blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:

•  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
• Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
•  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
•  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.

Bubblare:

•  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.

Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?

blåmesens 2018

Jamen jag vet att vi är halvvägs igenom mars och att våren, med lite tur, snart kommer. Men på något sätt lyckades jag tydligen missa att ytterligare ett år på samma gång sniglat sig och svischat förbi. Det om tid. Nu några ord om vad jag läste 2018.

Som vanligt snittade jag ungefär två böcker i månaden - med föga förvånande toppar på sommaren och kring jul. Totalt läste jag 28 böcker, varav 9 på engelska och en på franska (hurra! Det var länge sedan. Synd att den inte var så bra bara). Även fortsättningsvis har jag min fysiska bokcirkel att tacka för att jag får något läst. Visst, jag är inte alltid nöjd med de böcker som väljs ut, men jag tar mig åtminstone tid.

Av de 28 böckerna var också så mycket som 7 stycken av populärvetenskaplig karaktär. Utan att gå närmare in på det konstaterar jag att de flesta av dessa skulle kunna sorteras in under självhjälp. Så även om jag föredrar målsättningar av typen "göra mer av x" snarare än "inte göra y" planerar jag nu att låta 2019 bli ett självhjälpsfritt år. Ärligt talat, vad tror jag att jag ska vinna på att läsa en massa böcker om att optimera mig själv? Är det inte mer givande att koppla av med en roman?

2018 års bästa bok blev, utan större konkurrens, Kazuo Ishiguros Never let me go (sci-fi när den är som bäst, och så mycket bättre än Återstoden av dagen!). 

Eftersom jag varit usel på att blogga kommer här ett axplock av övriga böcker, inklusive kort kommentar:

• Norra latin (Sara Bergmark Elfgren): riktigt bra ungdomsskräckis. Det enda som fattas mig är någon sorts liten tveksamhet, något som får det att kännas som att det hela faktiskt hade kunnat hända på riktigt, även utan inverkan av magi.
• Den vilda jakten på ett bättre jag (Carl Cederström och André Spicer): två killar testar självhjälpsmetoder. Jag lånade den i förhoppning om att bota mitt eget självhjälpsknarkande, men på något sätt missade den sitt eget mål och blev någon sorts skruvad reklam för hela självoptimeringskulturen istället. Något av en besvikelse.
• Sommaren, syster (Jerker Virdborg): läskigt men bra om ett samtida eller möjligen något framtida Sverige i krig.
• Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg): lämnade mig med en tom känsla av att jag inte fattar grejen med Stridsberg. Vad är egentligen grejern?
• 4 3 2 1 (Paul Auster): bitvis helt briljant skildring av hur en ung amerikansk pojke växer upp under 1900-talets tidigare hälft. Intressant upplägg där vi i sann sliding doors-anda får följa med på fyra olika färder, bland annat beroende på vad som hände med pappans möbelvaruhus när pojken var liten.
• Väggen (Pia Dellson)
• Inuti huvudet är jag kul (Lisa Bjärbo): okej, jag erkänner att jag vid ett par tillfällen ville ta tag i Liv och ruska om henne och vråla "men öppna käften bara". Jag har förstått att det är en inte helt ovanlig reaktion. Men på det stora hela tyckte jag att det var en fin liten roman, med många sympatiska och väldigt levande karaktärer.
• Goodnight Mister Tom (Michelle Magorian): en klassiker tillika favorit som jag läst och lyssnat på som ljudbok massvis av gånger, men alltid på svenska. Att nu läsa den på engelska gjorde att den på sätt och vis kändes ny. Till exempel har dialekterna inte alls varit lika tydliga för mig förut. På något underligtvis kändes boken också kortare än jag mindes den. Väldigt fin var den dock fortfarande.

Eftersom jag inte förde bok över filmer, och det inte finns något speciellt att säga om musikåret, är det därmed klart och slut från blåmesen! Förhoppningsvis dröjer det nu mindre än ett år till nästa inlägg...

Jag for ner till bror

Huvudpersonen Jana återvänder till sin barndoms by, Smalånger. Vi får inte veta varför hon lämnade, men inte heller varför hon kommer tillbaka, med tanke på allt som hände i Smalånger när hon växte upp (som vi får veta en bit i taget).

Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.

I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.

Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.

Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.

Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.

En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)

Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.

• Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
• Comedy queen av Jenny Jägerfeld
• Leo av Katarina von Bredow
• PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
• Sankmark av Jhumpa Lahiri
• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.

Vykort från Bokmässan

Bästa b,
vad fint det var att ses i torsdags kväll och att jag fick se hur ert bo ser ut (äntligen!).
Vi ses alldeles för sällan, men varje gång vi gör det, om än bara för en kort middag där du stått och lagat mat från David Batras kokbok och bjudit på en gudomligt god efterrätt, så blir jag otroligt blödig och är tacksam för att du finns. Att du bara är ett elektroniskt brev bort.

T och jag pratade länge efteråt om din äpplepaj och sås.

Jag kom hem igår kväll efter tre dagar av jäktande mellan seminarier och försök att hitta luckor i mitt späckade schema för att få tid till att träffa gamla kurskamrater. (inte konstigt att jag tappar bort stickningar och kort till hotellrummet kanske, men jag förstår inte hur jag gjorde det?) Jag har tänkt mycket på representation och privilegier, hur självklart det är för vissa att bara "starta ett förlag för att det är kul". Men jag tyckte mycket om att vara på en plats där böckerna, texterna och läsning stod i centrum, på ett sätt som de inte längre gör på bibliotek (som har blivit så mycket mer än bara böcker). Vi måste prata mer om läsningen. Vara läsambassadörer överallt.

Idag har jag av gammal ovana inte gjort någonting annat än att scrolla bort 100% av mitt mobilbatteri och drömt om projekt att påbörja, fastän jag egentligen borde ha fångat den ljusa dagen. Samtidigt har jag också stressat över att inte hinna läsa allt jag vill. Motsägelser är mitt andranamn.

Några minnesvärda ögonblick från Bokmässan:

• när jag förväxlade Annika Lantz med T vid sista hotellfrukosten, trots att de inte alls är lika. Det såg jag ju sen när T kom ner från sitt rum
• när vi sjöng We are the champions tillsammans på karaoken
• när Sara Lövestam fick hela publiken att skrika ut olika grammatiska termer och fick mitt intresse för språk öka tusenfalt
• när jag träffade S och G och prata om läget i våra liv och missade en massa (jobbrelaterat) viktiga föreläsningar
• när jag fick böcker signerade av Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri
• när jag köpte biljetter till dodie i februari

Nu ska jag lägga ifrån mig all elektronik och försöka läsa innan jag ska sova.

Skriv snart!

Surr,

S 

The prince and the dressmaker

Här kommer ett tips på en grafisk roman som handlar om att vilja vara sig själv och att följa sina drömmar. Den heter The prince and the dressmaker och är skriven av Jen Wang. Den höll mig underhållen under en hel tågresa, vilket är bland annat det jag önskar en grafisk roman: att den ska vara fängslande och inte för lång. Det är helt orimliga krav, jag vet, men denna levde som tur var upp till dessa.

Den börjar så här: Kronprinsen av Belgien ska ha bal! Frances jobbar hårt som en av många skräddare. Hon drömmer om att bli kläddesigner. En dag får hon en beställning av en ung dam som ska på balen. Den unga damen är av den sällsynta sorten som inte ser fram emot att gå på balen och säger till Frances att hon kan göra vad som helst som får henne att se ut som djävulens dotter.

Resultatet blir något som societeten inte förväntar sig. Långt därifrån. Svart, fjädrar och synliga ben i en tid då allt skulle vara som i Jane Eyres Stolthet och fördom. Frances chef blir naturligtvis ilsken, eftersom det inte var den unga damen som skulle betala så var det inte heller hon som fick bestämma utseendet på klänningen. Frances får sparken.

Men detta djärva tilltag medför också att andra får upp ögonen för hennes konst. Hon blir erbjuden ett annat jobb, med mycket högre lön. 

Frances nya arbetsgivare är kronprinsen! Men det tog tid innan prinsen avslöjade sin identitet. Vem skulle inte skratta åt en prins som hellre skulle vilja vara en prinsessa? Frances blir liksom prins Sebastians identitet en hemlighet, men tillsammans slår de ihop varsin dröm. På kvällarna är han Lady Crystallia iklädd peruk och Frances vackra kreationer. De smyger ut från slottet och deltar i skönhetstävlingar. På dagarna är prins Sebastian alldeles för trött för att delta i det kungliga arbetet, men det är för roligt att gå ut och vara Lady Crystallia än att inte göra det. Samtidigt får Frances klänningar stor uppmärksamhet, men ingen får veta att det är hon, för hovet vet att Frances jobbar för prinsen.

Det tillkommer en del ansvar när man är kunglig, naturligtvis. Man ska hitta en maka och sedan ta över kungadömet. Pressen på att Sebastian ska äkta en kvinna blir större från hans föräldrar och de bjuder in prinsessor från hela världen i hopp om att någon av dem ska falla prinsen i smaken. Med tiden inser också Frances vilket gytter det är att hela tiden vara en hemlighet. Hur ska någon få veta att det är hon som ligger bakom Lady Crystallias klänningar, om hon inte får säga vem hon är?

Och vad skulle hända om kungen och drottningen får reda på prinsens hemlighet? ↴

Slutet får ni ta reda på själv! Det jag kan säga är att jag tyckte mycket om denna. Efter berättelsens slut, får vi ta del av Jen Wangs process, som jag tyckte var en fantastisk bonus till en redan bra bok. Bara grejen att hon ritade konturerna med pensel, innan hon scannade in bilderna och färglade dem i datorn, tycker jag är en bedrift. Sedan var det också intressant att se hur hennes tankegång gick från att från början ha tänkt huvudkaraktärerna som vuxna, till att välja att skildra dem som tonåringar istället.

Spinning

Genom illustratören Fran Meneses fick jag tips om Spinning som 2018 fick Eisner-priset för bästaverklighetsbaserade-verket. Eisner-priset delas ut till amerikanska grafiska romaner och refereras ibland som serieindustrins motsvarighet till filmindustrins Oscar.

Boken börjar när Tillie Walden flyttar tillsammans med sin familj till en annan, mindre stad och måste således börja på en ny skola och träna med en ny grupp med tjejer som har känt varandra i åratal. Första gången hon är där, mäter deras blickar henne för att se om hon är ett hot eller inte.
Konståkning och egentligen all form av idrott, handlar alltid om att bli bättre än förut. Att alltid pressa sig till det yttersta för att komma framåt. Men Tillie ledsnar, slutar orka. Hon hittar något annat att lägga sitt hjärta i. När hon är sjutton år slutar hon.

Man skulle kunna säga att Spinning handlar om tidiga träningar och sena tävlingskvällar, men det fungerar mer som en ram för berättelsen. Det är vad den börjar och slutar med, men det är det som kommer mellan som är intressant. Hennes inre strider med sig själv, hur svårt det är att vara utanför och hur hon ska hantera det faktum att hon är kär i en tjej i den lilla småstaden. Waldens utveckling, inte bara inom idrotten, utan mer på det personliga planet är det som för berättelsen framåt.

När det kommer till grafiska romaner, kan jag vara ganska kräsen. Det får inte vara för rörigt och grällt. Mina ögon föredrar tunna linjer och mjuka färger. I just Spinning är den dominerande färgen blå-lila, med en och annan gul-orange färgklick.

Walden är bara 22 år, men har arbetat fram en mogen röst som får henne att verka äldre än så. I en intervju för The Guardian får jag reda på att hennes tidigare verk skiljer sig från varandra och det är ett medvetet val. Hon säger: "'I like my projects to feel distinct from one another. I think it helps me wrap my head around them and stay focused on them. And then it also helps me to put them to rest when they’re done. I’m like, ‘OK, I’m putting this paper away and these pens away and now I’m going to start fresh again.'

Jag inser att Spinning bara är en smakbit av det Tillie Walden har att ge och jag säger detta ganska ofta, men jag är inte helt främmande till att läsa mer av Walden.