskaliga ätstörningar), svarar Jennette med att omedelbart avsluta terapin för gott.

Till slut dör i alla fall Jennettes mamma. En lång resa återstår för Jennette, för att komma underfund med vem hon är och kunna lägga sin barndom bakom sig. Boken slutar hoppfullt; hon förefaller vara ett gott stycke på väg. Till syvende och sist är det väl absolut en klassisk "jag var en barnstjärna och det pajade mitt liv"-biografi. Dock en välskriven och bitvis berörande sådan.

The Love Hypothesis

Jag kände ett stort behov av att rensa skallen med lite skräp, och lånade därför hem The Love Hypothesis, första delen i den romacetrilogi av Ali Hazelwood som avslutas med Love, Theoretically (härefter LT). The Love Hypothesis (härefter LH) är om jag förstått det hela rätt Hazelwoods första roman, och ska vara kraftigt inspirerad av den Star Wars (Kylo Renn/Rey) fanfiction som hon tidigare pysslat med.

Jag vet inte om jag behöver beskriva intrigen då den är ganska standard romance... Snygg, kvinnlig biologistudent (Olive) hånglar upp slumpmässig snubbe i labbet för att övertyga sin kompis om att hon har gått vidare från det ex som kompisen visat intresse för. Snubben råkar vara en några år äldre professor, snygg men ilsken på nivån att alla doktorander är rädda för honom. De inleder en "fejkrelation" under vilken äkta känslor naturligtvis växer fram. Då ingen av de inblandade vill eller vågar erkänna detta står lögnerna snart som spön i backen.

Helt ärligt kan jag säga att jag fick vad jag var ute efter av denna bok, det var en bladvändare med mycket dråpligheter och lyckligt slut. Men jag hade nästan allra roligast åt hur lik den var Love, Theoretically.

* akademisk miljö (uttalad USP för denna serie. Fördel här att det handlar om biologi som jag vet mindre om och därmed inte kan uppfatta eventuella fel)

* ung, smal, snygg, ensam, fattig kvinnlig hjältinna som älskar sin forskning och skräpkultur (LH även socker och fett, kontra LT där hjältinnan har diabetes)

* hjältinnan "dejtar inte" och har inte haft en kärleksrelation på flera år. Hjälten sysslar på sin höjd med tillfälliga förbindelser.

* hjältinnan bor med sin bästa kompis i ett boende de knappt har råd med men där det ändå finns kackerlackor. Och en eh, matsalsskänk? (credenza) Kompisen är jättebra på känslor och hjälper huvudpersonen att utvecklas och komma vidare i sitt liv (okej då, de är faktiskt tre vänner i den här boken)

* något äldre, stor, snygg, vältränad, rik, etablerad äldre manlig hjälte (denna gång med kolsvart hår, jfr LT blond). Har häftigt humör och stark beskyddarinstinkt.

* manliga huvudpersonen suktar länge efter kvinnan, men hon fattar ingenting eftersom hon "inte är nåt att ha"

* en spelad/fejkrelation spelar avgörande roll i intrigen

Sedan finns det förstås skillnader också, i ålder, vetenskaplig disciplin, temperament (Elsie i LT har betydligt mycket mer personlighet än Olive i LH). Men en krypande känsla av att läsa samma bok igen är svår att komma undan.

En sista liten anmärkning på något som stör mig. Man skriver ju som man vill, men... Hazelwood är noga med att det ska finnas karaktärer med olika bakgrund och sexuell läggning i hennes romaner och att detta ska vara uttalat men "inget kontigt", men VARFÖR måste då huvudpersonerna vara vita, smala, snygga cispersoner och VARFÖR gillar hon small/tall-tropen så mycket och VARFÖR måste hjältinnan vara en damsel in distress som ska räddas av en äldre, rikare man? På nivån att det hade känts befriande om hjältinnan inte haft utstickande revben, ont om pengar eller varit kort. Ge mig samma story fast med en kvinnlig professor och en ung manlig doktorand? Eller åtminstone en där kvinnan har hälften av det skinn på näsan som bästa kompisarna har i LH och LT?

Trekropparsproblemet

Hallå?
Är du där?
Är du kvar?
Hallå, finns det nånting kvar?

(Markus Krunegård - Stjärnfallet)

Tilltalar alltså mitt läsflyt, som verkar ha dragit på semester på obestämd tid. Okej då. Jag harvar väl på med mina bokcirkelböcker så länge då.

Trekropparsproblemet, eller The three body problem som den heter på engelska (eller  三体 som den heter på kinesiska (bara för att stila lite, är många ljusår ifrån att kunna läsa kinesisk skönlitteratur)) är aktuell som serie på någon strömningstjänst, och togs därför upp av fysiska bokcirkeln.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen utan att det blir för mycket spoilers. Händelser under kulturrevolutionen ger långtgående konsekvenser för jorden i nutid, eller något sådant? Romanen inleds hur som helst brutalt med ett kapitel där flera vetenskapsmän mister livet för att deras forskning och undervisning anses vara för "reaktionär". En som klarar sig undan med livet samt ett stort fett trauma i behåll är den unga fysikern Ye Wenjie. Hon, och traumat, visar sig få en avgörande roll för mänskligheten.

Det är spännande att läsa någonting som är kinesiskt, samtida och inte "finkulturellt"; det känns som att ganska få verk sipprar igenom till västvärlden. Eller också är jag bara ignorant. Hur som helst läste jag den svenska översättningen av Anna Gustafsson Chen och tyckte att hon gjorde ett bra jobb. Efter att ha diskuterat med övriga cirkeldeltagare verkar det dock som att den engelska översättaren Ken Liu gjort ett ännu mer grundligt jobb (främst i form av fotnoter) med att ge en icke-kinesisk läsare kontexten som krävs för att helt förstå handlingen. Kanske läser jag boken igen på engelska så småningom, för att jämföra.

Fast kanske inte. För jag upplevde boken som tidvis seg. Jag tyckte att det var för mycket vetenskap, vilket medförde en intressant cirkeldiskussion om vad science fiction egentligen är. Förväntas man vara teknikintresserad som sci fi-läsare? Eller räcker det att liksom vara nyfiken på de eventuella problem som ny teknik kan medföra?

Med det sagt tyckte jag bitvis att boken flöt på bra, och det kan mycket väl hända att jag läser även de två uppföljarna så småningom. Även om det mest är på grund av Kinakopplingen.

Ond bråd död i Venedig

Så fort jag bestämt att jag ska åka någonstans långt och länge, väcks mitt läs-sug till liv. Jag brukar vilja läsa åtminstone en bok som utspelar sig i samma område som resmålet. Det blir som en rolig del av förberedelsen inför resan.

I sommar ska vi tågluffa söderut och ut i Europa. Ett av våra planerade stopp blir Venedig. Jag har dessutom länge tänkt att det hade varit roligt att läsa en deckarserie från början till slut. Därför fick det bli Donna Leon, vars deckare utspelar sig i just denna italienska stad, som gick före alla andra böcker på min läslista.

Ond bråd död i Venedig gavs ut på svenska 1992 och det märks att den har några decennier på nacken. Huvudpersonen, poliskommissarie Guido Brunetti, får i uppdrag att lösa ett mord på en högt ansedd dirigent som dör mellan första och andra akten under en föreställning. Mordvapnet: cyanid i kaffet.

Bokens ålder märks tydligast på tillvägagångssättet för utredningen av mordet. Här finns inga mobiler att googla med eller ringa ifrån, inga snabba datorer och övervakningskameror som kan ta reda på var de misstänkta befann sig vid dådet. Istället måste han personligen gå runt (eller via telefon) och fråga ut personerna som befann sig i den mördares närhet, Det är en väldigt analog och inte minst långsam process, för nya ledtrådar leder till nya intervjuer, och Brunetti är så duktig att han inte behöver anteckna något. Hur han sedan löser fallet går mig över huvudet. 

Det är vinter i Ond bråd död i Venedig. Staden är kall och tom på turister, men jag tycker ändå att Leon skildrar staden ganska sympatiskt. Kanske läser jag andra delen i serien och lär känna Brunetti lite mer, men det blir nog först när jag kommit hem.

Bookbirds läser: Doften av en man (Agneta Pleijel #2)

Våren är här och vår digitala och numera videosamtalsbaserade bokcirkel är tillbaka, med del 2 av Agneta Pleijels självbiografiska trilogi. Här hittar du inlägget om del 1, Spådomen. blåmesen har haft skoluppgiftskänslor och gjort för många och långa anteckningar. Stjärtmes har som vanligt sina höjdpunkter i huvudet.

Eftersom Pleijel nästan alltid refererar till sitt yngre jag som hon använder jag i denna text huvudsakligen huvudpersonen eller hon. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer förvirrande än det är i originaltexten. Spoilervarning utfärdas, hoppa över detta inlägg om du planerar att läsa boken och vill kunna ta dig an den med ett rent sinne.

"När män ser tillbaka på sina liv är det karriär och arbete de fäster sig vid, intellektuella erövringar och framgångar. Jag upprätthåller mig vid män och möjligen för mycket; det får ursäktas."

Doften av en man har ett tydligare huvudtema än sin föregångare. De många relationerna till diverse tveksamma män tar stor plats i boken. Vi försöker lista alla romantiska relationer som hon går igenom under boken: hundmannen, eller var han bara en kompis, den gamla pojkvännen med den dråpliga uppbrottsscenen, störiga Simon, Författaren (kan det ha varit någon känd?), ihärdiga Lilli, han från Stockholm som var som som ett solregn (och visade sig vara gift naturligtvis), den amerikanska poeten Calvin, Peje med radhuset och barnet och frun som han fortfarande älskade... Och så L som vägrar erkänna att han älskar henne men som ändå bor med henne i flera år.

Vi frustreras över hennes val. Är hennes lång- eller kortvariga kärleksobjekt inte skitstövlar så är de gifta eller har något annat predikament. Å andra sidan, var vi så mycket bättre själva i tjugoårsåldern (jo, det var vi väl ändå... men det är kanske lättare om man inte är ett bombnedslag, vilket hon fortfarande verkar vara)? Vi frustreras också över den genomgående bristen på kommunikation mellan henne och dem hon är i en relation med. Det pratas över och om varandra men de öppna, ärliga, välvilligt nyfikna samtalen är få. Utmärkande för tiden, eller för henne?

Om de mer seriösa kärleksrelationerna är nya för denna bok, finns det också ett antal teman som följer med från Spådomen. Kroppen och att vara kvinna är ett av dem. Hennes föräldrar är ett annat. Att bara flytta från Lund till Göteborg förminskar möjligen föräldrarnas direkta påverkan på hennes vardag, men de förblir en viktig del av hennes liv - till Stjärtmes förtret då hon börjat tröttna på den tematiken. Det märks att hon börjar bli vuxen, hon ifrågasätter sina föräldrar på ett annat sätt, ifrågasätter deras äktenskap och beslutar i samråd med sin syster att Lägga Näsan i Blöt: berätta för mamman om pappas nya tjej, skriva ett teatraliskt brev till pappan om att han borde sluta hålla mamman på halster och begära ut skilsmässa.

Efter brevet åker hon för att hälsa på pappan som arbetar i Etiopien men resan, som hon tror ska bidra till en total öppenhet och klarhet mellan henne och pappan, blir inte som hon tänkt sig. Pappans tjej och hennes dotter kommer emellan, och behållningen av resan blir snarare hennes öppna och nyfikna iakttagelse av landet än någon sorts försoning med fadern. Vi reagerar båda över hennes mod, eller är det oräddhet, över att resa ensam i en främmande kultur. Afrikaresorna blir ett av de moment i boken som Stjärtmes blir mest berörd av. Vi samtalar också som hastigast kring hennes peak experience på flygplanet, men ingen av oss tror sig ha varit med om något liknande.

Ett annat familjerelaterat, och starkt, ögonblick är när hon vakar vid sin mormors dödsbädd.Om ensamheten när man är sist kvar, när alla som delat hela ens liv är borta. Insikten om tråden som sträcker sig mellan generationerna och att den nu klipps av; hon kommer aldrig att få veta mer om mormorns liv, och mormor kommer heller inte att "få veta hur det går".

Under bokens gång går hon som var Pleijel också från universitetsstudent till etablerad journalist och publicerad författare. Som i förbifarten nämns hennes stora engagemang i studierna, där hon till och med lyckas göra blåmesen sugen på att läsa TS Eliot (fast jag "inte fattar poesi"). Hon arbetar och presterar på grund av intresse och passion men också för att döva känslorna, hålla tankarna borta från alla dessa män och hennes stundtals intensiva självkritik. Snart får hon också undervisa, skriva förord till en Tranströmerantologi, branschfigurer som idag är mycket välkända peppras in i texten på ett sätt som nästan känns skrytigt. Länge undviker hon att skriva själv på grund av en upplevd "hinna mot språket" som inte brister förrän hon precis på slutet äntligen bryter upp från den sista karlslok som hon hänger ihop med i just denna del av sin biografi.

Om att skriva berättar hon såhär:

"Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte."

och blåmesen undrar i sitt stilla sinne om hon inte menar tänka? Eller är vi trångsynta när vi förknippar skriva med just att fästa ord på papper (eller skärm)?

Flera gånger under läsningen hajar blåmesen till över små tidsmarkörer, sådant som med all önskvärd tydlighet visar att den värld Pleijel blev vuxen i inte längre finns. Att få en skruttig, billig lägenhet i en storstad genom en tidningsannons. Att en lägenhet i centrala Göteborg har torrdass på innergården istället för vattentoalett. Varvsarbetarna i Göteborg. Att Pleijel sitter inne och röker och skriver avhandling på sin skrivmaskin. Eget rum på jobbet på Aftonbladet. 

Våra helhetsbilder av boken skiljer sig åt. Vi tyckte båda att den var intressant och lättläst, men medan blåmesen rankar den högre än Spådomen (möjligen på grund av högre igenkänningsfaktor) tyckte Stjärmes att den var sämre, "en helt okej mellanbok". Vi är båda sugna på att läsa den avslutande delen, kanske avsluta detta projekt redan före semestern, men vi är inte de enda. På blåmesens bibliotek står över 100 personer före i kön.

Sista kapitlet

Aldrig under den här vintern har jag varit så kall som i april. Vi hade minusgrader och snöblandat regn så sent som den sista veckan (och hur vi har det nu i skrivande stund ska vi inte ens börja med). När våren aldrig kom till skott i mitten av april, fick jag ta till andra medel för att tvinga fram värmen. 

Jag går ganska ofta på omslag när jag väljer böcker som jag inte har blivit tipsad om. Detta omslag är blått med ett halvt färdigt broderi i form av en hund i korsstygn, vilket fick mig att tänka på tanter som satt och broderade tillsammans över en kopp kaffe. Dessutom handlar romanen om en kvinna som jobbar på äldreboende och avslutar projekt åt de som gått bort innan de blev färdiga, det låter väl friktionsfritt och mysigt?

Vartannat kapitel är skrivet i nutid, där man får följa huvudpersonen Sarah under hennes vardag, och vartannat kapitel är skrivet i dåtid, där läsaren bland annat får följa den olyckliga kärlekshistorien mellan Sarahs föräldrar, men också förstå varför Sarahs murar är så höga och rutiner så inrutade i bokens nutid.

Det tog lång tid innan jag fattade tycke för Sarah, en ganska kantig karaktär som närmar sig femtioårsåldern och saknar socialt umgängesliv. Den enda personen hon träffar utanför arbetet är hennes pappa, som är dement och tror att hon är hennes mamma, hans livs kärlek. Hon börjar aldrig på nya projekt, utan avslutar bara andras åt andra. Läser sista kapitlet, lägger sista pusselbiten etc. Helst skulle hon vilja jobba varje dag, även på sommaren. Sarah är en karaktär så långt ifrån mig som det går att komma.

Det tog även lång tid innan jag kom in i berättelsen, för det kändes som att den bara var i dåtiden och aldrig kom framåt. Det förflutna hade sina ljusa sidor, men mestadels var det mörkt och när jag inte trodde att det kunde bli mörkare hade jag fel. Jo, det fälldes en och annan tår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om greppet att använda dåtiden på det här sättet för att förklara en karaktärs personlighet. Det känns slappt på något vis? Eller enkelt, men krångligt, kanske är orden jag letar efter. För det tar så lång tid och är så mycket misär? Men så vänder det! En liten pojke och en blomsterhandlare tassar försiktigt in i hennes liv och ger det en ny riktning. Hon vågar gå utanför sin egen komfortzon och tillbaka in i sig själv. 

Den här romanen har marknadsförts som "en bok för alla som älskade Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt", en liknelse som jag är ganska trött på, för så fort det handlar om en karaktär utan sociala färdigheter och outtalad NPF-diagnos eller traumatiskt förflutet, ska det ridas på Eleanor Oliphant-vågen, som om vi läsare inte letade efter något nytt. Det blir därför svårt att inte jämföra Sista kapitlet med just Eleanor Oliphant, eftersom jag har läst och älskade den senare. 

Önskas en feelgood-roman utan krusiduller med förutsägbart slut, råder jag dig att välja en annan. Men vill du ha en historia om en karaktär med tungt bagage och svagt motlut, så har du en här.

Just stab me now

Det är inte bara bloggen som återupplivats, nyligen blåstes det också liv i min gamla fysiska bokcirkel efter flera års tystnad! Bokcirkeln, som tråkigt nog inte har något särskilt namn, består av fem personer (inklusive mig själv) som träffades under studietiden. Vi har läst ett trettiotal böcker tillsammans, varav en stor del är dystopier. Denna gång föll dock valet på en bok som en stressad cirkeldeltagare redan hade köpt: Just stab me now av Jill Bearup.

Jill Bearup är någon sorts svärdrelaterad actionskådespelerska som gått över till en karriär som YouTuber huvudsakligen recenserar hon visst fightingscener i filmer. Hon ska också ha gjort någon sorts fantasyserie där huvudpoängen är att karaktärerna inte vill följa hennes plan. Det är denna serie som nu blivit bok.

Boken handlar om Rosamund och hennes "heta fiende" Leo som sänds ut på ett farligt uppdrag i främmande land i en medeltidsliknande fantasyvärld. Den handlar också om författaren Caroline, som är den som skriver boken om Rosamund: hennes kamp med att få karaktärerna att göra det hon vill, hennes jobb som databasanalytiker och hennes flört med redaktören Henry.

Fantasyberättelsen är på sin höjd medelmåttig, bågen om Carolines jobb är i mina ögon tämligen överflödig och irriterande, och historien om Carolines och Henrys flirt är gullig men inte heller mycket att hänga i granen. Det är i interaktionen mellan Caroline och hennes karaktärer som det möjligen kan slå gnistor ibland. I cirkeln är vi överens om att ingen av intrigerna hade klarat av att stå på egna ben. Majoriteten är dock enig om att boken var helt okej underhållning. För flera läsare var det första gången de läste den här typen av bok, en berättelse om någon som skriver en berättelse, och det greppet uppskattades och kändes fräscht. Eftersom boken själv påpekade sina fel, brister och "plot conveniences" efter hand är det också svårt att kritisera sådana förekomster.

Att boken beskrevs som fantasy-romance gjorde på förhand mig och cirkelns andra kvinnliga deltagare lite nervösa. Blir det tantsnusk? Ska vi diskutera sexscener i bokcirkeln? Obekvämt? Men det visade sig vara en romance-bok av det kyskare slaget och inget vi hade behövt bekymra oss över. Det är heller inte något jag saknar.

På det stora hela en medelmåttig bok som jag inte hade valt själv, men inte desto mindre läste två gånger för att verkligen känna att jag kunde diskutera den på ett insatt sätt. Nästa gång ska vi läsa Three Body Problem (kinesisk sci-fi, Netflixaktuell), och då ska jag försöka läsa noga första gången istället. Med risk att det känns pressande och att läsningen inte blir av.